Baby Got WACC

MBA studenter vid Columbia Business School har gjort en parodi på raplåten ”Baby Got Back”. Ohyggligt lustigt!

För er som inte är välbevandrade inom finance kan det kort sägas att WACC står för ”Weighted Average Cost of Capital” och är ett viktigt koncept inom corporate finance. WACC är den genomsnittliga kapitalkostnaden, det vill säga investerarnas genomsnittliga avkastningskrav. Det är exempelvis relevant som avkastningskrav vid investeringsbedömning (diskontering av förväntade kassaflöden). Att söka minimera WACC för att därigenom maximera värdet på företaget är ett viktigt finansiellt mål. Det innebär alltså att försöka hitta den nivå på soliditeten som ger lägsta WACC.



Ett exempel: Ponera att vi har två typer av kapitalkällor; eget kapital och skulder samt att vi använder följande notering;
E = Eget kapital
D = Skulder
Re = Kostnaden för eget kapital (aktieägarnas avkastningskrav), antag att den är 20%
Rd = Kostnaden för skulderna, antag att den är 10% före skatt
E/(D+E) = Soliditeten, som är 40%
Tc = effektiv bolagsskattesats, 25%.

Då blir Rwacc

Tillgångspriser och konsumtion av lyxvaror

Inredningsarkitekter har bråda dagar, champagneförsäljningen slår rekord och segelbåtar säljer som aldrig förr. Det är några exempel där konsumtionen av lyxvaror och lyxtjänster har skjutit i höjden i kölvattnet efter de senaste årens ”race” med stigande aktiekurser och fastighetspriser.

Liknande mönster har vi sett åtskilliga gånger tidigare i historien. Stigande konsumtion av lyxvaror och lyxtjänster har faktiskt genom historien visat sig vara en god indikator på en förestående krasch.

Jag vill med detta givetvis inte påstå att det är konsumtion av lyxvaror som orsakar krascher. Däremot är de konsekvenser av samma sak, nämligen en tidigare kraftig ökning av priser på exempelvis aktiemarknaden, fastighetsmarknaden, etc. Det vill säga kraftig ökning av konsumtion av lyxvaror kan ses som ett tecken på en spekulationsekonomi där tillgångspriser drivs upp över fundamentala värden.

Saken är givetvis avsevärt mer komplicerad än vad denna korta kommentar ger vid handen men likväl är det intressant att göra sig frågan huruvida den stigande konsumtionen av lyxvaror är en signal om en förestående krasch inom något eller några år (vore för övrigt intressant med någon form av index för konsumtion av lyxvaror, existerar i USA men mig veterligen icke i Sverige).

Detta är för övrigt intressant ur ytterligare en aspekt. Om utvecklingen i tillgångspriser påverkar konsumtionen och konsumtionsmönster, är det måhända ett argument för varför tillgångspriser kan vara relevanta för penningpolitiken.

Way to go, Riksbanksfullmäktige!

Två nya ledamöter till Riksbankens direktion annonserades idag. Det blir Barbro Wickman-Parak (nuvarande chefekonom SBAB) och Lars E. O. Svensson (professor Princeton University och en av världens mest meriterade forskare inom penningpolitik). De ersätter Eva Srejber och Kristina Persson.

Barbro Wickman-Parak var tämligen väntat, ett av de namn jag förmodat är aktuell. Hon har god praktisk kompetens inom området.

Däremot var Lars E. O. Svensson oväntat men likväl oerhört glädjande. Vi kan givetvis förvänta oss gläfs från diverse rödstrumpor att en kvinna ersätts med en man. Bortsett från det kan vi dock utan tvekan säga att värvningen av Svensson till Riksbanken innebär en kraftfull förstärkning, i synnerhet i jämförelse med den (enligt min mening) inkompetente och blott på politisk väg tillsatta Kristina Persson.

Oberhöriga lärare - igen

I nyhetssändning i Vinyl 107 vid lunchtid idag informerades jag om att Folkpartiet nu minsann avser att sätta stopp för obehöriga lärare i skolan. Om detta och varför detta blott och bart är rent seeking har jag kommenterar tidigare här på bloggen.

Intressant var dock att Vinyl 107 även sände en kort intervju med Jan Björklund angående detta där Björklund utbrast, ”Jag hoppas att lärarfacken blir glada”. Uppenbarligen insåg han snabbt att det måhända inte var så lämpligt att vara så där ärlig varför han skyndade sig att tillägga, ”Det är inte därför vi gör det. Vi gör det för att det är bra för Sverige”.

Sällan har väl det hela blivit tydligare än genom denna lilla ”felsägning” av Björklund.

Högskoleutbildning för lätt?

Sällan har någon form av rapport kommit mer lägligt än denna. De senaste dagarna har det nämligen blossat upp en debatt på min institution om att vissa kurser är för svåra (bland annat gäller det mina kurser). Det gnälls från studenthåll (givetvis från de sämsta studenterna som antingen inte gör ett seriöst försök eller helt enkelt inte besitter tillräcklig förmåga att klara högre studier) och från kanslihåll (på grund av uteblivet klirr i kassan när studenterna inte klarar kurserna).

Detta visar att istället för att diskutera huruvida kraven är för höga på vissa kurser, dessa är för svåra att klara, etc, bör måhända frågan istället gälla om inte vissa andra kurser snarare har för låga krav och är för lätta att klara.

Det är förvisso stor skillnad på olika ämnesområden i detta sammanhang. Likväl är det dock anmärkningsvärt att studenter inom vissa områden kan klara heltidsstudier genom att inte lägga ned mer än halvtid i faktisk tid. Det tyder på att vissa utbildningar har alldeles för låga krav och är alldeles för lätta att klara. En orsak till detta ligger troligen i det finansieringssystem till lärosäten vi har idag (se tidigare text här på bloggen angående det) som gör lärosätena till utbildningsfabriker och direkta arbetsmarknadspolitiska projekt.

Virginia Tech. och vapenlagar

Det inträffade vid Virginia Tech kommer sannolikt att medföra att debatten om förekomsten av skjutvapen, vapenlagar och vapenkontroller återigen kommer att blossa upp i USA.

Oavsett vad vi anser om individens rätt att bära vapen och försvara sig, ämnar jag här ta upp en annan aspekt som tydligen åtskilliga självutnämnda experter i Europa ger uttryck för, nämligen att det är ofattbart att USA inte inför hårdare vapenlagar och vapenkontroller. Det har blott hunnit gå några timmar efter massmorden i Virginia förrän exempel på åsikter i den riktningen dyker upp. Motsvarande synpunkt förekommer för övrigt även i USA bland diverse samhällsdebattörer och lobbyorganisationer.

Nå, tillåt mig det enkla påpekandet, som märkligt nog tycks vara svårbegripligt för icke-ekonomer, nämligen att det spelar ingen roll hur vi försöker reglera en officiell marknad, kräva kontroller av officiella vapenhandlare och vapenköpare, etc, så länge det existerar en välfungerande svart marknad för samma produkt.

Att tro att hårdare kontroll och övervakningen över den legala marknaden för vapen skulle vara en lösning på problemet är ohyggligt naivt.

EU och glödlampor

Att EU länge bedrivit en protektionistisk handelspolitik styrd av särintressen inom unionen är knappast någon nyhet. Att detta officiellt motiveras utifrån någon slags påstådd omtanke om medborgarnas hälsa, miljön, etc, utgör heller ingen nyhet. Ej heller att dessa galenskaper leder till diverse absurda konsekvenser som ytterst drabbar medborgarna är någon nyhet.

Sällan blir dock EU’s protektionistiska politik, dess ihåliga ”argument” samt dess konsekvenser så oerhört tydliga som när det gäller den senaste tidens uppblossade glödlampskrig mellan EU och Kina.

För en tid sedan flaggade EU för eventuell lagstiftning till förmån för lågenergilampor som förmodas vara mer miljövänliga än vanliga glödlampor. Det skulle således bli mer eller mindre förbjudet att använda något annat än lågenergilampor. Detta motiverades alltså utifrån omtanke om miljön.

Nå, både Kina och EU har produktion av lågenergilampor. Skillnaden är dock att Kina när Kina exporterar lågenergilamporna till EU blir konsumentpriset lägre än för EU’s inhemskt producerade glödlampor. Därför trycker särintresset (producenter av lågenergilampor inom EU) på för hinder mot den kinesiska konkurrensen.

EU försöker inte ens mörka motivet denna gång (vilket torde vara omöjligt för övrigt), utan meddelar öppet att det sker för att skydda inhemska producenter av glödlampor. Resultatet av den protektionistiska handelspolitiken från EU är att samtliga konsumenter inom EU förlorar och producenter i Kina förlorar. Vinnare är endast producenter av lågenergiglödlampor i EU (ett mycket smalt särintresse kan tyckas).

Vidare påstår EU att Kina använder oschysta metoder med prisdumpning för att slå ut europeiska producenter. Det är oerhört lustigt eftersom det är exakt samma metod och samma konsekvens av EU’s jordbrukspolitik där ett överskott produceras till följd av kraftiga subsidier från skattebetalarna (medborgarna i EU tvingas alltså dels att göda bönder inom EU med feta subsidier och möter dessutom högre priser på jordbruksprodukter till följd av den protektionistiska handelspolitiken). Detta överskott dumpas sedan i tredje världen innebärande att lokala jordbruksproducenter slås ut med fallande jordbruksproduktion som följd. Konsekvensen av det kan säkert de flesta lista ut på egen hand.

Studentlivet hotat av avskaffat kårtvång?

Diverse företrädare för Studentkårer runt om i landet har börjat vrida sina händer i självömkan inför ett eventuellt avskaffande av det obligatoriska medlemskapet i studentkårer för landets studenter.

En filur påstår att studentlivet hotas om tvånget avskaffas och att kåren nödgas minska sina aktiviteter. Detta är ett klassiskt fall av rent seeking. Om studentkårerna verkligen gagnar studenternas välförstådda intressen, kommer givetvis studenterna att fortsätta vara medlemmar i kåren även om tvånget avskaffas. Att företrädare för studentkårer fruktar medlemsflykt om kårtvånget avskaffas vittnar just om att Kåren INTE gagnar studenternas välförstådda intressen

Att studentkårerna inte har särskilt mycket legimitet vittnar för övrigt även det enormt låga valdeltagandet vid val till kåren om. Knappast någon studentkår kan pråla med ett valdeltagande över 10%. Om det vore riksdags- eller kommunalval som hade sådant lågt valdeltagande skulle det talas om katastrof och de som väljs på dessa grunder skulle sakna legitimitet.

Dagens boktips

Ni na ni na ni nana BOING! Dagens boktips!

Horner, C C, (2007), “The Politically Incorrect Guide to Global Warming and Environmentalism”, Regnery Publishing

Knappast någon medborgare i vårt arma rike torde ha undgått de domedagsprofetior och skrämselpropaganda som numera genomsyrar media i form av ”Klimathotet” där journalister och politiker tycks försöka överträffa varandra i att måla en så skräckinjagande bild av framtiden som möjligt. Detta ”klimathot” kläs i vetenskaplig skrud och några forskare kastas alltid fram i debatten vars insatser för forskningen vanligen består i att de försökt konstruera diverse datorbaserade simuleringsmodeller över Jordens klimat och utifrån dessa prognostisera klimatet 100 år framåt i tiden. De forskare som är kritiska mot denna politiskt korrekta klimathotbild kommer (föga överraskande) inte alls fram i media och har inget genomslag i den politiska debatten.

”The Politically Incorrect Guide to Global Warming and Environmentalism” är en frisk fläkt i den hysteri journalister och politiker försökt skapa med Al Gore som fältmarskalk. I boken avslöjas domedagsprofetiorna för vad de är; föga annat än vilande på synnerligen tveksam vetenskaplig grund och snarare blott socialisters senaste framstötning för att försöka motivera statliga ingripanden och kontroll.

Horner bör för övrigt läsas parallellt med dansken Björn Lomborgs "Världens verkliga tillstånd" för den som ännu inte läst den.

Slopad fastighetsskatt

Fastighetskatten slopas, utbrister dagens tidningar. Nå, slopas och slopas. Till huvuddelen byter den blott form men likväl innebär det en klar lättnad av bördan för de flesta.

Under dagen har Sverige kritiserats av OECD för slopandet av fastighetsskatten. OECD är av åsikten att om skatterna nu skall sänkas bör i första hand de skatter som hämmar tillväxt och sysselsättning sänkas och dit hör ej fastighetsskatten. Det vill säga, det är exempelvis mer angeläget, enligt OECD, att sänka skatten på arbete än att sänka fastighetsskatten.

Det finns dock ett ytterligare argument för att sänka fastighetsskatten som måhända inte har att göra med samhällsekonomisk effektivitet utan snarare med moraliska aspekter att göra. Fastighetsskatten är en fullständigt absurd skatt eftersom den medför beskattning på något som inte avkastar något. Jag skulle anse det vara klart rimligare med högre reavinstbeskattning (trots de inlåsningseffekter detta måhända ger) istället för fastighetsskatt ty reavinstbeskattning tas ut på en realiserad vinst som kan användas för att betala skatten ifråga. Fastighetsskatten tas ut trots att skattebasen inte avkastar något (om det är fråga om det egna boendet i form av exempelvis en villa) innebärande att annan, redan beskattad, inkomst nödgas tas i bruk för att betala fastighetsskatten.

Det absurda i fastighetskatten är ju att den beskattar ett orealiserat och fiktivt värde. Den som bor i en villa i ett område med allmänt stigande marknadspriser (utifrån vad villor i närområdet sålts till) kommer att se stigande taxeringsvärde (eftersom taxeringsvärde skuggar "marknadsvärde" och därmed högre fastighetskatt. Detta innebär alltså att individ A anses rikare och nödgas betala högre skatt bara för att hans granne B har sålt sin villa. Att B säljer sin villa inverkar ju (naturligtvis) inte på individ A's inkomst och gör inte individ A rikare i någon rimlig bemärkelse.

Det är heller inte så, såsom somliga vänsterdebattörer försökt göra gällande, att fastighetsskatten har en klar fördelningspolitisk effekt i och med att det främst är relativt välbärgade hushåll (i exempelvis Djursholm) som bär fastighetsskatten. Tvärtom slår faktiskt fastighetsskatten även mot traditionella sosseväljare.

Till yttermera visso förtjänar det att poängteras att det heller inte endast är villaägare som betalar fastighetskatt (vilket åtskilliga medborgare tycks tro). Fastighetskatt betalas (indirekt) även av boende i hyresrätt och bostadsrätt eftersom fastighetsskatten övervältras på de boende i form av högre hyra respektive högre avgift.