Kulturvänstern ägnar sig åt rent seeking

Idag kan vi på DN Debatt skåda ett förvisso oerhört roande men likväl ohyggligt patetiskt inlägg från diverse ”kulturarbetare”, vilket åtminstone i Sverige tycks vara liktydigt med vänsterkufar (se bara vilka som undertecknat debattartikeln, Sven Wollter och Jan Myrdal exempelvis).

Bland annat skriver dessa ”kulturarbetare” följande;

”Vi förutsätter också att vår nya kulturminister i likhet med sin föregångare ser till att de konstnärer, musiker och författare som uppbär stipendier och inkomstgarantier för sina livslånga konstnärliga insatser får behålla dessa samt att ett heltäckande trygghetssystem för det stora konstnärskollektivet snarast kommer till stånd.”

Här ser uppenbarligen ett skyddat särintresse sina privilegier hotade. Tydligen är de formidabelt rädda för att behöva få sin utkomst genom att nödgas utföra diverse konstnärligt arbete som faktiskt efterfrågas av befolkningen. Istället vänder de sig till regeringen och kräver stöd.

Att söka genomdriva fördelar för ett särintresse är en sak, det ägnar sig åtskilliga särintressen åt (exempelvis har skollärarna numera till och med fått två statsråd att föra och skydda deras särintresse, till och med strået vassare än exempelvis oljeindustrin i USA). Att göra det på detta öppna och föga maskerade sätt är dock för det första ovanligt och för det andra tämligen patetiskt. Varför skulle det vara en självklarhet med ”inkomstgarantier” och ”heltäckande trygghetssystem” för en viss yrkeskår? Varför skall inte samma förutsättningar gälla för denna kulturelit såsom för alla andra individer i samhället? Anser sig dessa kommunister med anhang vara höjd över den vanlige medborgaren och därmed förtjänt av särskilda privilegier?