Rysk nationalekonomi, av Luttrad och klarsynt

Följande är ett svar på en fråga från mig angående kvalititeten på utbildning inom nationalekonomi i Ryssland. Följande text är skriven av signaturen Luttrad och klarsynt.


Jag är skyldig dig ett mycket sent svar angående en tidigare ställd fråga på eXilen om hur det ”ryska” systemet fungerar vad beträffar vårt ämne, NEK. Är en rysk utbildning i NEK verkligen likvärdig med våra egna utbildningar? Här kommer det nu ett svar, ifall du vill publicera det på bloggen eller blott vill stilla din egen vetgirighet.

I större delen av f.d. Sovjetunionen har man fortfarande kvar ett utbildningssystem med timmar istället för poäng som hos oss. Tidigare svenskkolonier som Estland övertog faktiskt det svenska poängsystemet, andra EU-länder har andra typer av poängsystem. Det gemensamma europeiska systemet, som enligt Bolognaprocessen skall vara helt i bruk om några år, heter som du säkert känner till ECTS. De länder i f.d. Sovjetunionen som anslutit sig till Lissabonfördraget och/eller till Bolognaprocessen har redan börjat reformera sina utbildningssystem enligt ECTS. Den stora eftersläparen i sammanhanget är Georgien men också där har man numera sjösatt projektet. Än så länge lever dock systemet med timmar kvar.

Men om vi håller oss till det svenska systemet, hur många ryska timmar motsvarar då en svensk högskolepoäng? Problemet är att detta varierar från universitet till universitet. Göteborgs universitet anser t.ex. att 25 timmar motsvarar en svensk högskolepoäng (d.v.s. man brukar räkna med detta antal när man antar utbytesstudenter från Ryssland) och så gör mig veterligen även Umeås NEK-institution, som f.ö. brukar vara partneruniversitet för de flesta lärosäten i f.d. Sovjetunionen. Hur mycket man anser att det motsvarar på Tokholms NEK-institution vet jag inte och det vore faktiskt oerhört värdefullt om du kunde ta reda på detta av någon snubbe på institutionen. Jag får nämligen en hel del förfrågningar från kollegor och arbetskamrater vid mitt eget universitet i f.d. Sovjetunionen där jag är verksam om just Stockholms universitet. Det finns flera ekonometriker och andra skickliga personer inom v årt gebit som det råder brist på i Sverige som gärna skulle vilja forska eller jobba just i Tokholm. Därför vore det som sagt var intressant om du kunde höra med någon, så att jag vet vad jag skall hälsa mina kollegor....

Hur ser då ämnesinnehållet, det mest viktiga, ut vad gäller NEK i f.d. Sovjetunionen? Tja, det verkligt spektakulära är att ämnet nationalekonomi (economics) överehuvudtaget inte existerar i den form som vi är vana vid i väst. Istället kan man generellt sett säga att det som hos oss tenderar att vara enskilda kurser, t.ex. Internationell ekonomi, ofta är hela ämnen i dessa länder, d.v.s. specialiseringsgraden är relativt omfattande. Internationell ekonomi med allt vad det innebär av handelsteori m.m. motsvaras t.ex. av ämnet ’mirovaja ekonomika’ (världsekonomi). I detta ämne ingår också en hel del av vad vi skulle kalla för statsvetenskap.

Det allra mest spektakulära, någonting som jag fortfarande knappt blir klok på själv trots all den tid jag tillbragt vid universiteten därnere i egenskap av forskare, är emellertid den huvuduppdelning av ekonomiämnet som är gemensam för länderna i f.d. Sovjetunionen. Detta system uppkom under Sovjettiden och ärvdes från det socialistiska systemet. Huvuduppdelningen består nämligen i att man antingen väljer en filosofisk tradition av ekonomiämnet eller en matematisk (’analititjeskaja’ eller analytisk). Detta är för oss i väst någonting mycket underligt eftersom ju vi är vana vid att matematik och text-/faktakunskaper är någonting som integreras i ämnet redan från första dagen på A-nivån. Så dock icke i f.d. Sovjetunionen. Den filosofiska kan sägas motsvaras av ’ekonomitjeskaja teorija’ (ekonomisk teori), som mest liknar ekonomisk historia hos oss (även om ämnet ekonomisk historia förvisso också existerar vid en del universitet därnere) och den matematiska läser man vid antingen fakulteten för matematisk modellering (’matematitjeskoe modelirovanie’), om det finns en sådan fakultet, eller vid fakulteten för cybernetik.

Idioterna på Högskoleverket har inte riktigt hajat den här uppdelningen och validerar därför praktiskt taget alla ekonomiutbildningar från f.d. Sovjetunionen. En anledning är att man menar att det faktum att magisternivån i f.d. Sovjetunionen tar 5 år istället för 4 som här i Sverige skulle kompensera de senare bristerna i forskarutbildningen. I realiteten är det dock så, beroende på just denna uppdelning av ämnet och enligt mina egna personliga åsikter och stora erfarenheter, att ekonomiutbildningar är antingen ”heaven or hell” i f.d. Sovjetunionen. De kan vara dasspapper (t.ex. i fallet med mirovaja ekonomika eller ekonomitjeskaja teorija) där du kan ha en kandidat ekonomitjeskich nauk (motsvarande vår doktorsgrad) eller t.o.m. en doktor ekonomitjeskich nauk (motsvarande post doc) och ändå knappt veta vad 2+2 är. Jag känner t.ex. riktiga professorer i makroekonomi som bara kan grundläggande b öcker i ämnet som Samuelson (!)

MEN! Å andra sidan, om du har gått den analystiska inriktningen och då enbart ägnat dig åt formler och knappast ingen teoriläsning (vilket iofs också kan vara fel), då finns det knappt någon svensk ’aspirant’ (d.v.s. forskarstudent) som slår dig...om du klarar dig igenom utbildningen vill säga. På min fakultet finns det en skräcklärare som är verkligt ökänd och som alla fasar för att få, professor M. Han har ett ”binärt rättningssystem” och ger därför enbart 0 eller 1 poäng på alla tentauppgifter. Hos oss, som du vet, kan man ju på en tiopoängsuppgift ge studenten åtminstone ett par poäng rätt om han eller hon har löst kanske halva uppgiften eller iallafall har tänkt rätt. Så gör dock aldrig professor M, utan en uppgift skall vara perfekt löst och i sin helhet, annars är det bara att hälsa hem... Detta har fått till följd att kanske 1-2 stycken av hans elever klarar sig varje termin. De elevern a kan emellertid det där med matematik ”ganska” så bra efter det... ;-)

Själv hade jag turen att få professor M:s betydligt snällare och hjälpsammare kollega när jag skulle göra dessa examina. Likväl blev det svårare litteratur som inte används här i Sverige, t.ex. Intriligator samt helvetesexcercis med samtliga Allens band i matematisk optimering. Vad sägs om det, tokholmar’n? ;-)

Sammanfattningsvis alltså, vad gäller det som kallas för ekonomi i f.d. Sovjetunionen: Saker som mirovaja ekonomika eller ekonomitjeskaja teorija = dasspapper. Inriktning mot matematitjeskoe modelirovanie eller kibernetika = överlägset våra utbildningar.

För att svara på din ursprungliga fråga om huruvida deras utbildningar verkligen motsvarar våra så kan man alltså säga: Det beror helt på inriktningen. Dessutom är det vad gäller omfånget som sagt var beroende på hur det enskilda svenska universitetet ställer sig till översättningen från timmar till poäng. SU torde här kunna bli vägledande eftersom den institutionen är den bästa i landet.

Gemensamt för forskarutbildningarna i länderna i f.d. Sovjetunionen är också att man måste ta ett antal obligatoriska tentor (4), ofta sådana tentor som inte har så mycket med ämnet att göra. Vissa länder, t.ex. Ukraina, har fortfarande kvar idiotin att man skall ta en filosofitenta istället för som hos oss t.ex. obligatoriska kurser i makro-, mikro- och ekonometri. Andra länder har ett mera logiskt system, d.v.s. ett som har mer med ekonomi att göra. I Moldavien skall man t.ex. ta en informatiktenta, i vilken ingår åtminstone ett programmeringsspråk, ofta Prolog. Detta kan faktiskt vara bra eftersom man då lär sig att behärska det grundläggande logiska tänkande som behövs för att klara en forskarnivå i NEK.

Alla länder har vidare en tenta i ’spetsialnost’, alltså det ämne som man har valt, i det här fallet ekonomi, samt en tenta i främmande språk. Det senare är iofs ingenting märkvärdigt eftersom t.o.m. ett land som Tyskland substituerar bort ekonomitentor mot latin på forskarnivå!

Vetenskapliga artiklar som skrivs vid universiteten i dessa länder är kortare än våra till omfånget och är generellt sett av sämre kvalitet. Å andra sidan måste man i de flesta länder, till skillnad från hos oss, parallellt med artiklarna även författa minst ett ’referat’ per termin. Detta motsvarar ungefär en kandidat- eller magisteruppsats, så det kompenserar delvis.

Icke att förglömma är också korruptionen. Det går att köpa precis vad som helst i dessa länder och den mest korrupta sektorn av alla i transition economies är normalt sett utbildningsväsendet. Bättre betyg, någon ”spökskrivare” till avhandlingen eller t.o.m. hela diplom är inga som helst problem att fixa om du har rika föräldrar. Därför är det naturligtvis extra lustigt att dårarnas paradis Sverige, som enligt mig veterligen det enda landet, inte ens har något apostillekrav vad gäller uppvisande av handlingar vid antagning till svenska universitet!

Hoppas detta klarnade bilden lite. Ställ gärna fler frågor om det är något du undrar över.