Invandring och liberalism

”Liberaler” (vilket i Sverige för det mesta innebär mer av socialdemokrat än riktig liberal för övrigt) brukar ofta förespråka fri invandring, alternativt åtminstone bjäbba om avsevärt ökad invandring. Jag har stundtals hört/sett dessa trallgökar försöka motivera detta med något i stil med att, ”Det är en rättighet att bosätta sig varsomhelst, det skall inte staten bestämma eller hindra”, etc.

Nå, det kan ju låta bra och vackert. Självfallet bör det vara tillåtet för individen att bosätta sig varhelst denne önskar. Dock endast om det inte medför att individens val av boplats påför kostnader på någon annan individ. Invandring medför konsekvenser för den befintliga befolkningen. För en riktig liberal torde detta vara en minst lika viktig fråga att beakta. Det vill säga om invandring medför kostnader för befintliga medborgare finns ett starkt skäl för reglerad invandring, ur ett liberalt perspektiv.

Sedan anför somliga ”liberaler” att det är politiken det är fel på, inte invandrarna. Exempelvis, med en mer flexibel och välfungerande arbetsmarknad skulle sysselsättningsgraden vara avsevärt högre för invandrare. Därmed blir situationen en helt annan och invandring kan bli välgörande för mottagarlandet. Det är korrekt i och för sig (undertecknad har själv hävdat detta). Problemet är dock att (1) vi i Sverige har en fullständigt sönderreglerad arbetsmarknad som medför att lågproduktiva grupper får svårt att komma i arbete, och (2) det faktum att vi ur ett internationellt perspektiv har väldigt generösa socialförsäkringssystem (som även omfattar invandrare).

I dagens Sverige ter det sig tyvärr politiskt omöjligt att göra något åt vare sig arbetsmarknaden eller socialförsäkringssystemen. Minsta antydan till att minska de generösa socialförsäkringssystemen möts omedelbart av kraftigt politiskt motstånd (för att inte tala om den arme sate som skulle våga ställa sig upp och hävda att invandrare inte skall ha tillgång till socialförsäkringssystemen fullt ut, vederbörande kommer omedelbart att brännas på bål). Lika omöjligt ter det sig att försöka förbättra arbetsmarknaden och få den att fungera bättre (då mobiliserar omedelbart sossemaffian sina styrkor).

Det ter sig ekonomiskt motiverat men politiskt omöjligt att vare sig skära ned i socialförsäkringssystemen eller förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Därmed skulle fri invandring riskera att medföra höga kostnader för mottagarlandet Sverige och dess befolkning. Märkligt nog tycks förespråkare för generösare invandring inte inse detta fundamentala. Vad som är lika besynnerligt är att det i Sverige tycks råda någon form av förbud att överhuvudtaget yppa dessa frågor i samhällsdebatten. Det rödgröna åsiktsförtrycket gör sig påmint. Rabiata och naiva invandrarkramare ylar om rasism, främlingsfientlighet, rädsla, och Gud vet vad.

Alternativt kan vi leka med tanken att vi först släpper på fri invandring. Det kommer troligen medföra att våra socialförsäkringssystem och den så kallade välfärdsstaten kraschar och därmed framtvingas nödvändiga reformer. Det är måhända enda sättet att åstadkomma politiska förändringar i socialförsäkringssystemen och på arbetsmarknaden. Kostnaderna för en sådan approach kan dock bli ohyggligt höga på kort sikt.