Civilekonomexamen

Högskoleverkets (HSV) dom var hård, endast 6 av 23 sökande lärosäten beviljas examensrätt för civilekonomexamen (det innebär att flera av de nya universiteten blir utan examensrätt). Detta är intressant ur flera aspekter.

För det första är det häpnadsväckande egentligen att ett särintresse så snabbt och så enkelt via skicklig lobbyverksamhet kan genomdriva något dylikt. Särintressets (fackföreningen Civilekonomerna) primära intresse i sammanhanget är naturligtvis att begränsa utbudet av ”civilekonomer” för att därigenom höja statusen och lönenivån för de som har denna examen. Det är samma sak med alla övriga yrkeslicenser såsom exempelvis behöriga lärare i grundskolan/gymnasieskolan, revisorer, fastighetsmäklare, läkare, etc.

För det andra är det även häpnadsväckande att denna examen införs nu med tanke på att den inte alls passar in i det Bolognasystem vi håller på att anpassa all högre utbildning till. Systemet för högre utbildning enligt Bologna skall vara tre år på grundnivå som leder till en examen och därefter en möjlig påbyggnad på avancerad nivå för masterexamen (masterexamen skall inte förväxlas med dagens magisterexamen!) på ytterligare två år. En fyraårig civilekonomexamen passar inte alls in i detta och det är oklart hur lärosätena som nu både har examensrätt för civilekonom och master inom företagsekonomi kommer att hantera detta. Det innebär exempelvis att den som har en civilekonomexamen inte blir behörig till forskarutbildning och det är en oklar fråga om sista året på civilekonomutbildningen skall kunna räknas som första året på en master. Dessutom blir det problem internationellt att tolka den svenska civilekonomexamen. Dessa problem är för övrigt orsaken till varför Handels Stockholm och Uppsala universitet inte ansökte om civilekonomexamen.

För det tredje kan rapporten från HSV samt Erik Åsbrinks lysande debattartikel på DN Debatt knappast tolkas som något annat än ett formidabelt underkännande av dagens företagsekonomiska högskoleutbildningar på de flesta lärosäten (rubriksättaren på DN skall dock ha sig en spark i arslet, det är inget lärosäte som blir av med någon examensrätt!).

Förvisso innebär inte nödvändigtvis utebliven examensrätt att vi utan vidare kan dra slutsatsen att grundutbildningen inom företagsekonomi är särdeles mycket sämre idag vid något av de lärosäten som nu blev utan examensrätt för civilekonom. Det är sannolikt möjligt att få sig en bra utbildning inom företagsekonomi vid exempelvis Karlstad, Örebro, Mittuniversitetet eller Gävle (kraven är sannolikt inte lägre, det är ungefär samma innehåll i kurserna, samma litteratur, etc). HSV har gått efter framförallt två kriterier, (1) bredd på utbildningen gällande fördjupningar, samt (2) docentkompetens inom de fördjupningar som ges (det är framförallt gällande punkt 2 som det ansetts brista). Det är inte alls säkert att en adjunkt är sämre som lärare än en docent. Däremot är det utan tvekan bra med en docent/professor i bakgrunden och som balans mot den flummiga falangen inom feken. HSV:s dom innebär ett kraftfullt underkännande av den utveckling företagsekonomin haft i Sverige det senaste decenniet, var tyngdpunkten i ämnet ligger och (implicit) även över hur inriktningen på dagens forskarutbildning inom företagsekonomi ser ut.

Nästintill samtliga lärosäten som fick avslag på sin ansökan fick det därför att de saknar docentkompetens inom redovisning (ett av företagsekonomins kärnområden). Redovisning och finansiering kan sägas höra till de tyngre delarna av företagsekonomin, i tämligen stark kontrast till de lättare och flummigare områdena marknadsföring och framförallt organisation/management. Samtidigt är det oerhört svårt för lärosätena idag att rekrytera disputerade lärare/forskare inom redovisning (och ännu svårare inom finansiering) medan disputerade lärare/forskare inom organisation/management och marknadsföring i det närmaste växer på trän.

Utvecklingen inom företagsekonomin i Sverige det senaste decenniet är i det närmaste skrämmande. Akademin har rört sig alltmer mot allt flummigare områden såsom socialkonstruktivism, postmodernism, etc. Den överväldigande majoriteten av alla forskarstuderande inom företagsekonomi idag är också inom organisation/management, det vill säga inte inom de områden som behöver stärkas enligt HSV och dess utredare.

Sannolikt kommer HSV:s dom att medföra en ändring av utvecklingen inom företagsekonomin där vi går från det flummiga till mer fokus på redovisning och finansiering. Det ser jag som det mest positiva med denna historia.

Sosseriets utnämningspolicy

På DN Debatt skriver idag Alliansens partiledare angående att bryta det socialdemokratiska maktväldet. Naturligtvis kommer sossekommentaren som en reflex och naturligtvis är den osaklig, som alltid; ”BUUU, för borgerligheten! Ni vill ha klassamhälle, öh!”.

Att bryta det socialdemokratiska systemet får anses utomordentligt angeläget. I det systemet spelar formella meriter ingen roll och ansökningsprocess är ovanligt. Istället har det varit regeringen som utan vidare omsvep utser någon till posten. Det innebär att partipolitik och inte kompetens har styrt vilka som hamnat på chefpositioner inom statliga verksamheter.

I de allra flesta fall handlar det då om någon som står maktapparaten (läs: socialdemokratin) nära. Det kan antingen röra sig om ett slags ”tack för lång och trogen tjänst i rörelsens led”, eller ”vi i sosseriet vill inte ha dig här, försvinn!”. Det senare har använts när det gäller exempelvis landshövdingar och ambassadörer (hade det socialistiska maktväldet fortsatt är det troligt, åtminstone cirkulerar sådana rykten, att kommande rektor för Uppsala universitet blivit den före detta miljöministern Lena Sommerstad av precis samma anledning; ”ingen vill ha henne och vi i sosseriet har ingen glädje av henne, gör henne till rektor”).

När arma jag för några år sedan berättade för besökare, bekanta, etc, från den fria världen att ordföranden för ett av landets största universitet (Stockholm) samtidigt var landets polischef samt att statsministerns fru satt i samma universitetsstyrelse (samma övergödda kärring som för övrigt är VD för ett statligt monopol), blev jag knappt trodd. Detta föreföll fullständigt ohyggligt i en amerikans ögon. När det gäller hur styrelse och rektor utses till universitet och högskolor finns för övrigt mer att säga men det spar jag till ett senare tillfälle.

Nuvarande regering vill nu att tjänster som myndighetschef, etc, skall utlysas varefter en ansökningsprocess vidtar. Detta är positivt då det torde öka sannolikheten att få en lämplig person på posten ifråga som får posten beroende av sina kvalifikationer istället för beroende av sina politiska kontakter med regeringen.

Att införa viss sekretess i sammanhanget kan vara positivt. Det kan nämligen vara ett problem att det är offentligt vem som söker till denna typ av arbeten. Det kan bland annat ha en hämmande inverkan på att söka eftersom det innebär att samtliga dina meriter (eller måhända brist därpå) blir offentliga för allmänt spott och spe samt att det sällan uppskattas av nuvarande arbetsgivare att du sitter och letar efter alternativa jobb. Det kan till och med uppfattas som direkt illojalt.

Att information om vem/vilka som sökt en viss statlig tjänst inte är helt offentligt och basuneras ut till omvärlden hindrar inte att de som sökt tjänsten får reda på vilka de övriga sökandena är, eller åtminstone deras meriter, samt att de dessutom har någon form av möjlighet att överklaga ett beslut i efterhand till därför avsedd instans.

Banker istället för CSN?

Centern föreslår att studielån överflyttas från CSN till banker. Äntligen! Det framstår som en utomordentligt bra idé (förutom för slöpittarna på CSN). Det torde medföra en utomordentlig uppryckning av servicen. CSN har ju kallats Sveriges mest utskällda myndighet och det är inte att undra på ty någon sämre service är svår att föreställa sig.

Om staten dessutom fungerar som borgensman och så att säga garanterar lånen, har jag svårt att se någon nackdel för studenterna egentligen. Lånevillkoren behöver inte nödvändigtvis försämras för låntagaren och den stora förbättringen ligger sannolikt i snabbare och bättre service.

Det är dock oklart hur systemet skall se ut i detalj, det blir väl en senare fråga. Skall bankerna tillåtas konkurrera om studenterna med hjälp av lånevillkor exempelvis? Att bankerna tar över kan leda till en mer affärsmässig grund för lånevillkoren vilket sannolikt gagnar samhället. Exempelvis är det troligt att bankerna kommer att ge olika lånevillkor beroende av vad det är för utbildning och måhända efter hur det framtida arbetsmarknadsläget förväntas se ut. Det är ett problem med CSN idag, du kan låna hejvillt till en utbildning som du har utomordentligt små möjligheter att få jobb efter.

Självfallet är det socialistiska patrasket i SFS (Sveriges Förenade Studentkårer) emot idén. Att SFS är emot är för övrigt ett skäl i sig att vara för.

Littorin igen, sent skall syndaren vakna…

Littorin väljer att ta bort sin falska MBA-examen från sin biografi på regeringens hemsida (och den är redan borta från hemsidan). Det är bra. Dock är hans motivering till det mindre bra,

”Jag vill inte att debatten ska handla om något som hände för tio år sedan, utan att den ska fokusera på det som händer i dag”.

Det uttalandet vittnar om att Littorin fortfarande inte fattat vad det handlar om. Han anser troligen fortfarande att han har en MBA-examen. Det han egentligen säger är att han tar bort den därför att den blivit en politisk belastning, och att det blir fel fokus för debatten. Det vore bättre att han sagt att han nu insett att han blivit lurad, inte har någon giltig MBA-examen och av den anledningen tar bort den.

Littorins nonchalanta inställning till detta irriterar mig oerhört. Mitt förtroende för honom är nu avsevärt lägre än tidigare (och det var inte särdeles stort tidigare heller). Konsekvensen av hans uppfattning blir ju att det är fritt fram för vem som helst att utfärda akademiska examina utan några som helst kvalitetskrav eller -kontroller.

Har Littorin en skruv lös?

Få torde vid det här laget ha undgått att den MBA som arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin uppger att han har från Fairfax University i USA inte är vatten värd.

Littorin har ”försvarat” sig med att han inte hade någon anledning att ifrågasätta Fairfax och deras examensrätt ty han hade kontakt med någon form av handledare, levererade in inlämningsuppgifter och uppsats, etc.

Det må så vara att Littorin måhända ”bara” är naiv och inte medvetet har försökt fuska till sig en prålig MBA-examen. Likväl, när saken nu har uppdagats och Littorin fått klart för sig hur det ligger till med Fairfax är det fullständigt häpnadsväckande att han inte tar bort MBA-examen ur sitt CV på regeringens hemsida.

Att fortsätta hävda att han har en MBA (vilket han alltså inte har!) nu när han vet hur det ligger till, är faktiskt direkt fusk.

Detta är en i mina ögon avsevärt större skandal än att inte ha betalat TV-avgift. Likväl tycks denna historia redan ha blåst över medan utebliven TV-avgift som bekant fällde två statsråd (Maria Borelius och Cecilia Stegö-Chilò). Hur kan det komma sig? Varför är inte murvlarna lika drivna i den här frågan som i frågan om TV-avgift och köp av svarta hushållstjänster?

Jag menar nu inte att Littorin skall avgå, men han skall för böveln sluta hävda att han har en MBA-examen från ett amerikanskt universitet. Grrrr!!

Att binda eller inte binda...

Riksbankens reporänta är på väg upp (höjdes idag och av signalerna att döma är fortsatta höjningar att vänta) och med den stiger bolåneräntor. Eftersom åtskilliga hushåll påverkas av detta är det naturligtvis populärt stoff i svensk media. Nu förhåller det sig dock tyvärr så att svensk journalistik i allmänhet, och måhända ekonomijournalistik i synnerhet, lämnar en del övrigt att önska i form av saklighet, etc.

Ett exempel på det är att flera ekonomimedia igår och idag skriver om hur du borde ha gjort med bolånen utifrån dagens situation med räntan. Det vill säga, givet att du idag vet vad du vet, så borde du ha bundit räntan för tre år sedan, exempelvis.

Det är fullständigt ointressant egentligen. Det är som att på en måndag när senaste lottoraden är känd, konstatera att ”De där lottonumren skulle jag ha valt i lördags”.

Angående rimligheten i att binda eller inte, se en tidigare text här på bloggen för närmare ett år sedan.

Diamyd och aktiemarknadseffektivitet

”Må du leva i intressanta tider”, skall enligt uppgift vara en kinesisk förbannelse, något en kines säger till en annan i syfte att önska olycka över vederbörande. Bara senaste veckan har vi sett en del ”intressanta tider” på Stockholmsbörsen. Att aktierna noterade på ”First North” (som inte har börslistestatus) beter sig besynnerligt är måhända icke att förundras över (låg likviditet i aktien medför att det kan bli mycket stora kurssvängningar).

Idag har vi dock sett något häpnadsväckande inträffa i bolaget Diamyd Medical. Det ger tacksamt exempel till föreläsning till höstterminen. Det ger nämligen en mycket god illustration av marknadseffektivitet och hur snabbt priserna regerar på information. Diamyd meddelade i morse att någon form av medicinskt test av läkemedel mot diabetes underkänts på grund av bristande vetenskaplig kvalitet i testerna varför resultaten var opålitliga (det rent tekniska kan vi strunta i).

Detta är dåliga nyheter. När nyheter når aktiemarknaden kommer aktörerna att agera på den vilket medför att priserna anpassas efter den nya information. Om det är dåliga nyheter faller aktiekursen, om det är bra nyheter stiger aktiekursen. Det är måhända inte så märkligt. Intressant är dock hur snabbt detta går. Ju fortare en anpassning sker, desto effektivare är marknaden och desto svårare är det att agera på informationen innan det är för sent och priserna redan har anpassats efter den nya informationen.

Efter bara 15 minuter hade aktiekursen fallit till 112 kr. Jämfört med stängningskurs närmast föregående handelsdag (155 i fredags) innebär det ett kursras på ca 27%, (112-155)/155. Vid lunchtid, efter ca 3 timmars handel, hade aktien rasat ca 33% och aktien stängde 40% ned jämfört med fredagens stängningskurs.

På en marknad med hög information kan du som enskild investerare inte förvänta dig att kunna göra dig vinster över det normala genom att agera på offentligt kommunicerad information såsom exempelvis pressmeddelanden, etc. När du nås av informationen är det redan för sent. Enda sättet att göra sig stora vinster är att få tag på informationen INNAN den kommer ut till offentlig kännedom. Sådan information kallas privat eller insiderinformation och att agera på den är olagligt. Föreställ dig att du hade haft tillgång till informationen angående Diamyds underkända test innan resten av marknadens aktörer hade det…

Statsrådens utbildning

En huvudnyhet i dagens press har ju varit arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins MBA från Fairfax i USA. En examen av tveksamt värde på grund av lärosätets synnerligen dåliga rykte och i Sverige egentligen värde 0 eftersom Högskoleverket enligt uppgift inte värderar den.

Med bakgrund av detta kan vi ta en titt på övriga statsråd och deras akademiska meriter (eller snarare bristen därpå…). Det finns endast EN disputerad i regeringen (Malmström). Källa till detta är regeringens hemsida och vad som framgår under respektive statsråds biografi.

Intressant är att nästan ingen av statsråden anger vilken examen de har. Det är vanligare med ”Akademiska studier i…”, ”Studerade…”, etc. Det kan ha flera orsaker. Kanske har de inte brytt sig om att sätta ut det på regeringens hemsida, de har inte brytt sig om att ta ut examen trots uppfyllda krav, eller de har inte studerat tillräckligt för att kvalificera sig för examen.

Jag har rangordnat efter vad jag betraktar som högst akademisk meritering överst och fallande.


Cecilia Malmström
EU-minister
Fil dr i statskunskap, Göteborgs universitet

Tobias Billström
Migrationsminister
Master of Philosophy in Historical Studies, University of Cambridge
Fil mag, historia, Lunds universitet
Fil kand i historia, statsvetenskap, modern internationell historia och Öst- och Centraleuropakunskap, Lundsuniversitet (oklart vad detta innebär, har han fyra fil kand?)

Anders Borg
Finansminister
Högskolestudier i främst nationalekonomi (även påbörjad forskarutbildning) vid Stockholms universitet, även studerat statskunskap, historia och filosofi vid Uppsala universitet

Mikael Odenberg
Försvarsminister
”Ekonomiska studier” (oklart om det är företagsekonomi eller nationalekonomi), Stockholms universitet och Handels Stockholm

Fredrik Reinfeldt
Statsminister
Civilekonom, Stockholms universitet (är inte en akademisk examen men det brukar innebär minst fil kand i företagsekonomi)

Mats Odell
Kommun- och finansmarknadsminister
Företagsekonomi och nationalekonomi, Stockholms universitet

Beatrice Ask
Justitieminister
Internationella ekonomilinjen, Uppsala universitet

Nyamko Sabuni
Integrations- och jämställdhetsminister
Juridik, Uppsala universitet (om det är en jur kand bör hon placeras efter Borg men examen framgår ej).

Sven Otto Littorin
Arbetsmarknadsminister
Fil kand, nationalekonomi, Lunds universitet
MBA (företagsekonomi), Fairfax, USA

Sten Tolgfors
Handelsminister
Fil kand, statskunskap, Örebro Högskola

Carl Bildt
Utrikesminister
”Högre studier” (vad nu det är, omfattning, eventuell examen, etc…), Stockholms universitet

Lars Leijonborg
Utbildningsminister
Socionomexamen

Åsa Torstensson
Infrastrukturminister
Socionomexamen, Högskolan i Östersund

Lena Adelsohn Liljeroth
Kulturminister
Journalistexamen, Journalisthögskolan Stockholm, även studier i statskunskap och sociologi

Andreas Carlgren
Miljöminister
Lärarstudier vid Stockholms universitet, sannolikt ingen examen

Eskil Erlandsson
Jordbruksminister
”Högskolestudier” (oklart inom vad), Växjö högskola)

Cristina Husmark Pehrsson
Socialförsäkringsminister
Sjuksköterska

Gunilla Carlsson
Biståndsminister
Enstaka kurser bland annat inom företagsekonomi, Linköpings universitet

Maria Larsson
Äldre- och folkhälsominister
Mellanstadielärare, Växjö högskola

Jan Björklund
Skolminister
Officersexamen (ej en akademisk examen)

Göran Hägglund
Socialminister
Gymnasieexamen (social linje)

Maud Olofsson
Näringsminister
Uppgift om utbildning saknas

Fängelser – Ny marknad för lärosäten

I den allt tuffare ekonomiska situation de svenska lärosätena befinner sig i och i kombination med hur finansieringssystemet till lärosätena ser ut, gör lärosätena sitt yttersta för att finna nya målgrupper i syfte att budgetmaximera. Detta har jag skrivit om tidigare här på bloggen. Det tar sig exempelvis uttryck i att skapa nya utbildningsprogram, vanligen utan någon som helst tanke på hur arbetsmarknadsläget ser ut. Utbildningsprogram i serieteckning, datorspelsutveckling och fotboll är blott några exempel.

Det gäller att hitta nya målgrupper, sådana som inte attraheras av eller är förhindrade att läsa befintliga utbildningar. Ett tämligen nytt påfund är att rikta in sig på interner (fängelsekunder eller vad vi nu skall kalla dem). Detta är ett expanderande område och Kriminalvården är ivrig påhejare. Kriminalvården åker numera till och med på turné bland landets lärosäten för att övertyga om förträffligheten i att särskilt inrikta sig på interner.

Åtskilliga av landets grova brottslingar på anstalter runt om i landet kan idag läsa en hel högskoleutbildning på distans (blott ett exempel är polismördaren och krigsförbrytaren Jackie Arklöv). En intern har ju dessutom en angenämare finansiell situation än de flesta (laglydiga) studenter.

Det mest lönsamma sättet att finansiera en högskoleutbildning i Sverige är således att mörda någon, bli gripen och dömd. Ty då har du fri mat och husrum, Internetuppkoppling och massor med ledig tid att fylla med studier. När du är klar med studierna och blir släppt ur fängelset har du, till skillnad från vanliga studenter, inga studielån att betala av på.

Studenter, sommarens glassare?

Expressen har en artikel idag med rubriken ”Studenter tar semester för skattebetalarnas pengar”. Bakgrunden är att betydande andel av studenter som anmäler sig till (och blir registrerad på) sommarkurser gör detta endast i syfte att få studiemedel över sommaren utan tanke på att verkligen läsa kurserna. Detta är för övrigt en orsak till varför det är tämligen ont om sommarkurser. Den låga prestationsgraden gör att det inte lönar sig för lärosätena att erbjuda sommarkurser.

Enligt artikeln säger CSN:s presschef att detta är ett problem för studenterna själva eftersom det utan detta ”fusk” skulle gå att höja studiemedlen.

Vi kan dock även vända på steken och fråga oss varför studenterna handlar på detta vis. Orsaken är naturligtvis att det för åtskilliga studenter uppstår ett försörjningsproblem under sommaren när ordinarie studiemedel inte betalas ut. Visst kan vi hävda att studenterna då skall försörja sig med sommarjobb men det är alltför många som slåss om den alltför lilla kakan. Inte alla studenter kan heller leva på sina föräldrar.

Jag anser att det vore rimligare att betala ut studiemedel för heltidsstudenter under hela året, även under sommaren (även om studenterna inte läser sommarkurser). Åtminstone bör lånedelen betalas ut eftersom den läggs till studentens skuld som sedan skall återbetalas. Lånedelen bör för övrigt höjas för studiemedlen överlag (gärna med minskad bidragsdel). Gör det möjligt att låna mera!

Tilläggas kan för övrigt att lärosätena idag faktiskt är skyldiga att hålla koll på vilka studenter som avser att slutföra kurser och övriga skall faktiskt avregistreras från kurser innebärande att betalning till lärosätena uteblir. Det sker dock knappast överhuvudtaget idag. Dels beroende av att lärosätena inte har något som helst incitament att avregistrera studenter från kurser (tvärtom). Dels beroende av att det torde bli svåradministrerat. Hur skall institutionen några veckor in på en kurs kunna avgöra om en student inte har för avsikt att slutföra kursen ifråga?

Positivismen strikes back?

Jag trodde aldrig att jag skulle få anledning att rekommendera en text skriven av en sociolog. Men, men, även en blind höna hittar ju som bekant ett korn då och då…

Christofer Edling (docent i sociologi vid Stockholms universitet) uppvisar en förvånansvärt nyanserad ståndpunkt i den (eviga?) epistemologiska striden.

Mitt eget område, finance, är huvudsakligen sprunget ur nationalekonomin. Det mesta av teori och metod kommer från nationalekonomin eller har åtminstone sina rötter där. Inom finance, liksom hos modern nationalekonomin, är epistemologiska frågor och diskussioner ovanliga. Det mesta av stridigheterna och diskussionerna berör istället metodfrågor. Likväl har nationalekonomin sedan slutet av 1800-talet uppvisat en enastående tyngd jämfört med de lätta samhällsvetenskaperna (det vill säga alla andra samhällsvetenskaper) i den bemärkelsen att den varit i det närmaste immun mot diverse politiska strömningar och modetrender och fads inom ”vetenskapen”.

Det är med tilltagande fasa jag under senare år bevittnat vad som hänt inom de lätta samhällsvetenskaperna och humaniora där diverse relativistiska inriktningar såsom postmodernism och socialkonstruktionism i det närmaste helt tagit över. Har vi nu måhända sett kulmen på de ovetenskapliga vansinnigheterna inom de lätta samhällsvetenskaperna och humaniora och är nu pendeln på väg att svänga tillbaka?

I ljuset av detta kan Edlings text varmt rekommenderas. Den är dessutom (för ovanlighetens skull när det gäller dylika frågor) bra, tydlig och lättillgänglig för läsaren.

Riksbankens direktion – Bergström vs. Persson

I en debattartikel i Dagens Industri i lördags kritiserade fd vice riksbankschef Villy Bergström den tidigare kollegan i Riksbankens direktion Kristina Persson. Bergström menade att hon aldrig borde ha utnämnts till det jobbet beroende av att hon saknar kompetens.

Idag i Dagens Industri kan vi läsa ett (tämligen ynkligt) svar från Kristina Persson där hon anklagar Bergström för manschauvinism (ett vanligt tilltag bland inkompetenta kvinnor, framförallt sossekärringar, som blir ifrågasatta).

Bergström har naturligtvis fullständigt rätt i sin kritik av Persson liksom Bergström ger helt rätt i att försvara Eva Srejber mot den politiskt motiverade kritik hon har fått. Persson blev inte tillsatt beroende av att hon skulle ha innehaft någon sakkunskap inom det penningpolitiska området (ty någon sådan kompetens besitter hon inte). Hon blev tillsatt enbart på politiska ”meriter”.

Det är glädjande att Persson inte längre är kvar i Riksbankens direktion. Se för övrigt en tidigare kommentar här på bloggen angående detta.

Nordens sak är vår!

På gårdagens ”Brännpunkt” i Svenskan kan vi läsa en debattartikel av Lars Oxelheim. Oxelheim slår ett slag för norden och menar att om vi skall kunna möta globaliseringens utmaningar och konkurrensen från Kina behöver vi en gemensam nordisk strategi med kraftigt utvidgat nordiskt samarbete. Det är intressant i många avseenden att Oxelheim söker blåsa liv i den gamla nordiska andan.

Oxelheim föreslår flera intressanta och konkreta åtgärder. Bland annat föreslår han inrättandet av ett gemensamt nordiskt elituniversitet. Om vi bortser från den hopplösa politiska frågan om var det skall ligga, vore det sannolikt en god idé. Något som har kännetecknat utbildningspolitiken med avseende på den akademiska världen under lång tid är att expandera. Forskningsanslag och forskare har spridits över vårt rike. Snart sagt varje liten byhåla med mer än 50 invånare skall ha en högskola (och gör sannolikt även anspråk på att kalla sig universitet).

Konsekvensen av denna utspridning är sannolikt sämre forskning. Jag är övertygad om att det uppstår positiva effekter och mer högkvalificerad forskning om forskning inom samma område koncentreras. Sett till folkmängden är Sverige egentligen alldeles för litet för att ha mer än kanske 2-3 universitet av hög klass. Skall vi sikta på att nå riktigt hög internationell klass finns det sannolikt plats för ett i Norden. Inom flera områden ligger Sverige faktiskt långt framme.

Huruvida ett dylikt elituniversitet skulle gagna tillväxt och utveckling i regionen är dock tveksamt egentligen. Det finns nog i så fall åtskilliga andra åtgärder som är mer angelägna att vidtaga och som kan förväntas ha en större effekt på tillväxt och utveckling i Sverige.