Ohly(ckan) och banker

Att Lars Ohly(ckan) liksom vänsterpartiet i allmänhet saknar minsta uns av ekonomisk kompetens är ju näppeligen någon nyhet. Att det inte hindrar Lars Ohly(ckan) liksom andra vänsterpartister att likväl ständigt uttala sig i ekonomiska frågor är inte heller någon nyhet. Nu har dessa ekonomiska tomtar lanserat Lösningen (med stort L) på vad vi skall göra för att undvika framtida finansiella kriser. TIH har läst, känner sig föga imponerad men har fått sig några goda skratt på köpet.

Vänsterpartiet presenterade nyligen en rapport, ”Hur bygger vi en fungerande finansmarknad?”.
Den som inte ids läsa hela rapporten kan i princip finna en snabbsammanfattning i Ohlyckans utspel som bland annat återges i en artikel i Svenskan.

För att inte detta inlägg skall bli alltför långt för att någon skall orka läsa sammanfattar jag Ohlyckans idéer till följande fem punkter och kommenterar dessa nedan (vänsterpartiets förslag innehåller mer än dessa men jag nöjer mig här med de följande fem);
(1) Mer regleringar
(2) Begränsa bankernas storlek
(3) Bankerna skall inte räddas av skattebetalarna när det går dåligt
(4) Det statliga ägandet av banker skall öka
(5) Inrättande av en särskild finanskommission

(1) Mer regleringar
Är mer regleringar lösningen?
Ohlyckan säger;
”Vi ser nu effekterna av en oreglerad kapitalistisk marknad och det har visat sig vara väldigt dåligt för samhället.”
I ovan nämnda rapport finns mer av liknande ideologiskt trams och svammel. Till att börja med kan vi konstatera att det alls icke är fråga om en oreglerad kapitalistisk marknad; tvärtom. De två finansiella institutionerna Fannie Mae och Freddie Mac, som har mycket stor skuld i bolånekrisen, är kanske de hårdast reglerade finansiella företag USA någonsin har haft. Amerikanska regeringen har satt hård press på dessa syftande till att göra det möjligt för fler amerikaner att äga sin bostad. Därtill har flera lagar bidragit, bland annat i form av antidiskrimineringslagar.

Det är alltså ett flertal politiska beslut som har bidragit till dagens kris. Det är således knappast fråga om någon ”oreglerad kapitalistisk marknad”. Tvärtom har den politiska inblandningen utan tvekan bidragit till problemen (det är inte den enda orsaken men en viktig del).

Innan vi börjar vråla efter mer regleringar är det nödvändigt att nyktert analysera situationen, dess orsaker, etc, för att bedöma om och i så fall vilka regleringar som bedöms kunna motverka en liknande situation i framtiden. Regleringar i sig löser inga problem. Det är viktigt att det blir rätt regleringar ty i annat fall kan de leda till ännu större problem framöver. Detta är ett så stort och komplicerat område att det förtjänar avsevärt mer utrymme och därför lämnar jag detta för närvarande och ämnar återkomma till det vid något senare tillfälle i en separat blogpost.

(2) Begränsa bankernas storlek
Är det ett problem att bankerna blir stora? Det kan vara det i vissa extremfall när det är fråga om mycket små länder/ekonomier. Island är ett exempel på det. De isländska bankernas (av vilka de tre stora var Kaupthing, Glitnir och Landsbanki) tillgångar var omkring 900 procent av Islands BNP när det brakade hösten 2008 och var oerhört mycket större än Islands centralbank. När bankerna blir så stora i förhållande till ekonomin i övrigt har landet hamnat i ett farligt läge. Centralbanken får då även svårt att fylla sin mest fundamentala funktion som lender of last resort. Det är inte önskvärt att bankerna tillåts växa så enormt i förhållande till BNP som varit fallet för Island men Island är ett extremfall. För de flesta andra länder är dock inte detta något problem såvida inte staten får för sig att nationalisera banker i kris ty ju större en bank är som skall nationaliseras, desto dyrare blir det för staten.

Det är heller inte nödvändigtvis ett problem att banksektorn domineras av några få banker. Vi kan exempelvis se till Australien och Nya Zeeland som exempel. Nya Zeelands banksektor domineras helt av fyra stora australiensiska banker (som även dominerar Australiens banksektor). Likväl har både Nya Zeeland och Australien klarat sig undan bankproblem nästan helt och hållet, och det förefaller inte förekomma något överdrivet risktagande (utifrån de rapporter jag har att tillgå). Några australiska banker hade viss exponering mot den amerikanska subprimemarknaden med det är tämligen blygsamt. De bankerna ser stabila ut.

När det gäller Sverige är de svenska bankerna är inte för stora i dagsläget. De skulle kunna växa en hel del till utan att storleken utgör någon fara. Storlek kan faktiskt vara en fördel i vissa avseenden samtidigt som vi såg under bankkrisen i Sverige i början av 1990-talet att några riktigt små banker tog hejdlöst hög risk (Tomelilla Sparbank exempelvis). De fyra svenska storbankerna är inte för stora för att staten skall kunna hantera de eventuella problem som uppstår i dem.

(3) Bankerna skall inte räddas av skattebetalarna när det går dåligt.
Ohlyckan har helt rätt i en sak. Han säger,
”Att driva en bank måste vara den bästa affärsidé som finns. Banken tar alla vinster när det går bra och låter skattebetalarna betala när det går dåligt.”

Låt oss kort uppmärksamma det paradoxala i Ohlyckans uttalande i form av att det han talar om som ett problem, att skattebetalarna skall rädda banker som går dåligt, ju är en socialistisk politik inte liberalistisk. Om vi hade ett extremliberalt kapitalistiskt system såsom Ohlyckan påstår att vi har, skulle ingen bank ha räddats av staten.

Låt oss nu fokusera på huvudsaken gällande den här punkten. Om staten griper in med bail-outs när det går dåligt skapas det vi ekonomer kallar moral hazard vilket påverkar beteendet hos marknadsaktörerna. Moral hazard är även ett stort problem för försäkringsbolag och ett exempel från försäkringsvärlden kan illustrera vad moral hazard är. Ponera att du äger en cykel. Antag vidare att du tecknar en försäkring på cykeln som innebär att om den blir stulen, går sönder, blir vandaliserad, etc, får du omedelbart en ny av försäkringsbolaget. Att du har en sådan försäkring kommer sannolikt att medföra att du blir mindre försiktig med cykeln, inte lika noga med att låsa den, ta in den på kvällen, etc. Det är ett exempel på moral hazard. Ditt beteende har påverkats av det faktum att du har en försäkring.

När det gäller banker (liksom andra företag) är det av yttersta vikt att investerarna inte tror att de kommer att räddas av staten om företaget går dåligt. Om de tror att så blir fallet kommer det att påverka investerarnas (och företagens) risktagande. De kommer att ta högre risker om de förväntar sig att få skörda frukterna om det går bra men bli räddad av staten om det går dåligt. Här är det alltså utomordentligt viktigt att staten visar i både ord och handling att det inte blir fråga om att rädda investerarna utan kostnad för dessa. Sveriges agerande när det gäller banker, både under bankkrisen i början av 1990-talet och nu, är föredömligt i det här avseendet. Om det bedöms nödvändigt att staten skall rädda en bank i kris (om det utgör ett hot mot banksystemet att låta den gå omkull) skall detta likväl göras på ett sådant sätt att ägarna drabbas, staten tar tillfälligt över hela eller delar av ägandet och har sedan en strategi för att långsiktigt avveckla ägandet (inte behålla och öka ägandet som vänsterpartiet vill). Moral hazard är för övrigt även ett potentiellt problem när valutafonden IMF ger lån till länder i ekonomisk kris och det kan påverka beteendet hos marknadsaktörer.

(4) Det statliga ägandet av banker skall öka.
Framförallt vill vänsterpartiet att det statliga ägandet i Nordea skall öka samt att SBAB (bolåneinstitut, helägt av staten) skall bedriva bankverksamhet i större utsträckning och även öppna lokala bankkontor.

Detta är helt en ideologisk fråga för vänsterpartiet. Det finns absolut ingenting som talar för att statligt ägande av banker skulle förhindra problem i banksystemet. Staten har ingen fördel i att driva bankverksamhet; tvärtom.

(5) Inrättande av en särskild finanskommission
Kommissionen skall tydligen bestå av politiker, ekonomer och representanter för bankerna. Uppgiften skall vara att (1) utreda och klarlägga orsakerna till dagens kris, och (2) ”ta fram
förslag på hur vi kan forma en ny finanssektor”. Vad gäller (1) kan nog detta vara en god idé men till detta behövs definitivt inga politiker med i spelet ty de har absolut noll och intet att tillföra. En sådan kommission bör bestå av akademiska ekonomer och bankekonomer samt möjligen revisorer. Beträffande (2) finns inget behov eftersom det inte finns några nämnvärda problem i den svenska finanssektorn och inget behov av att göra några policyförändringar. Det svenska systemet är i grunden stabilt och fungerar väl.