Sosseriets utnämningspolicy

På DN Debatt skriver idag Alliansens partiledare angående att bryta det socialdemokratiska maktväldet. Naturligtvis kommer sossekommentaren som en reflex och naturligtvis är den osaklig, som alltid; ”BUUU, för borgerligheten! Ni vill ha klassamhälle, öh!”.

Att bryta det socialdemokratiska systemet får anses utomordentligt angeläget. I det systemet spelar formella meriter ingen roll och ansökningsprocess är ovanligt. Istället har det varit regeringen som utan vidare omsvep utser någon till posten. Det innebär att partipolitik och inte kompetens har styrt vilka som hamnat på chefpositioner inom statliga verksamheter.

I de allra flesta fall handlar det då om någon som står maktapparaten (läs: socialdemokratin) nära. Det kan antingen röra sig om ett slags ”tack för lång och trogen tjänst i rörelsens led”, eller ”vi i sosseriet vill inte ha dig här, försvinn!”. Det senare har använts när det gäller exempelvis landshövdingar och ambassadörer (hade det socialistiska maktväldet fortsatt är det troligt, åtminstone cirkulerar sådana rykten, att kommande rektor för Uppsala universitet blivit den före detta miljöministern Lena Sommerstad av precis samma anledning; ”ingen vill ha henne och vi i sosseriet har ingen glädje av henne, gör henne till rektor”).

När arma jag för några år sedan berättade för besökare, bekanta, etc, från den fria världen att ordföranden för ett av landets största universitet (Stockholm) samtidigt var landets polischef samt att statsministerns fru satt i samma universitetsstyrelse (samma övergödda kärring som för övrigt är VD för ett statligt monopol), blev jag knappt trodd. Detta föreföll fullständigt ohyggligt i en amerikans ögon. När det gäller hur styrelse och rektor utses till universitet och högskolor finns för övrigt mer att säga men det spar jag till ett senare tillfälle.

Nuvarande regering vill nu att tjänster som myndighetschef, etc, skall utlysas varefter en ansökningsprocess vidtar. Detta är positivt då det torde öka sannolikheten att få en lämplig person på posten ifråga som får posten beroende av sina kvalifikationer istället för beroende av sina politiska kontakter med regeringen.

Att införa viss sekretess i sammanhanget kan vara positivt. Det kan nämligen vara ett problem att det är offentligt vem som söker till denna typ av arbeten. Det kan bland annat ha en hämmande inverkan på att söka eftersom det innebär att samtliga dina meriter (eller måhända brist därpå) blir offentliga för allmänt spott och spe samt att det sällan uppskattas av nuvarande arbetsgivare att du sitter och letar efter alternativa jobb. Det kan till och med uppfattas som direkt illojalt.

Att information om vem/vilka som sökt en viss statlig tjänst inte är helt offentligt och basuneras ut till omvärlden hindrar inte att de som sökt tjänsten får reda på vilka de övriga sökandena är, eller åtminstone deras meriter, samt att de dessutom har någon form av möjlighet att överklaga ett beslut i efterhand till därför avsedd instans.