Obehöriga lärare

På DN Debatt 050916 kunde vi läsa en idé från Folkpartiet förmedlad av Jan Björklund att det skall lagstiftas mot det han kallar ”obehöriga lärare”, det vill säga lärare som saknar officiell lärarutbildning. Detta har i dagarna åter aktualiserats i och med att Folkpartiet officiellt lyfter fram detta som en för dem viktig fråga. Intressant att notera är att Folkpartiet (eller socialdemokratiska folkpartiet som en mer träffande benämning vore) i denna fråga är ivrigt påhejade av Lärarförbundet. Mot bakgrund av detta postar jag en delvis modifierad text jag postade 050916 på Exilen angående detta.

Björklund påstår i debattartikeln att det finns två skäl för att förbjuda tills vidare anställning av det han kallar obehöriga lärare. För det första påstår han (liksom andra folkpartister) att obehöriga lärare skulle ge sämre skolresultat. Detta skulle, hävdar Björklund, styrkas av forskning. Jag är skeptisk till detta. Den argumentering Björklund använder är heller inte övertygande. Björklund kunde inte då och Folkpartiet har fortfarande inte kunnat visa någon forskning som skulle styrka detta påstående. För det andra menar Björklund att ”Smitvägen med obehöriga utnyttjas av arbetsgivarna för att hålla nere lärarlönerna”. Här avslöjar han sig för vad folkpartiets förslag verkligen är, nämligen att söka skydda en yrkeskår från konkurrens i syfte att driva upp lönenivån för de med lärarlicens. Folkpartiet agerar i det närmaste som en fackförening för grundskole- och gymnasielärare i detta avseende. Det hela blir extra tydligt i och med att Folkpartiet och Lärarförbundet numera vandrar hand i hand i denna fråga. Det är inte annorlunda än när byggfacket argumenterar mot utländsk arbetskraft eller när bönder argumenterar för statligt skydd. Detta är rent seeking, ett särintresse söker uppnå egna fördelar på det allmännas bekostnad. Givetvis sker detta utspel från Folkpartiet i syfte att locka röster från landets grundskole- och gymnasielärare.

Det finns all anledning att vara skeptisk mot alla former av yrkeslicenser av liknande slag som lärarnas. Syftet med dessa är att begränsa utbudet i strävan efter att pressa upp lönenivån. Dessutom kan påpekas att det inte nödvändigtvis förhåller sig så att en lärarexamen skapar bättre lärare. Detta av två skäl. För det första skulle jag påstå att det handlar mycket om personliga egenskaper för att bli en bra lärare. Det är tveksamt om det är något det är möjligt att läsa sig till. För det andra finns stark anledning att kritisera lärarutbildningarna som visat sig hålla usel nivå (till och med Högskoleverket har kritiserat lärarhögskolan). Dessutom är ämnena pedagogik och didaktik idag ohyggligt vanställda av diverse genustrams varför jag skulle drista mig till att säga att en obehörig lärare med stort intresse och engagemang för yrket är att föredra framför en genusutbildad lärare från en ludermässig lärarhögskola.

Uppdrag granskning: högskoleutbildning

Jag såg nyligen ”Uppdrag Granskning” som sändes igår på statstelevisionen. Det behandlade högskoleutbildning (den som missade det kan se det här HIT ME ). Jag instämmer måhända inte fullständigt med den bild som ges men jag ämnar här inte vidareutveckla allt. Blott ämnar jag fälla några kommentarer.

Pagrotsky intervjuas i programmet. Han säger att högskolor och universitet har ett ansvar att informera studenterna och informera korrekt. Han säger att han finner det självklart utifrån programinslagen att vissa lärosäten klart brustit i informationen. Etc. Vad saken dock gäller, som han givetvis inte vill kännas vid, är att utbildningsdepartementet har skapat denna situation genom det finansieringssystem vi har för högskolor och universitet (det är han personligen inte skyldig till ty det fanns innan han blev utbildningsminister men det faller likväl på regeringens bord). Det är regeringen och ingen annan som har skapat det nuvarande systemet och de incitament det ger lärosätena. Skall någon klandras i sammanhanget är det således regeringen och icke enskilda lärosäten som blott har att finna sig i systemet.

Det är faktiskt ett tämligen snillrikt system sÅsseriet har skapat. Högskoleutbildning har i vår tid i mångt och mycket blivit en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Genom att bygga ut antalet högskoleplatser kan den öppna arbetslösheten (som bekant den som socialdemokratin explicit alltid fokuserar på) enkelt minskas (det är ingen slump att det har getts en hel del extra utbildningsplatser till högskolorna i år, det är ju som bekant valår…). Därmed kan fet-Göran banka sig för bröstet och säga att arbetslösheten minskar. I själva verket har den inte alls minskat till följd av detta, den har blott antagit andra former. Samtidigt har regeringen skapat ett finansieringssystem som ger mycket starka incitament till lärosätena att göra sitt yttersta för att verkligen locka studenter till sina utbildningsplatser. Regeringen har alltså skapat ett finansieringssystem för högskolor som ligger helt i linje med regeringens intresse att minimera den ÖPPNA arbetslösheten.

Det kan för övrigt även tilläggas att högskoleledningar och högskolestyrelser idag kraftigt domineras av filurer trogna regeringspartiet…

Lösningen på problemet är enligt min uppfattning att ändra finansieringssystemet för högskolor och universitet. Det är troligen första gången jag finner anledning att instämma i något Högskoleverkets boss Sigbritt Franke säger. Vårt nuvarande finansieringssystem har fungerat OK under den makalösa expansion som högskoleutbildningen genomfört i Sverige. Nu råder dock en annan tid. Nu kan inte längre högskolorna totalt sett expandera (såvida vi inte tar in utländska studenter, vilket är ett kapitel för sig). Marknaden är så att säga mättad. Antalet potentiella studenter ökar inte. Därmed tilltar kampen mellan lärosäten om de befintliga potentiella studenterna. I det läget är det klart olämpligt med ett finansieringssystem som ger lärosätena betalt efter hur många de registrerar på kurser (och även efter hur många de examinerar). Ett nytt finansieringssystem får anses vara behövligt. Det är enkelt att konstatera. Avsevärt svårare är dock att utveckla ett sådant system. På något sätt behöver ett finansieringssystem till högskolorna vara volymberoende ty i annat fall blir det absurt. Det är lätt att skjuta nuvarande system i sank men inte helt lätt att uppkomma med ett alternativ. Jag har inget svar på det (men tar tacksamt emot förslag och idéer).

Ulvar i fårakläder på DN Debatt

Idag på DN Debatt kan vi läsa en debattartikel av ett kamratskap bestående av lätta samhällsvetare.

Ur debattartikeln;

Vi är ett antal svenska och utländska forskare som vill peka på de allvarliga negativa konsekvenserna av vårdnadsbidrag, och samtidigt lägga fram ett förslag som både minskar barnfamiljers tidspress och ökar jämställdheten. I Finland och Norge, där vårdnadsbidrag finns, är över 95 procent av dem som utnyttjar bidraget kvinnor. Därmed återgår man till gamla tiders könsroller där kvinnor ansvarar för barn och hem och män tjänar pengar. Detta får långsiktigt negativa konsekvenser både ekonomiskt och yrkesmässigt för kvinnorna, men även för samhället i stort. I Finland är de som tar ut vårdnadsbidraget, under mer än några få månader, ofta unga kvinnor som dessutom ofta är lågutbildade och utan fast jobb. Efter tiden med vårdnadsbidrag riskerar de att få ännu svårare att finna ett jobb som de är nöjda med. Risken för att de ska hamna i ett långvarigt bidragsberoende ökar.

Återigen (jag har tidigare påpekat detta gällande Jerzy ”Snytnäski” Sarnecki) har vi att göra med ”forskare” som klart ger uttryck för sina ideologiska ställningstaganden och sina åsikter men försöker förkläda detta i en vetenskaplig skepnad. Sådant beteende gör mig irriterad. Tyvärr är det tämligen vanligt bland forskare och det är även, märkligt nog, vanligt att forskarna själva inte ens inser det problematiska i detta.

Sedan förtjänar det även att påpekas att åsikterna som lanseras i debattartikeln har tydlig socialistisk slagsida. Detta står klart för varje normalbegåvad medborgare som läser texten. Debattartikeln genomsyras tydligt av uppfattningen att om hushållen lämnas att fatta egna beslut, kommer de att fatta felaktiga beslut. Hushållen/medborgarna inser inte sitt eget bästa och därmed måste överförmyndaren staten gripa in och bestämma.

Uppfattningen om hushållens oförmåga att inse sitt eget bästa och oförmåga att fatta lämpliga beslut samt behovet av statligt förmynderi framgår tydligt i debattartikeln. Om hushållen tillåts fatta egna beslut blir det i överväldigande majoritet kvinnan i hushållet som stannar hemma med barnen. Detta leder till ökad ojämställdhet där kvinnor halkar efter i löneutvecklingen. Samtidigt minskar den tid mannen i hushållet tillbringar med barnen. Så kan vi inte ha det. Skäms på hushållen som inte kan fatta bra beslut och som inte inser sitt eget bästa. Här måste onekligen överpappa staten gripa in för att rätta till hushållens fräckhet att avvika från vad somliga socialister önskar sig.

Det är givetvis helt i sin ordning att ett kamratskap socialister ger uttryck för en åsikt i en specifik samhällspolitisk fråga. Vad som irriterar är dock att de försöker ikläda detta ett vetenskapligt sken. Det spelar ingen som helst roll om de är ”forskare” inom de lätta samhällsvetenskaperna eller om de skulle vara busschaufförer. Deras åsikter förblir blott och bart just åsikter.

Makten framförallt

Det förtjänas att göra eventuella läsare uppmärksamma på en debattartikel i DN Debatt av statsvetaren Tommy Möller. Det är inte ofta jag har några fagra ord att fälla rörande statsvetare men ibland hittar även blinda hönor ett korn och denna debattartikel är bra.

Det problem Möller pekar på är onekligen viktigt att uppmärksamma och förebygga. Möller skriver, ”Den dagen kan ju komma då någon riktigt makthungrig person beträder statsministerposten”. Problemet för oss, arma svenskar, är att Möller är för sent ute. Tåget har gått. Skutan har lagt ut. Snapsen är svept.

Vi har redan hamnat i en situation där ”någon riktigt makthungrig person” beträtt statsministerposten. Det är så läget ser ut i Sverige idag. Om statsråden känner sig nedtryckta av statsministern kan jag leva med. Avsevärt mer alarmerande är utnämningsprocessen vid tillsättning av tjänster inom statsförvaltningen.

Frågan är vad vi skall göra åt saken när vi nu har en ”riktigt makthungrig person” på posten. Som bekant skyr denna makthungriga person inga som helst medel i sin strävan att behålla makten. Makten framförallt, har blivit socialdemokratins devis. Frågan är om vi KAN göra något åt det. Det tycks alltmer luta åt att Sverige är kört. Det är bortom all räddning.

Skäms på dig, Snytnäski!

Jerzy ”Snytnäski” Sarnecki ger sig idag (tisdag) in i valdebatten och det är klart vilken sida han står på. Han står på den rödgröna rörans dalterisida enligt vilken det som bekant är mer synd om brottslingar än om brottsoffer.

Snytnäski kommenterar idag i en debattartikel på Svenskans Brännpunkt huruvida ”tuffare tag” mot brottslingar medför minskad brottslighet. Han hävdar att så inte är fallet. Han hävdar att längre fängelsestraff inte leder till minskad brottslighet. Han hänvisar till att ”många forskare” hävdar att ”hårdare kriminalpolitik inte leder till minskad brottslighet”. Han hänvisar även till en amerikansk kriminolog som hävdar samma sak. ”Många forskare” är inte speciellt klar källhänvisning.

Snytnäski undertecknar debattartikeln med sin akademiska tjänstetitel ”professor”. Faktum är dock att hans debattartikel har avsevärt mer av ideologi än av forskning i sig.

Det är just den bristande hänvisningen till forskning på området som är Snytnäskis problem, eller skall vi måhända snarare säga den ensidiga hänvisningen. Han tar nämligen endast upp den del av forskning som stöder hans egen uppfattning. Han nämner inte att det faktiskt finns en hel del forskning som även ger stöd för att ”tuffare tag” mot brottslingar faktiskt leder till minskad brottslighet. Ty det finns det nämligen. Som vanligt är det ekonomer som står för forskningen av hög kvalitet inom samhällsvetenskapen. Det är dock inte endast ekonomer som visat stöd för att ”tuffare tag” i kriminalpolitiken medför minskad brottslighet. Även en del amerikanska kriminologer har visat stöd för detta (amerikanska kriminologer är något helt annat än svenska kriminologer av ”kramabrottslingtyp” såsom Snytnäski).

Det finns en hel del forskning (bland annat av författaren till ”Freakonomics” som jag nämnt i ett annat inlägg här på bloggen) som visar att längre straff faktiskt leder till minskad brottslighet.

Kort kan sägas att längre fängelsestraff verkar på två sätt för att minska brottsligheten. För det första kan brottslingen uppenbarligen inte återfalla i brott så länge denne sitter bakom lås och bom. Detta har en minskande effekt på brottsligheten. För det andra medför längre fängelsestraff att kostnaden av att begå brott ökar. Detta påverkar incitamenten och har en hämmande effekt på den individ som överväger att begå brott.

Det har även visats att fler poliser medför minskad brottslighet. Orsaken torde vara uppenbar. Med fler poliser ute på gator och torg samt fler poliser som arbetar med att försöka klara upp brott, ökar sannolikheten för att upptäckas om man begår brott. Det kan sägas verka på samma sätt som längre straff (kostnaden av att begå brott är sannolikheten för upptäckt och att fällas multiplicerat med konsekvensen, det vill säga påföljdens hårdhet).

Sedan gör Snytnäski den metodmässigt vedervärdiga jämförelsen att rakt av jämföra Sverige med USA och peka på att USA har ”tuffare tag” mot brottslingar men USA har även högre brottslighet och därmed påskina att det skulle vara någon form av bevis för att ”tuffare tag” inte funkar för att minska brottsligheten. Det är, givetvis, inte vetenskapligt hållbart att göra en sådan jämförelse eftersom det kan finnas många andra faktorer som inverkar.

Det är alltid illa, och retar upp mig till vansinne, när en forskare ger sig in i samhällsdebatten och ger uttryck för sina åsikter och sin ideologiska uppfattning men försöker dölja detta bakom en vetenskaplig täckmantel.

Skäms på dig, Snytnäski!


Som referenser kan anges (till skillnad från Snytnäskis undermåliga källhänvisning ”många forskare” hävdar…) exempelvis följande (kan även funka som lästips för den som finner frågan intressant.

DiIulio Jr, J J, (1995), ”Arresting Ideas: Tougher Law Enforcement Is Driving Down Urban Crime”, Policy Review, No 74

Kuziemko, I & Levitt, S D, (2004), An Empirical Analysis of Imprisoning Drug Offenders”, Journal of Public Economics, Vol 88, Nr 9-10, s 2043-2066

Levitt, S D (1997), “Using Electoral cycles in Police Hiring to Estimate the Effect of Police on Crime”, American Economic Review, Vol 87, Nr 3, s 270-290

Levitt, S D, (1998), “Why Do Increased Arrest Rates Appear to Reduce Crime: Deterrence, Incapacitation, or Measurement Error?”, Economic Inquiry, Vol 36, Nr 3, s 353-372

Levitt, S D, (2004), ”Understanding Why Crime Fell in the 1990’s: Four Factors That Explain the Decline and Six That Do Not”, Journal of Economic Perspectives, Vol 18, Nr 1, s 163-190

Rysk nationalekonomi, av Luttrad och klarsynt

Följande är ett svar på en fråga från mig angående kvalititeten på utbildning inom nationalekonomi i Ryssland. Följande text är skriven av signaturen Luttrad och klarsynt.


Jag är skyldig dig ett mycket sent svar angående en tidigare ställd fråga på eXilen om hur det ”ryska” systemet fungerar vad beträffar vårt ämne, NEK. Är en rysk utbildning i NEK verkligen likvärdig med våra egna utbildningar? Här kommer det nu ett svar, ifall du vill publicera det på bloggen eller blott vill stilla din egen vetgirighet.

I större delen av f.d. Sovjetunionen har man fortfarande kvar ett utbildningssystem med timmar istället för poäng som hos oss. Tidigare svenskkolonier som Estland övertog faktiskt det svenska poängsystemet, andra EU-länder har andra typer av poängsystem. Det gemensamma europeiska systemet, som enligt Bolognaprocessen skall vara helt i bruk om några år, heter som du säkert känner till ECTS. De länder i f.d. Sovjetunionen som anslutit sig till Lissabonfördraget och/eller till Bolognaprocessen har redan börjat reformera sina utbildningssystem enligt ECTS. Den stora eftersläparen i sammanhanget är Georgien men också där har man numera sjösatt projektet. Än så länge lever dock systemet med timmar kvar.

Men om vi håller oss till det svenska systemet, hur många ryska timmar motsvarar då en svensk högskolepoäng? Problemet är att detta varierar från universitet till universitet. Göteborgs universitet anser t.ex. att 25 timmar motsvarar en svensk högskolepoäng (d.v.s. man brukar räkna med detta antal när man antar utbytesstudenter från Ryssland) och så gör mig veterligen även Umeås NEK-institution, som f.ö. brukar vara partneruniversitet för de flesta lärosäten i f.d. Sovjetunionen. Hur mycket man anser att det motsvarar på Tokholms NEK-institution vet jag inte och det vore faktiskt oerhört värdefullt om du kunde ta reda på detta av någon snubbe på institutionen. Jag får nämligen en hel del förfrågningar från kollegor och arbetskamrater vid mitt eget universitet i f.d. Sovjetunionen där jag är verksam om just Stockholms universitet. Det finns flera ekonometriker och andra skickliga personer inom v årt gebit som det råder brist på i Sverige som gärna skulle vilja forska eller jobba just i Tokholm. Därför vore det som sagt var intressant om du kunde höra med någon, så att jag vet vad jag skall hälsa mina kollegor....

Hur ser då ämnesinnehållet, det mest viktiga, ut vad gäller NEK i f.d. Sovjetunionen? Tja, det verkligt spektakulära är att ämnet nationalekonomi (economics) överehuvudtaget inte existerar i den form som vi är vana vid i väst. Istället kan man generellt sett säga att det som hos oss tenderar att vara enskilda kurser, t.ex. Internationell ekonomi, ofta är hela ämnen i dessa länder, d.v.s. specialiseringsgraden är relativt omfattande. Internationell ekonomi med allt vad det innebär av handelsteori m.m. motsvaras t.ex. av ämnet ’mirovaja ekonomika’ (världsekonomi). I detta ämne ingår också en hel del av vad vi skulle kalla för statsvetenskap.

Det allra mest spektakulära, någonting som jag fortfarande knappt blir klok på själv trots all den tid jag tillbragt vid universiteten därnere i egenskap av forskare, är emellertid den huvuduppdelning av ekonomiämnet som är gemensam för länderna i f.d. Sovjetunionen. Detta system uppkom under Sovjettiden och ärvdes från det socialistiska systemet. Huvuduppdelningen består nämligen i att man antingen väljer en filosofisk tradition av ekonomiämnet eller en matematisk (’analititjeskaja’ eller analytisk). Detta är för oss i väst någonting mycket underligt eftersom ju vi är vana vid att matematik och text-/faktakunskaper är någonting som integreras i ämnet redan från första dagen på A-nivån. Så dock icke i f.d. Sovjetunionen. Den filosofiska kan sägas motsvaras av ’ekonomitjeskaja teorija’ (ekonomisk teori), som mest liknar ekonomisk historia hos oss (även om ämnet ekonomisk historia förvisso också existerar vid en del universitet därnere) och den matematiska läser man vid antingen fakulteten för matematisk modellering (’matematitjeskoe modelirovanie’), om det finns en sådan fakultet, eller vid fakulteten för cybernetik.

Idioterna på Högskoleverket har inte riktigt hajat den här uppdelningen och validerar därför praktiskt taget alla ekonomiutbildningar från f.d. Sovjetunionen. En anledning är att man menar att det faktum att magisternivån i f.d. Sovjetunionen tar 5 år istället för 4 som här i Sverige skulle kompensera de senare bristerna i forskarutbildningen. I realiteten är det dock så, beroende på just denna uppdelning av ämnet och enligt mina egna personliga åsikter och stora erfarenheter, att ekonomiutbildningar är antingen ”heaven or hell” i f.d. Sovjetunionen. De kan vara dasspapper (t.ex. i fallet med mirovaja ekonomika eller ekonomitjeskaja teorija) där du kan ha en kandidat ekonomitjeskich nauk (motsvarande vår doktorsgrad) eller t.o.m. en doktor ekonomitjeskich nauk (motsvarande post doc) och ändå knappt veta vad 2+2 är. Jag känner t.ex. riktiga professorer i makroekonomi som bara kan grundläggande b öcker i ämnet som Samuelson (!)

MEN! Å andra sidan, om du har gått den analystiska inriktningen och då enbart ägnat dig åt formler och knappast ingen teoriläsning (vilket iofs också kan vara fel), då finns det knappt någon svensk ’aspirant’ (d.v.s. forskarstudent) som slår dig...om du klarar dig igenom utbildningen vill säga. På min fakultet finns det en skräcklärare som är verkligt ökänd och som alla fasar för att få, professor M. Han har ett ”binärt rättningssystem” och ger därför enbart 0 eller 1 poäng på alla tentauppgifter. Hos oss, som du vet, kan man ju på en tiopoängsuppgift ge studenten åtminstone ett par poäng rätt om han eller hon har löst kanske halva uppgiften eller iallafall har tänkt rätt. Så gör dock aldrig professor M, utan en uppgift skall vara perfekt löst och i sin helhet, annars är det bara att hälsa hem... Detta har fått till följd att kanske 1-2 stycken av hans elever klarar sig varje termin. De elevern a kan emellertid det där med matematik ”ganska” så bra efter det... ;-)

Själv hade jag turen att få professor M:s betydligt snällare och hjälpsammare kollega när jag skulle göra dessa examina. Likväl blev det svårare litteratur som inte används här i Sverige, t.ex. Intriligator samt helvetesexcercis med samtliga Allens band i matematisk optimering. Vad sägs om det, tokholmar’n? ;-)

Sammanfattningsvis alltså, vad gäller det som kallas för ekonomi i f.d. Sovjetunionen: Saker som mirovaja ekonomika eller ekonomitjeskaja teorija = dasspapper. Inriktning mot matematitjeskoe modelirovanie eller kibernetika = överlägset våra utbildningar.

För att svara på din ursprungliga fråga om huruvida deras utbildningar verkligen motsvarar våra så kan man alltså säga: Det beror helt på inriktningen. Dessutom är det vad gäller omfånget som sagt var beroende på hur det enskilda svenska universitetet ställer sig till översättningen från timmar till poäng. SU torde här kunna bli vägledande eftersom den institutionen är den bästa i landet.

Gemensamt för forskarutbildningarna i länderna i f.d. Sovjetunionen är också att man måste ta ett antal obligatoriska tentor (4), ofta sådana tentor som inte har så mycket med ämnet att göra. Vissa länder, t.ex. Ukraina, har fortfarande kvar idiotin att man skall ta en filosofitenta istället för som hos oss t.ex. obligatoriska kurser i makro-, mikro- och ekonometri. Andra länder har ett mera logiskt system, d.v.s. ett som har mer med ekonomi att göra. I Moldavien skall man t.ex. ta en informatiktenta, i vilken ingår åtminstone ett programmeringsspråk, ofta Prolog. Detta kan faktiskt vara bra eftersom man då lär sig att behärska det grundläggande logiska tänkande som behövs för att klara en forskarnivå i NEK.

Alla länder har vidare en tenta i ’spetsialnost’, alltså det ämne som man har valt, i det här fallet ekonomi, samt en tenta i främmande språk. Det senare är iofs ingenting märkvärdigt eftersom t.o.m. ett land som Tyskland substituerar bort ekonomitentor mot latin på forskarnivå!

Vetenskapliga artiklar som skrivs vid universiteten i dessa länder är kortare än våra till omfånget och är generellt sett av sämre kvalitet. Å andra sidan måste man i de flesta länder, till skillnad från hos oss, parallellt med artiklarna även författa minst ett ’referat’ per termin. Detta motsvarar ungefär en kandidat- eller magisteruppsats, så det kompenserar delvis.

Icke att förglömma är också korruptionen. Det går att köpa precis vad som helst i dessa länder och den mest korrupta sektorn av alla i transition economies är normalt sett utbildningsväsendet. Bättre betyg, någon ”spökskrivare” till avhandlingen eller t.o.m. hela diplom är inga som helst problem att fixa om du har rika föräldrar. Därför är det naturligtvis extra lustigt att dårarnas paradis Sverige, som enligt mig veterligen det enda landet, inte ens har något apostillekrav vad gäller uppvisande av handlingar vid antagning till svenska universitet!

Hoppas detta klarnade bilden lite. Ställ gärna fler frågor om det är något du undrar över.

Uppdrag förvanskning: Bonussystem

Uppdrag granskning (eller uppdrag förvanskning som det snarare lämpligen bör benämnas) har under sommaren sänt program som de kallar uppföljning av under året genomförda ”granskningar”. Igår var det så dags för sammanfattning och uppföljning av de program som sändes i våras angående bonussystem till VD och styrelse.

I programserien ställde sig journalistråttorna frågan ”Vad säger vetenskapen?” angående bonussystem. För att få svar på den frågan intervjuades en enda person; Sven-Erik Sjöstrand, professor på Handels i Stockholm. Han hävdade att bonussystem inte medför några positiva effekter, att de är onödiga, att det inte finns någon forskning som påvisar behovet och nödvändigheten av bonussystem, etc. Blott på grundval av påståenden från Sjöstrand drogs i programmen slutsatsen att det inte finns några vetenskapliga belägg för att bonussystem är bra i något avseende.

De påståenden Sjöstrand lanserar och de slutsatser som dras i programmet stämmer helt enkelt inte. De är grovt felaktiga. Det finns en hel del finansforskning som pekar på behovet av bonussystem för att skapa rätt incitament för ledning och styrelse och som visar att bonussystem är av godo för aktieägarna.

För sina uttalanden har Sjöstrand senare blivit kraftigt kritiserad av en annan professor från Handels; Clas Bergström (professor och ansvarig för finansenheten på Handels). Sjöstrand har sedan backat från sina uttalanden, hävdat att han är felciterad, att det är klippt ur sitt sammanhang, att han alls inte menade att det skulle saknas belägg i forskningen för bonussystemens positiva sidor, etc.

Till att börja med kan påpekas att Sjöstrand som sagt är professor inom organisationsområdet (den del inom företagsekonomi som är allra mest flummig kan tilläggas) och därmed har han knappast någon koll på och följer inte forskningen inom finance. Därmed är det besynnerligt att han uttalar sig tvärsäkert om saker han troligen inte har någon aning om. Det är väl dock måhända inte att förundras över eftersom han som sagt är verksam inom just organisation. Erfarenheten säger mig att dessa kufar inte brukar ta så allvarligt på att det skall finnas vetenskapligt hållbara belägg för vad de påstår.

Dels kan och bör Sjöstrand kritiseras för att han uttalar sig tvärsäkert om saker han troligen inte har någon kunskap om och dessutom för att hans påståenden är grovt felaktiga. Dels kan och bör även Uppdrag granskning kritiseras för att de ger en ensidig bild av ersättningssystem till ledning och styrelse. De baserar dessutom hela sitt svar på frågan ”Vad säger vetenskapen?” på vad en enda filur påstår (en filur som dessutom inte har någon större kunskap på området och som är en flummare). Om de önskar framhäva sig själv som ett granskande program, bör de ägna sig åt granskning istället för propaganda. Att Sjöstrand efter programmen sänts i SVT har backat och inte säger sig stå för de uttalanden Uppdrag granskning påstår att han står för, är heller inget som Uppdrag förvanskning har uppmärksammat (eller åtminstone inte tagit upp). Det vore väl rimligen en viktig sak att ta upp i en så kallad uppföljning som det nu var fråga om?

Ansvarig journalistråtta på SVT säger att han inte har någon möjlighet att själv följa forskningen på området och att han därför litat till Sjöstrand. Det är visserligen fullt förståeligt att en journalist inte kan sätta sig in i och förstå forskningen. Dock bör han rimligen ha intervjuat någon mer forskare för att få en något mer nyanserad och korrekt bild, såsom exempelvis Clas Bergström.

Tilläggas kan att jag inte köper Sjöstrands bortförklaringar om att han är felciterad, att det är klippt ur sitt sammanhang, etc. Hela intervjun med Sjöstrand finns på SVTs hemsida i (såvitt jag förstår) oklippt version. Sjöstrand har helt enkelt gjort bort sig. Än värre är dock att hans bortgjorda uttalanden får stå som enda bild av forskningen på området. Det är illa.