Terminen går mot sitt slut

Det är alltid med samma tvehågsna känsla jag kan konstatera detta. Det vankas en j*vla massa jobb med betygsättningar av uppsatser, tentor, inlämningsuppgifter, studenter som missat något obligatoriskt moment och kräver kompletteringsmöjlighet, etc samt allmänt avslut av kurser. Därefter, åtminstone till Midsommar (förhoppningsvis) hägrar ledigheten.

Denna ledighet känns idag enormt efterlängtad, liksom den gör varje år. För närvarande är det stora irritationsmomentet alla uppsatsstudenter som börjar bli klara och dumpar sina alster i min mailbox med begäran om vändande kommentarer samma dag ty annars blir de sura.

Problemet är dock att när Midsommar väl infinner sig och allt administrativt efterarbete är avstädat brukar det blott dröja några veckor in på ledigheten innan tristessen börjar göra sig påmind och jag längtar tillbaka till jobbet och (tro det eller ej) till studenterna. I det läget är det blott glädjande när någon student mailar i mitten av juli med någon fråga.

Forskning i all ära och visst är det stimulerande men frågan är om jag inte föredrar undervisning faktiskt. Ingenting slår kontakten med studenterna. Det, om något, är stimulerande och roligt. Kontakten med studenterna är, även om det kan vara administrativt betungande ibland (framförallt i slutet av terminerna), likväl det som gör det här yrket värdefullt och roligt.