Finansiering till högskolor och universitet

I veckan som gick presenterades en rapport från Högskoleverket (HSV). Huvuddraget i rapporten är att ett antal (drygt 10 procent av alla) högskoleutbildningar kritiseras och hotas med indragen examensrätt om inte bättring sker.

Jag avser dock här att kommentera en annan intressant aspekt i den rapporten, nämligen att HSV starkt kritiserar nuvarande finansieringssystem till högskolor och universitet. För den oinvigde kan sägas att högskolor och universitet får betalt efter antal studenter (dock upp till ett visst tak för lärosätet ifråga). Betalning sker två gånger; vid registrering och när/om studenten blir godkänd. Prislapparna varierar enormt beroende av vad det är för typ av utbildning. Exempelvis kan sägas att en teknologstudent ger dubbel betalning jämfört med en samhällsvetarstudent. Nya och hippa utbildningar med ordet ”design” i titeln ger ca sex gånger mer än en samhällsvetare.

Nå, vad är nu absurt med detta system? Dels är det måhända absurt hur prislapparna i sig sätts och det finns anledning att fråga sig om det är rimligt att en operastudent skall kosta som 17 samhällsvetarstudenter. Dels, vilket är huvudsaken här, medför det absurda incitament för högskolor och universitet. Nuvarande finansieringssystem medför nämligen att lärosätena har intresse av att försöka locka till sig så många studenter som möjligt.

För det första har finansieringssystemet medfört att nya utbildningar ständigt skapas i försök att locka nya målgrupper till högskolan (exempelvis datorspelsutbildning, serieteckning och reseledare, för att blott nämna några). Lärosätena har blott intresse att locka till sig studenter. Huruvida studenterna sedan har någon rimlig möjlighet till jobb efter examen är ingenting lärosäten intresseras av.

För det andra medför finansieringssystemet att kvaliteten blir lidande. Lärosätena har nämligen inget incitament att kvalitetssäkra utbildningar (det betalar sig inte). Snarare har lärosätena omvänt intresse, att sänka kvaliteten och kraven så att så att examinationsgraden maximeras för att därigenom maximera sin budget.

Det finansieringssystem vi nu har kom till under Per Unckel i Bildtregeringen i början av 1990-talet. Det är möjligt att det fyllde sin funktion då när målet var att bygga ut högskolan kraftigt och vi hade en tid av kraftig expansion. Nu har vi dock snarare omvänt läge i högskolevärlden. På grund av den demografiska strukturen är det mindre kullar som kommer ut från gymnasiet samt sannolikt den förhållandevis goda konjunkturen. Åtskilliga lärosäten dras därför med vikande söktryck vilket resulterar i allt större kreativitet och desperation från lärosätena att försöka hitta på nya utbildningar (som kanske inte alls är samhällsekonomiskt motiverade).

Ett reformerande av finansieringssystemet till högskolor och universitet för grundutbildningen får anses synnerligen angeläget och det är bra att HSV har vaknat.