Dagens boktips: Freakonomics

Ni na ni na ni na na… BOING! Dagens boktips! (Så lät SVT:s ”Boktips” när TIH var barn)

Dagens boktips: ”Freakonomics” av Steven D. Levitt och Stephen J. Dubner.

Detta är en fullständigt briljant och oerhört underhållande bok. Helt klart det mest underhållande jag har läst på länge. Jag har härmed fått en ny favoritekonom att lägga till min samling husgudar; Steven D. Levitt.

Boken ger bland annat svar på följande frågor;
- Varför bor knarklangare hemma hos sin mamma?
- Vilket är farligast, en pistol eller en swimming pool?
- Varför tjänar prostituerade mer än arkitekter?
- Hur kan legalisering av abort medföra kraftig minskning av mord 20 år senare?
- Varför väljer någon att sälja crack i ett gathörn för blott $3.30 i timmen och en sannolikhet på 25 procent att dödas?
- Vilka egenskaper skapar en perfekt förälder?
- Vad har en sumobrottare och en skollärare gemensamt?
- Vad betyder det egentligen när en fastighetsmäklare talar om ett hus som "välskött"?

Om detta, och liknande, är frågor du går och grubblar över är Freakonomics boken för dig. Den tillämpar ekonomisk teori på diverse vardagssituationer och gör så på ett mycket underhållande vis. Den rekommenderas både till ekonomer och icke ekonomer. Ekonomer får onekligen en roande och annorlunda läsning. För den som inte redan är bevandrad i den ekonomiska teorins underbara värld och som inte ser världen genom en ekonoms ögon är detta en utmärkt start. Icke-ekonomer kan här få en bild av vad den nationalekonomiska verktygslådan kan användas till och därmed måhända se vardagliga saker i ett annat ljus samt även lära sig förstå en del om samhället och varför individer agerar som de gör. Boken är enkelt skriven och lättläst (inga förkunskaper i ekonomisk teori krävs).

Läs mer om boken här

Och köp den här

Omklassning av högskolekurser

Åtskilliga universitet och högskolor dras idag med allvarliga ekonomiska problem. Det gäller även institutioner inom ett universitet eller högskola.

Dels beror det av problem med alltför höga lokalkostnader (se tidigare postat inlägg om Akademiska Hus). Dels beror det av att expanderingen för de flesta har avstannat. Universitet och högskolor blir därmed alltmer desperata i sina försök att öka intäkter för att slippa skära ned. Ett sätt att åstadkomma det är med hjälp av kreativ bokföring och klassa om kurser från samhällsvetenskap/humaniora till naturvetenskap/teknik.

Enkelt uttryckt kan ett lärosätes institutions intäkter komma från tre källor; (1) undervisning/grundutbildning, (2) forskning, och (3) uppdragsutbildning.

Kort kan sägas att finansieringssystemet för (1) undervisning/grundutbildning (det vill säga för studenterna) går till så att lärosätet och institutionerna får betalt per student (dock endast upp till ett tak, tas fler studenterna in utgår ej betalning för dessa). Varje student genererar en betalning två gånger; en gång vid registrering på en kurs och en gång när studenten godkänts på kursen.

Betalningen är dubbelt så hög för en naturvetenskaplig/teknisk student som för en samhällsvetenskaplig/humanistisk student. Detta skapar möjlighet till kreativ bokföring hos institutioner vid landets lärosäten. Ett enkelt sätt att öka intäkterna och förbättra institutionens ekonomi är nämligen att klassa om kurser från samhällsvetenskap/humaniora till naturvetenskap/teknik. Klassificeringen av kurser i exempelvis teknik eller samhällsvetenskap beror nämligen inte av vid vilken institution den ges. Klassificeringen beror av innehåll i kursen. Det är alltså fullt möjligt för exempelvis en företagsekonomisk institution att få kurser klassade som teknik och därigenom dubbla intäkterna för kursen.

Låt oss ta ett exempel. Antag en kurs i fastighetsrätt (juridik). Om KTH ger en sådan kurs blir den i det närmaste per automatik teknikklassad. Om Uppsala universitet ger motsvarande kurs med samma innehåll blir den inte teknikklassad utan vidare. Resultatet är att KTH får dubbelt betalt per student jämfört med Uppsala. I ett sådant läge kan Uppsala förväntas försöka driva igenom att deras kurs skall teknikklassas.

I ett sådant exempel såsom ovan beskrivet är det rimligt att motsvarande kurs med motsvarande innehåll har samma klassificering och därmed ger lika intäkt per student till respektive institution.

I andra lägen kan dock absurda konsekvenser uppstå. Det kan medföra att institutioner försöker teknikklassa kurser som normalt inte är teknikkurser. Det kan inte ske utan vidare men det kan vara tillräckligt med något mindre inslag av teknik för att det skall vara möjligt att få igenom det. Exempelvis kan en kurs i allmän finansteori inte teknikklassas utan vidare. Men om vi stoppar in ett moment i kursen där finansteori tillämpas på fastighetsbolag blir det en annan sak och kursen kan (eventuellt) teknikklassas. Det enda som behövs är att ändra lite i kursplanen. Därmed genererar kursen dubbelt så höga intäkter per student som före omklassningen. Dessa högre intäkter kommer givetvis inte de studenter som läser kursen till gagn. Institutionen lägger vantarna på överskottet och använder det till att täcka annat.

Denna form av kreativ bokföring med omklassning av kurser till teknik för att därigenom öka intäkterna blir alltmer vanligt som en följd av institutioners problematiska ekonomiska situation. Det medför resursslöseri i form av att det betalas för mycket för kurser som till sitt huvudsakliga innehåll inte är teknikkurser.

Detta är för övrigt ett praktiskt exempel på vikten av att beakta incitament i styrsystem och vilka suboptimeringar som kan bli resultatet om detta inte beaktas. Det är inte ovanligt att ett system eller en åtgärd införd av politiker får andra effekter än vad som var avsett. Ett för nationalekonomer välkänt fenomen.

Joe Labero jobbar inte på UD

Jag är nu mäkta trött på gnället från diverse ”svenskar” som befinner sig i Libanon (besynnerligt ställe att semestra på för övrigt) och som gnäller över att de inte evakuerats snabbare.

Till att börja med kan vi med fog göra oss frågan varför svenska skattebetalare skall betala hemresan för filurer som bisarrt nog valt att semestra i Libanon av alla ställen. Helst skall det väl flygas första klass på skattebetalarnas bekostnad. Saknas drink på planet till Arlanda, gnälls det på UD. Jag tror minsann att jag skall testa den där idén som delfinansiering till en semesterresa. Jag bokar endast enkel resa och reser till något makalöst farligt ställe såsom exempelvis till foten av en aktiv och pyrande vulkan. När situationen sedan eskalerar (vulkanen får ett utbrott) sätter jag mig ned, vrålar efter svenska UD, kräver att bli hämtad omedelbart och kräver att svenska skattebetalare pröjsar min hemresa.

Vad som irriterar är gnället från dessa ”svenskar” som knappt kan svenska, att döma av de filurer som framträtt i TV, till att börja med men som tydligen likväl lärt sig att svenska skattebetalare minsann är frikostiga. Snabbt skall det dessutom gå. Uppenbarligen svävar dessa filurer i villfarelsen att Joe Labero jobbar på UD. Tydligen tror dessa ”svenskar” att det bara är för UD att knäppa med fingrarna och SIMSALABIM dyker det upp mängder med bussar, fartyg, etc, som kan transportera ut ”svenskar” ur Libanon och föra dem ”hem” till Sverige. Jovisst ja, vi behöver kanske fixa det där med säkerheten också så att vi inte blir bombade på vägen ut. Nå, låtom oss knäppa med fingrarna en gång till och SIMSALABIM varpå bussar, fartyg, etc med ”svenskar” ombord är omgivna av ett slags magiskt superskydd som vare sig terrorarabernas raketer eller Israels flygbombningar kan slå igenom. Eller varför kan inte UD öppna någon form av teleporter och stråla dessa ”svenskar” till Sverige? Det funkar ju i Star Trek så varför kan inte svenska UD fixa detta? Inkompetenta UD! Beam me to Sweden, Scottie!

Akademiska Hus dränerar lärosäten

Akademiska Hus AB (AH) är ett statligt fastighetsbolag med uppgift att äga och förvalta fastigheter som framförallt hyrs av landets universitet och högskolor. Därigenom dräneras universitet och högskolor på medel som är anslagna för undervisning eftersom AH sätter för hög hyra. Detta är en viktig orsak till att åtskilliga lärosäten dras med ekonomiska problem i dagsläget.

I en TV-intervju för några månader sedan fick Pagrotsky frågan om inte AH hade för högt avkastningskrav. Pagrotsky menade att AH inte alls har högt avkastningskrav; tvärtom. Pagrotsky påstod att Akademiska Hus har mycket lågt avkastningskrav från ägaren (staten). Pagrotsky uppgav ”2-3 procent”. Det är direkt fel (antingen en sedvanlig sosselögn eller så är Pagrotsky felinformerad, oavsett vilket är det illa). Avkastningskravet är explicit angivet till lika med femårig statsobligationsränta plus fyra procent enheter (se AH Årsredovisning). Det innebär i dagsläget ungefär 7 procent. Avsevärt högre än ”2-3 procent” såsom Pagrotsky påstod alltså.

Avkastningskravet är relevant i sammanhanget eftersom det påverkar den hyra AH sätter. AH säger att de tar ut ”marknadshyra” och att denna sätts utifrån kapitalkostnader (= avkastningskrav). Det innebär att ju högre avkastningskravet är, desto högre blir hyran. Saken är dock den att det inte existerar någon marknad i egentlig mening. Vi har endast en köpare (lärosätet på orten ifråga) och en säljare (AH). Ingen av dessa har egentligen något alternativ. Likväl sitter de och leker marknad och ”förhandlar” med varandra.

För ett tag sedan deltog jag på ett fastighetsekonomiseminarium. Där deltog även VD för AH, Joakim Ollén. Frågan om AH:s hyresnivå dök upp varpå han svarade, ”Vår uppgift är att leverera största möjliga vinst till ägarna”. Med ”ägarna” avses här alltså staten. Att AH är framgångsrika i denna uppgift illustreras av att AH är ett relativt lönsamt fastighetsbolag. Om vi jämför avkastning på eget kapital (vanligt lönsamhetsmått) är genomsnittet för börsens fastighetsbolag i Sverige 26% för år 2005. AH låg på 34%. AH har alltså avsevärt högre lönsamhet än genomsnittet för börsen. Samtidigt delar AH ut drygt 660 miljoner till statskassan detta år. En del av anslagen till lärosätena tas alltså tillbaka av regeringen i form av att AH sätter för hög hyra. Denna rundgång med skattemedel illustreras av figuren nedan.



En del av de medel regeringen påstår att de använder till att satsa på undervisning och forskning dras alltså i själva verket tillbaka till statskassan och används till annat.

Enligt grundläggande finansteori fastställs avkastningskrav utifrån ett alternativkostnadsresonemang. I yttersta korthet: Investerare kräver avkastning på sina investeringar. De jämför avkastning med alternativ som har samma risknivå. Om två alternativ har samma risknivå men olika förväntad avkastning, kommer investerarna att välja det alternativ med högre förväntad avkastning. Av detta följer att relevant för att fastställa avkastningskravet är vad investerarna (ägarna) skulle kunna få på alternativ till motsvarande risk. Även om det officiellt står lärosäten fritt att flytta till andra lokaler, är detta knappast praktiskt möjligt. Därmed existerar egentligen inget alternativ för den typen av fastigheter. Därmed är alternativkostnaden noll och därmed är avkastningskravet noll. Hyran skall för den typen av fastigheter (samma sak som för operationssalar på sjukhus, etc) sättas efter marginalkostnaden av att nyttja lokalerna.

Resultatet av allt detta blir att AH tar ut för hög hyra (utöver vad som är sakligt och samhällsekonomiskt motiverat) och därmed tar tillbaka en del av de anslag lärosätena får för att bedriva undervisning och forskning. Detta orsakar ekonomiska problem för lärosätena. Hyran hamnar inte bara högt. Den hamnar över vad som skulle vara motsvarande marknadshyra. Detta leder till absurda konsekvenser.

Som ett exempel på den absurda hyresnivån kan nämnas företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet. Den är belägen i Kräftriket. Institutionen har beräknat att om hela institutionen skulle säga upp lokalerna och flytta till Biblioteksgatan (som troligen har stans högsta hyra) och där hyra motsvarande yta, skulle de likväl få lägre lokalkostnader. Det säger något om den absurda hyresnivån lärosätena tvingas betala.

Speciellt problematiskt blir det för lärosäten i storstäderna där marknadsvärden på kommersiella fastigheter är relativt högre. Låt oss jämföra KTH (Stockholm) och Luleå Tekniska Universitet. Prislappen per student är lika för båda lärosätena. Dock är marknadsvärde och marknadshyra på kommersiella fastigheter avsevärt högre i Stockholm än i Luleå. Det innebär att det blir mindre resurser kvar per student efter lokalkostnader för KTH än för Luleå att bedriva undervisning för.

Avslutningsvis kan sägas att det inte endast är universitet och högskolor som har problem med sina statliga fastighetsägare. För några år sedan var Operan så upprörd att de helt enkelt vägrade betala. Det är statens fastighetsverk som är hyresvärd till Operan. Operan deponerade medlen motsvarande hyran på ett spärrat konto hos Länsstyrelsen (också statlig). Den fundamentalistiska statliga fastighetsägaren försökte då stämma Operan men det gick inte (tydligen finns, tack och lov, en juridisk spärr som säger att det inte är möjligt att stämma sig själv).

Diverse sjukhus och vårdinrättningar har också motsvarande problem. Det finns exempel på sjukhus som fått nya operationssalar vars hyra varit så hög att de inte används. Istället används de gamla operationssalarna och de nya står tomma (och drar kostnader i onödan).

Sådan blir konsekvensen när staten skall leka marknad och äga kommersiella fastigheter. Från statens håll påstås det officiellt vara för att tillvarata de statliga hyresgästernas bästa intresse. Verkligheten är dock en helt annan.

Lindsay Lohans Bröstfunktion

Ibland hittar man riktiga godbitar på Nätet. Production Possibilities of Lindsay Lohan’s Breasts är onekligen en sådan.



Figuren visar Lindsay Lohans utgångsläge vid punkt B, det vill säga smal och tight kropp i kombination med små bröst. För att öka bröstens storlek, med konstant teknik, kan Lindsay endast röra sig längs den blå linjen. Ökning av bröstens storlek kan endast ske genom att bli fetare men det innebär dock även att hon blir fetarslad.

Med hjälp av ny teknik (bröstförstorande operation) skiftar funktionen åt höger och Lindsay kan röra sig till punkt B’, alltså större bröst utan att bli fetarslad.

Invandring och liberalism

”Liberaler” (vilket i Sverige för det mesta innebär mer av socialdemokrat än riktig liberal för övrigt) brukar ofta förespråka fri invandring, alternativt åtminstone bjäbba om avsevärt ökad invandring. Jag har stundtals hört/sett dessa trallgökar försöka motivera detta med något i stil med att, ”Det är en rättighet att bosätta sig varsomhelst, det skall inte staten bestämma eller hindra”, etc.

Nå, det kan ju låta bra och vackert. Självfallet bör det vara tillåtet för individen att bosätta sig varhelst denne önskar. Dock endast om det inte medför att individens val av boplats påför kostnader på någon annan individ. Invandring medför konsekvenser för den befintliga befolkningen. För en riktig liberal torde detta vara en minst lika viktig fråga att beakta. Det vill säga om invandring medför kostnader för befintliga medborgare finns ett starkt skäl för reglerad invandring, ur ett liberalt perspektiv.

Sedan anför somliga ”liberaler” att det är politiken det är fel på, inte invandrarna. Exempelvis, med en mer flexibel och välfungerande arbetsmarknad skulle sysselsättningsgraden vara avsevärt högre för invandrare. Därmed blir situationen en helt annan och invandring kan bli välgörande för mottagarlandet. Det är korrekt i och för sig (undertecknad har själv hävdat detta). Problemet är dock att (1) vi i Sverige har en fullständigt sönderreglerad arbetsmarknad som medför att lågproduktiva grupper får svårt att komma i arbete, och (2) det faktum att vi ur ett internationellt perspektiv har väldigt generösa socialförsäkringssystem (som även omfattar invandrare).

I dagens Sverige ter det sig tyvärr politiskt omöjligt att göra något åt vare sig arbetsmarknaden eller socialförsäkringssystemen. Minsta antydan till att minska de generösa socialförsäkringssystemen möts omedelbart av kraftigt politiskt motstånd (för att inte tala om den arme sate som skulle våga ställa sig upp och hävda att invandrare inte skall ha tillgång till socialförsäkringssystemen fullt ut, vederbörande kommer omedelbart att brännas på bål). Lika omöjligt ter det sig att försöka förbättra arbetsmarknaden och få den att fungera bättre (då mobiliserar omedelbart sossemaffian sina styrkor).

Det ter sig ekonomiskt motiverat men politiskt omöjligt att vare sig skära ned i socialförsäkringssystemen eller förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Därmed skulle fri invandring riskera att medföra höga kostnader för mottagarlandet Sverige och dess befolkning. Märkligt nog tycks förespråkare för generösare invandring inte inse detta fundamentala. Vad som är lika besynnerligt är att det i Sverige tycks råda någon form av förbud att överhuvudtaget yppa dessa frågor i samhällsdebatten. Det rödgröna åsiktsförtrycket gör sig påmint. Rabiata och naiva invandrarkramare ylar om rasism, främlingsfientlighet, rädsla, och Gud vet vad.

Alternativt kan vi leka med tanken att vi först släpper på fri invandring. Det kommer troligen medföra att våra socialförsäkringssystem och den så kallade välfärdsstaten kraschar och därmed framtvingas nödvändiga reformer. Det är måhända enda sättet att åstadkomma politiska förändringar i socialförsäkringssystemen och på arbetsmarknaden. Kostnaderna för en sådan approach kan dock bli ohyggligt höga på kort sikt.

Stackars Pär Nuder

Det har nyligen varit Ekofin-möte (möte för EU-ländernas finansministrar). Sedan starten av EMU har dock euroländernas finansministrar bildat en egen liten klubb som har möte före Ekofinmötet och i denna lilla exklusiva klubb släpps inte Nuder in eftersom Sverige står utanför EMU. Över detta kunde vi under gårdagen (torsdag) höra Pär Nuder gråta.

”Som finansminister är jag den i regeringen som tydligast märkt det politiska priset. Jag är utesluten från Eurogruppens möten.”

Stackars Pär Nuder. Han får inte vara med och käka gåslever och dricka champagne med de tuffa eurokillarna och det anser han vara ett högt politiskt pris att betala för att Sverige står utanför EMU. Om detta är det politiska pris vi betalar för att stå utanför, kan jag gladeligen leva med det med tanke på de ekonomiska nackdelarna av att vara med (och då talar jag inte blott om kostnader för gåslever och champagne åt Nuder).

Israel på offensiven, låtom oss fröjdas

Vad kan väl vara bättre underhållning en varm svensk sommardag än döda och lemlästade araber/muslimer? Det är hög tid att någon tar i med hårdhandskarna gentemot det islamiska problemet. Israel visar vägen.

Under den israeliska offensiven laddar vi nu lämpligen upp med Jaffa-apelsiner och inte minst lite rött israeliskt vin. Jag kan rekommendera det utsökta Yarden Mount Hermon Red 2000, nummer 2518 på systembolaget (pris 103 SEK), har trampats av idoga, jordnära och aromatiska bondfötter. Smaken har inslag av vanilj och bär med en lång, aningen bränd, eftersmak. Alternativt starkvinet Old Treasure Chateau Richon, nummer 8425 (pris 91 SEK)

Men! Inget arabdödande är komplett njutning utan The Cure ”Killing an Arab” dånande i högtalarna.

Så gott folk. Låtom oss bänkas och avnjuta denna underbara stund när världen befrias från några araber. Låt oss fröjdas i Jaffaapelsiner, israeliskt vin, The Cure och dödande av araber. Jag är säker på att Richard Lionheart avnjuter detta från sin plats i himlen vid Guds högra sida (även om han troligen håller sig till ale istället för vin).


The Cure – Killing an Arab

Standing on the beach
With a gun in my hand
Staring at the sea
Staring at the sand
Staring down the barrel
At the arab on the ground
I can see his open mouth
But I hear no sound

I'm alive
I'm dead
I'm the stranger
Killing an arab

I can turn
And walk away
Or I can fire the gun
Staring at the sky
Staring at the sun
Whichever I chose
It amounts to the same
Absolutely nothing

I'm alive
I'm dead
I'm the stranger
Killing an arab

I feel the steel butt jump
Smooth in my hand
Staring at the sea
Staring at the sand
Staring at myself
Reflected in the eyes
Of the dead man on the beach
The dead man on the beach

I'm alive
I'm dead
I'm the stranger
Killing an arab

Rörlig eller bunden ränta på bolån?

Ekonominyheter, tidningar, råd från diverse banktjänstemän, etc, är ständigt inriktade på att boräntor är på väg upp och därför rekommenderas hushåll med bolån att binda räntan. Nästan varje dag figurerar detta i media. Nå, angående detta ämnar jag säga några ord.

För det första kan sägas att ingen med någon säkerhet kan prognostisera framtida ränteutveckling flera år framåt i tiden. För det andra, när det gäller de flesta som uttalar sig med ”råd” gäller att de antingen saknar sakkunskap på området (en genomsnittlig banktjänsteman har ringa kunskap om räntebildning och därtill hörande områden) eller företräder ett särintresse (bolåneinstitut tjänar för det mesta på att hushåll binder sina lån, varför de gärna ger ”råd” åt det hållet).

Vad kan vi då säga utifrån forskning på området? Till att börja med kan sägas att vi aldrig kan prognostisera ränteutvecklingen under flera år framåt med någon säkerhet och således ej kan veta hur läget kommer att se ut i framtiden. Vad vi kan göra är att studera hur läget har varit historiskt och måhända förvänta oss att framtiden inte avviker fundamentalt och radikalt från de historiska sambanden i detta avseende. Det finns ingen undersökning på detta för Sverige men däremot några från andra jämförbara länder.

Kort kan vi säga att ett klart resultat av forskning på området är att sett över lång tidsperiod lönar det sig med rörlig ränta. Orsaken är enkel, den rörliga räntan ligger vanligtvis under den räntenivå det varit möjligt att binda till under motsvarande period. Sett över ett bolåns hela löptid är det alltså vanligen lönsammast för låntagaren med rörlig ränta (samtidigt kan påpekas att det därmed är det omvända för bolåneinstitut vilket måhända är en förklaring till varför banker ofta rekommenderar låntagare att binda räntan).

Däremot fluktuerar den rörliga räntan och kan, under kortare tidsperioder, hamna över den bundna räntan. För ett hushåll som har en ansträngd ekonomi, inte kan tåla kortsiktigt högre ränta (under några år) och behöver veta sina räntekostnader under de kommande åren för att planera hushållsekonomin kan det vara motiverat att binda räntan. Framförallt gäller detta om de flesta indikatorer pekar på att rörliga räntor är på väg upp kraftigt. För ett hushåll som har en ekonomi tillräcklig att tåla kortsiktigt högre ränta är det dock alltså mer lönsamt på lång sikt att alltid hålla rörlig ränta.

TIH reser sig ur askan

Tjenixen och välkommen till The Invisible Hands hängmatta. TIH är före detta debattör på Exilen. Medan vi väntar på återuppståndelsen och återkomsten tänkte jag mig prova på bloggeriet. Jag är ingen finnig, datorporrunkande IT-nörd med kropp som ett sugrör så blott att fixa denna förbaskade blogg tog en bra stund.

Undrar om det är något fel på livet när man faktiskt saknar ett sådant ställe som Exilen. Det har faktiskt varit ett kul tidsfördriv. Var skall nu Aake tillbringa sin tid när han inte skuttar runt bland gärdsgårdarna iklädd kvinnokläder? Vad skall SkÄUning ägna sig åt under sina nattliga vardagssuperier? Var skall Viktor P:s mentala härdsmälta delges världen? Etc. ;-)

För att tala allvar en stund är det dock av yttersta vikt att Exilen inte går i graven för gott. Förhoppningsvis kommer någon/några att axla det fria ordets mantel och se till så att Exilen lever vidare i någon form. Exilen är ett av få, måhända det enda, diskussionsforumet på svenska med fullständig yttrandefrihet. Det är något oerhört ovanligt i dagens Sverige där åsiktspoliser döljer sig överallt, redo att bränna kättare på bål. Ett debattforum där det är tillåtet att tänka fritt istället för att endast tänka ”rätt” är en klar bristvara i vårt land idag. Det är faktiskt skrämmande att så stor andel av befolkningen tycks vara så indoktrinerade av den socialdemokratiska åsiktspolisen att det fria ordet inte längre är en självklarhet i ett land som skall föreställa demokrati.

Återstår att se om jag orkar posta några texter här. Om så sker blir det, givetvis, rörande aktuella politiska och ekonomiska frågor.

<>