Ingmar Bergman vs. Skattemyndigheten

Den helt överskuggande nyheten i Sverige idag har varit Ingmar Bergmans död. Detta har även varit en av huvudnyheterna i flertalet andra länder. I CNN’s kommentar nämns Ingmar Bergmans tvekamp med svenska Skattemyndigheten (ett verkligt schackspel med döden).

“Bergman also waged a fight against real-life tormentors: Sweden's powerful tax authorities.

In 1976, during a rehearsal at the Royal Dramatic Theater, police came to take Bergman away for interrogation about tax evasion. The director, who had left all finances to be handled by a lawyer, was questioned for hours while his home was searched. When released, he was forbidden to leave the country. [...] The experience made him go into voluntary exile in Germany, to the embarrassment of the Swedish authorities. After nine years, he returned to Stockholm, his longtime base.”

Underbar och ohyggligt träffsäker benämning på svenska Skatteverket; ”real-life tormentors”. [TIH lyfter på hatten för skribenten på CNN]

Ny födkrok: utländska studenter

Höstterminen närmar sig med stormsteg. Med anledning därav kan vi tillåta oss att reflektera en smula kring ett tämligen nytt fenomen i den svenska högskolefaunan som breder ut sig likt mördarsniglar i svenska trädgårdar.

Det gäller lärosätenas ökade satsningar på utländska studenter. Fokus på att försöka locka hit utländska studenter har ökat lavinartat de senaste åren. Orsaken ligger, såsom så mycket annat ont i högskolevärlden, i finansieringssystemet. Jag har skrivit om detta tidigare här på bloggen och ämnar ej upprepa detta annat än i mycket korta ordalag här. Högskolor och universitet får betalt efter hur många studenter de har. Lärosätena får betalt två gånger, en gång vid registrering och en gång när studenten (eventuellt) blir godkänd (priset på studenten varierar beroende av vilken typ av utbildning, exempelvis ger en teknolog mer än dubbelt jämfört med en samhällsvetare). Detta finansieringssystem medför en hel del knepiga incitament i systemet. Bland annat medför det att lärosätena önskar registrera så många studenter som möjligt (dock upp till ett visst tak som gäller för betalning, om lärosätet överskrider detta tak utgår ingen ersättning för studenterna).

De senaste åren har lärosätena sett vikande söktryck från studenter. Det har framförallt tre orsaker, (1) demografi, mindre årskullar från gymnasiet, (2) fler lärosäten med alltfler utbildningsplatser, och (3) den goda konjunkturen och därtill goda situationen på arbetsmarknaden. Detta medför att flertalet lärosäten idag har svårt att fylla sina tilldelade utbildningsplatser, det gäller framförallt de mindre lärosätena. Detta har i sin tur medfört att lärosätena uppvisar en enormt kreativ förmåga när det gäller att hitta på nya utbildningar för att locka nya målgrupper som annars inte tilltalas av högskolestudier. Reseledare, serieteckning och fotboll är blott några exempel.

Förutom denna kreativitet har flertalet lärosäten i sitt desperata budgetmaximerande beteende upptäckt den enorma marknad det innebär att locka hit utländska studenter. Svenska lärosäten kan här vara konkurrenskraftiga gentemot de flesta andra länder därför att högskoleutbildning helt och hållet är skattefinansierat i Sverige och vi har inga terminsavgifter alls.

Häri, gott folk, ligger problemet vilket sannerligen är en tickande bomb. Flera lärosäten väntar hundratals utländska studenter till höstterminen. Officiellt kallas dessa ”utbytesstudenter” men i begreppet ”utbytesstudent” ingår egentligen att för varje utländsk student som kommer hit från exempelvis Kina, skall det lärosätet skicka en student till det utländska lärosätet ifråga. Nu förhåller det dock sig så att svenska lärosäten inte på långa vägar skickar lika många studenter utomlands som det kommer utländska studenter hit.

Detta innebär alltså att svenska skattebetalare (sannolikt mot sitt välförstådda intresse) nödgas finansiera högskoleutbildning för utländska studenter som kommer hit, studerar i ett antal år, tackar för den ”fria” högskoleutbildningen och sedan reser hem. Är det väl använda skattemedel?

George Borjas

Bloggeri blir alltmer vanligt, även bland etablerade och välrenommerade forskare, det är gott. Exempelvis bloggar Greg Mankiw om makroekonomiska frågor och använder sin blog som ett sätt att kommunicera med sina studenter.

Kan passa på att slå ett slag för George Borjas blog (se länk till höger). Borjas forskning berör framförallt invandring och dess ekonomiska konsekvenser (han är kanske den mest kände forskaren inom det området). Borjas verkar lägga ned mycket tid på sin blog. Han postar nämligen omfattande och synnerligen välskrivna analyser och kommenterar (jag har sällan sett maken).

Studentekonomi

Igår på DN Debatt presenteras en rapport från Sif gällande studenters ekonomiska situation.

”Av rapporten framgår att var fjärde student har övervägt att avbryta sina studier på grund av ekonomiska svårigheter. En majoritet av studenterna känner oro för att ekonomin inte ska gå ihop över sommaren, en av fyra tvivlar på att pengarna kommer att räcka. Över hälften bygger sin ekonomi på hjälp från föräldrar eller andra personer, nära en tredjedel skulle inte klara en oförutsedd utgift på 1.000 kronor.”

Studenter är vårt lands verkliga fattiggrupp. En översyn och reformering av studiemedelssystemet får därför anses vara angeläget. Finansminister Anders Borg tycks dock vara av en annan uppfattning och menar att ett generösare studiemedelssystem försämrar genomströmningen.

Jag instämmer förvisso i att genomströmningen kunde vara bättre och alltmer generösa studiemedel försämrar sannolikt genomströmningen. Det finns en hel del studenter som går och drar benen efter sig och ”studerar” mest för att de inte har något annat att göra. Högskolestudier blev under den socialdemokratiska regeringen något av ett arbetsmarknadspolitiskt projekt där en del av den verkliga arbetslösheten kunde döljas.

Nå, likväl behöver studiemedelssystemet onekligen ses över och reformeras, i synnerhet i och med införandet av Bolognasystemet. Nuvarande studiemedelssystem är inte anpassat för ett femte läsår.

Dessutom är studenters ekonomiska situation idag fullständigt ohållbar. Det gäller inte minst under sommaren när studiemedel inte betalas ut.

Gör det möjligt att låna mera! Bidragsdelen kan gärna sänkas, eller behöver åtminstone inte höjas (lägre bidrag bör för övrigt inverka positivt på genomströmningen). Men gör det möjligt för den som vill att låna mera. Givetvis bör detta åtföljas av ordentliga återbetalningskrav.

Om finansministern oroar sig för genomströmningen kan det vara ett gott argument för att införa terminsavgifter (samtidigt bör det vara möjligt att låna till dessa avgifter).

Klimatfanatismen

Miljöfanatismen har sedan länge gått över styr och intagit ett löjets skimmer där den ena domedagsprofetian överträffar den andra och det tycks inte finnas någon besinning i galenskaperna och villfarelserna. Av allt att döma har denna miljöfanatism nu även gripit ett fast tag om regeringen. Nuvarande regering tycks ju till och med vara ännu galnare än föregående i detta avseende (trots att föregående regering hade Miljöpartiet som stödparti). Nuvarande miljöminister tycks ju vara en riktig kottplockare.

Den besinningslösa förföljelsen av svenska bilister (dessa satans skurkar, dessa bödlar i materialismens tjänst, dessa isbjörnsmördare, etc) tycks inte veta några gränser. Den nya hetsen på ett literpris på bensin mot 20 kr och hetsen på att utveckla små (fröken)bilar är det senaste. Större bilar må vara mer bränsletörstiga men de är samtidigt vanligen säkrare. Frågan är vilket som kan förväntas rädda flest människoliv.

Det som sker är häpnadsväckande, intressant och ohyggligt skrämmande. Den politiskt korrekta sanningen är klar; Jordens temperatur stiger och det beror av människors utsläpp av koldioxid. Alla oliktänkande som yppar minsta kritik mot denna politiskt korrekta sanning skall omedelbart brännas på bål ty de är kättare som inte erkänner den enda sanna klimattron.

Ty det finns kritiker mot den politiskt korrekta sanningen. Det finns forskare som är av en annan uppfattning och menar att det är i allra högsta grad oklart om det finns ett samband mellan koldioxidutsläpp och Jordens temperatur (exempelvis har Solen och dess aktivitet avsevärt större betydelse). Dessa forskare och kritiker kommer dock naturligtvis inte fram i debatten, omnämns sällan eller aldrig i media och har sannolikt avsevärt svårare att få forskningsanslag (det är naturligtvis avsevärt enklare att få forskningsanslag om man kan måla upp en ohyggligt skrämmande hotbild för att därigenom motivera mer forskning, historien med mördarchipsen och Stockholms universitet är ett exempel).

Att politiker sväljer klimatfanatismen med hull och hår är väl icke att förvånas över. Det ger dem två fördelar, (1) ytterligare svepskäl att öka skattebördan på medborgarna, och (2) möjlighet att motivera statliga regleringar och ingripanden. Jag kan för övrigt passa på att förnya ett boktips för klimatkättaren...

Att klimatfanatismen är besinningslös illustreras för övrigt av att det sällan eller aldrig finns någon form av konsekvensanalys. Det vill säga, vad blir de samhällsekonomiska kostnaderna av att minska utsläppen och är det värt det? Att rusa iväg med panikartade åtgärder riskerar att bryta nacken av tillväxt och utveckling i världen. Om utsläpp av koldioxid verkligen orsakar högre temperatur och förändrat klimat på Jorden är det i alla avseenden fråga om en mycket långsam process och det finns all anledning att besinna sig med policyåtgärder i väntan på mer forskning.

Angående de forskare som idag är anhängare av teorin om klimathotet och nödvändigheten att minska koldioxidutsläpp kan jag avsluta med ett citat från Fischer Black (finansforskare, bland annat inom optionsteori) som nog stämmer i de flesta fall av vetenskap;

”Sist och slutligen accepteras en teori inte därför att den bekräftas av konventionella empiriska prov utan därför att forskarna övertalar varandra att teorin är korrekt och relevant.”

Skandinaviens (och Norrlands) huvudstad?

Mycket förvånad såg jag stora skyltar vid Arlanda vars text löd något i stil med, ”Welcome to Stockholm – The Capital of Scandinavia”. Om detta har varit en omdiskuterad fråga i Sverige har det gått mig förbi. Vem/vilka har utsett Stockholm till Skandinaviens huvudstad? Kan det måhända vara Stockholmspolitiker (lågoddsare) som likt Tarzan bultat sig för bröstet (igen) och vrålat ”Bundolo!”? Har dessa någon/några frågat danskar och norrbaggar vad de måhända anser om saken?

Den här kampanjen känns för det första patetisk, eftersom Stockholm knappast har någon större rätt än Köpenhamn eller Oslo att utropa sig själv till Skandinaviens huvudstad utan vidare. Smaka själv på om London plötsligt skulle börja kalla sig Europas huvudstad. Vilket jävla liv det skulle bli (på framförallt fransmän får man förmoda, ”sacrebleu!”). För det andra är det vilseledande. Det riktar sig uppenbarligen till besökare från länder utanför Skandinavien, sannolikt från länder utanför Europa (som inte har så bra koll på Nordeuropas länder). Skandinavien är ett internationellt känt begrepp. Åtskilliga medborgare i andra länder (kanske främst i USA) känner mer till Skandinavien som begrepp än de tre enskilda skandinaviska länderna. Stockholm är visserligen den största staden i Skandinavien men av gentlemannamässig hänsyn till våra kära skandinaviska grannar förslår jag att dessa dumheter upphör.

En måhända lika, eller till och med ännu mer, patetisk och liknande fråga upptäckte jag i vintras när jag hade anledning att besökta Mittuniversitetet i Sundsvall. I centrala ”stan” fanns stora skyltar med texten ”Sundsvall – Norrlands huvudstad”. Syftet är väl att försöka etablera begreppet som varumärke (precis som Stockholm försöker göra) men det retar sannolikt upp andra norrländska städer. Jag kan föreställa mig att framförallt Gävle, men troligen även Umeå, på minst lika goda grunder kan göra anspråk på titeln ”Norrlands huvudstad”.