Omklassning av högskolekurser

Åtskilliga universitet och högskolor dras idag med allvarliga ekonomiska problem. Det gäller även institutioner inom ett universitet eller högskola.

Dels beror det av problem med alltför höga lokalkostnader (se tidigare postat inlägg om Akademiska Hus). Dels beror det av att expanderingen för de flesta har avstannat. Universitet och högskolor blir därmed alltmer desperata i sina försök att öka intäkter för att slippa skära ned. Ett sätt att åstadkomma det är med hjälp av kreativ bokföring och klassa om kurser från samhällsvetenskap/humaniora till naturvetenskap/teknik.

Enkelt uttryckt kan ett lärosätes institutions intäkter komma från tre källor; (1) undervisning/grundutbildning, (2) forskning, och (3) uppdragsutbildning.

Kort kan sägas att finansieringssystemet för (1) undervisning/grundutbildning (det vill säga för studenterna) går till så att lärosätet och institutionerna får betalt per student (dock endast upp till ett tak, tas fler studenterna in utgår ej betalning för dessa). Varje student genererar en betalning två gånger; en gång vid registrering på en kurs och en gång när studenten godkänts på kursen.

Betalningen är dubbelt så hög för en naturvetenskaplig/teknisk student som för en samhällsvetenskaplig/humanistisk student. Detta skapar möjlighet till kreativ bokföring hos institutioner vid landets lärosäten. Ett enkelt sätt att öka intäkterna och förbättra institutionens ekonomi är nämligen att klassa om kurser från samhällsvetenskap/humaniora till naturvetenskap/teknik. Klassificeringen av kurser i exempelvis teknik eller samhällsvetenskap beror nämligen inte av vid vilken institution den ges. Klassificeringen beror av innehåll i kursen. Det är alltså fullt möjligt för exempelvis en företagsekonomisk institution att få kurser klassade som teknik och därigenom dubbla intäkterna för kursen.

Låt oss ta ett exempel. Antag en kurs i fastighetsrätt (juridik). Om KTH ger en sådan kurs blir den i det närmaste per automatik teknikklassad. Om Uppsala universitet ger motsvarande kurs med samma innehåll blir den inte teknikklassad utan vidare. Resultatet är att KTH får dubbelt betalt per student jämfört med Uppsala. I ett sådant läge kan Uppsala förväntas försöka driva igenom att deras kurs skall teknikklassas.

I ett sådant exempel såsom ovan beskrivet är det rimligt att motsvarande kurs med motsvarande innehåll har samma klassificering och därmed ger lika intäkt per student till respektive institution.

I andra lägen kan dock absurda konsekvenser uppstå. Det kan medföra att institutioner försöker teknikklassa kurser som normalt inte är teknikkurser. Det kan inte ske utan vidare men det kan vara tillräckligt med något mindre inslag av teknik för att det skall vara möjligt att få igenom det. Exempelvis kan en kurs i allmän finansteori inte teknikklassas utan vidare. Men om vi stoppar in ett moment i kursen där finansteori tillämpas på fastighetsbolag blir det en annan sak och kursen kan (eventuellt) teknikklassas. Det enda som behövs är att ändra lite i kursplanen. Därmed genererar kursen dubbelt så höga intäkter per student som före omklassningen. Dessa högre intäkter kommer givetvis inte de studenter som läser kursen till gagn. Institutionen lägger vantarna på överskottet och använder det till att täcka annat.

Denna form av kreativ bokföring med omklassning av kurser till teknik för att därigenom öka intäkterna blir alltmer vanligt som en följd av institutioners problematiska ekonomiska situation. Det medför resursslöseri i form av att det betalas för mycket för kurser som till sitt huvudsakliga innehåll inte är teknikkurser.

Detta är för övrigt ett praktiskt exempel på vikten av att beakta incitament i styrsystem och vilka suboptimeringar som kan bli resultatet om detta inte beaktas. Det är inte ovanligt att ett system eller en åtgärd införd av politiker får andra effekter än vad som var avsett. Ett för nationalekonomer välkänt fenomen.