Uppdrag granskning: högskoleutbildning

Jag såg nyligen ”Uppdrag Granskning” som sändes igår på statstelevisionen. Det behandlade högskoleutbildning (den som missade det kan se det här HIT ME ). Jag instämmer måhända inte fullständigt med den bild som ges men jag ämnar här inte vidareutveckla allt. Blott ämnar jag fälla några kommentarer.

Pagrotsky intervjuas i programmet. Han säger att högskolor och universitet har ett ansvar att informera studenterna och informera korrekt. Han säger att han finner det självklart utifrån programinslagen att vissa lärosäten klart brustit i informationen. Etc. Vad saken dock gäller, som han givetvis inte vill kännas vid, är att utbildningsdepartementet har skapat denna situation genom det finansieringssystem vi har för högskolor och universitet (det är han personligen inte skyldig till ty det fanns innan han blev utbildningsminister men det faller likväl på regeringens bord). Det är regeringen och ingen annan som har skapat det nuvarande systemet och de incitament det ger lärosätena. Skall någon klandras i sammanhanget är det således regeringen och icke enskilda lärosäten som blott har att finna sig i systemet.

Det är faktiskt ett tämligen snillrikt system sÅsseriet har skapat. Högskoleutbildning har i vår tid i mångt och mycket blivit en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Genom att bygga ut antalet högskoleplatser kan den öppna arbetslösheten (som bekant den som socialdemokratin explicit alltid fokuserar på) enkelt minskas (det är ingen slump att det har getts en hel del extra utbildningsplatser till högskolorna i år, det är ju som bekant valår…). Därmed kan fet-Göran banka sig för bröstet och säga att arbetslösheten minskar. I själva verket har den inte alls minskat till följd av detta, den har blott antagit andra former. Samtidigt har regeringen skapat ett finansieringssystem som ger mycket starka incitament till lärosätena att göra sitt yttersta för att verkligen locka studenter till sina utbildningsplatser. Regeringen har alltså skapat ett finansieringssystem för högskolor som ligger helt i linje med regeringens intresse att minimera den ÖPPNA arbetslösheten.

Det kan för övrigt även tilläggas att högskoleledningar och högskolestyrelser idag kraftigt domineras av filurer trogna regeringspartiet…

Lösningen på problemet är enligt min uppfattning att ändra finansieringssystemet för högskolor och universitet. Det är troligen första gången jag finner anledning att instämma i något Högskoleverkets boss Sigbritt Franke säger. Vårt nuvarande finansieringssystem har fungerat OK under den makalösa expansion som högskoleutbildningen genomfört i Sverige. Nu råder dock en annan tid. Nu kan inte längre högskolorna totalt sett expandera (såvida vi inte tar in utländska studenter, vilket är ett kapitel för sig). Marknaden är så att säga mättad. Antalet potentiella studenter ökar inte. Därmed tilltar kampen mellan lärosäten om de befintliga potentiella studenterna. I det läget är det klart olämpligt med ett finansieringssystem som ger lärosätena betalt efter hur många de registrerar på kurser (och även efter hur många de examinerar). Ett nytt finansieringssystem får anses vara behövligt. Det är enkelt att konstatera. Avsevärt svårare är dock att utveckla ett sådant system. På något sätt behöver ett finansieringssystem till högskolorna vara volymberoende ty i annat fall blir det absurt. Det är lätt att skjuta nuvarande system i sank men inte helt lätt att uppkomma med ett alternativ. Jag har inget svar på det (men tar tacksamt emot förslag och idéer).