Terminen går mot sitt slut

Det är alltid med samma tvehågsna känsla jag kan konstatera detta. Det vankas en j*vla massa jobb med betygsättningar av uppsatser, tentor, inlämningsuppgifter, studenter som missat något obligatoriskt moment och kräver kompletteringsmöjlighet, etc samt allmänt avslut av kurser. Därefter, åtminstone till Midsommar (förhoppningsvis) hägrar ledigheten.

Denna ledighet känns idag enormt efterlängtad, liksom den gör varje år. För närvarande är det stora irritationsmomentet alla uppsatsstudenter som börjar bli klara och dumpar sina alster i min mailbox med begäran om vändande kommentarer samma dag ty annars blir de sura.

Problemet är dock att när Midsommar väl infinner sig och allt administrativt efterarbete är avstädat brukar det blott dröja några veckor in på ledigheten innan tristessen börjar göra sig påmind och jag längtar tillbaka till jobbet och (tro det eller ej) till studenterna. I det läget är det blott glädjande när någon student mailar i mitten av juli med någon fråga.

Forskning i all ära och visst är det stimulerande men frågan är om jag inte föredrar undervisning faktiskt. Ingenting slår kontakten med studenterna. Det, om något, är stimulerande och roligt. Kontakten med studenterna är, även om det kan vara administrativt betungande ibland (framförallt i slutet av terminerna), likväl det som gör det här yrket värdefullt och roligt.

Jag skulle aldrig kunna vara politiker

Jag har sedan länge haft uppfattningen att politiker är en utomordentligt avskyvärd yrkeskår väl värd all vårt förakt. Orsaken exemplifierades tydligt för några dagar sedan när Mats Odell skulle debattera avyttringen av statligt innehav i företag med Tomas Östros i SVT:s program ”Argument” (något paradoxalt programnamn med tanke på innehållet).

Visserligen brukar det sägas att vi får de politiker vi förtjänar. Jag ställer mig dock frågande till vad svenska folket har gjort för ont för att förtjäna Tomas Östros. Östros må vara självaste urtypen för en avskyvärd politiker. Han kan aldrig hålla sig till sakfrågor, kan aldrig föra en saklig debatt, vilseleder och utan att röra en min rätt upp och ned ljuger ibland, samtidigt som han utan att blinka anklagar motparten för att göra just detta.

Låt mig nämna några exempel
1. Östros anklagar Odell och regeringen för att avyttra statligt innehav i företag av ideologiska skäl. Exakt detsamma fast omvänt kan givetvis riktas mot Östros; sosseriet vill behålla de statliga innehaven av ideologiska skäl. Det är för övrigt glädjande att ideologiska skillnader för en gångs skull skymtar vid ytan, en alltför sällsynt syn i dagens politiska debatt tyvärr.
2. Östros hävdar att genom att avyttra statligt innehav i Telia går vi miste om kommande utdelningar och Telia delar ut 18 miljarder i år. Det är vilseledande på två vis. Den ena, och som Odell faktiskt lyckades få en syl i vädret för att påpeka, är att Telia gör en extra utdelning i år. Den utdelningsnivån är inte på något sätt långsiktigt uthållig och vi kan inte förvänta oss att den upprepas varje år i oändlighet. Snarare blir kommande utdelningar från Telia avsevärt lägre. Dessutom kan kort sägas att företag prissätts utifrån kommande kassaflöden. Framtida förväntade utdelningar är redan inbakade i nuvarande värdering och prissättning av Telia. Därmed får staten så att säga betalt för kommande utdelningar direkt (nuvärdet av dem) och går således inte miste om dem.
3. Östros anklagade Odell för att vilseleda men vi kan, enligt punkterna 1 och 2 ovan, enkelt konstatera att det är Östros och inte Odell som vilseleder.
4. Östros kunde i princip inte framföra något mer utan ägnade sig istället att, likt en papegoja, upprepa sitt mantra.

En liknande situation som med den mellan Odell och Östros utspelade sig i TV4:s ”Kvällsöppet” förra torsdagen där Göran Hägglund hade placerats i en debattlokal full med osakliga vänsterpatrask.

Jag skulle aldrig kunna vara politiker ty jag skulle bli rasande på Östros och hans jämlikar. I en dylik situation skulle jag troligen klappa i för det flinande sossesvinet ifråga. Det är åtminstone ärligare och renhårigare beteende än sossebeteendet.

Finansiering till högskolor och universitet

I veckan som gick presenterades en rapport från Högskoleverket (HSV). Huvuddraget i rapporten är att ett antal (drygt 10 procent av alla) högskoleutbildningar kritiseras och hotas med indragen examensrätt om inte bättring sker.

Jag avser dock här att kommentera en annan intressant aspekt i den rapporten, nämligen att HSV starkt kritiserar nuvarande finansieringssystem till högskolor och universitet. För den oinvigde kan sägas att högskolor och universitet får betalt efter antal studenter (dock upp till ett visst tak för lärosätet ifråga). Betalning sker två gånger; vid registrering och när/om studenten blir godkänd. Prislapparna varierar enormt beroende av vad det är för typ av utbildning. Exempelvis kan sägas att en teknologstudent ger dubbel betalning jämfört med en samhällsvetarstudent. Nya och hippa utbildningar med ordet ”design” i titeln ger ca sex gånger mer än en samhällsvetare.

Nå, vad är nu absurt med detta system? Dels är det måhända absurt hur prislapparna i sig sätts och det finns anledning att fråga sig om det är rimligt att en operastudent skall kosta som 17 samhällsvetarstudenter. Dels, vilket är huvudsaken här, medför det absurda incitament för högskolor och universitet. Nuvarande finansieringssystem medför nämligen att lärosätena har intresse av att försöka locka till sig så många studenter som möjligt.

För det första har finansieringssystemet medfört att nya utbildningar ständigt skapas i försök att locka nya målgrupper till högskolan (exempelvis datorspelsutbildning, serieteckning och reseledare, för att blott nämna några). Lärosätena har blott intresse att locka till sig studenter. Huruvida studenterna sedan har någon rimlig möjlighet till jobb efter examen är ingenting lärosäten intresseras av.

För det andra medför finansieringssystemet att kvaliteten blir lidande. Lärosätena har nämligen inget incitament att kvalitetssäkra utbildningar (det betalar sig inte). Snarare har lärosätena omvänt intresse, att sänka kvaliteten och kraven så att så att examinationsgraden maximeras för att därigenom maximera sin budget.

Det finansieringssystem vi nu har kom till under Per Unckel i Bildtregeringen i början av 1990-talet. Det är möjligt att det fyllde sin funktion då när målet var att bygga ut högskolan kraftigt och vi hade en tid av kraftig expansion. Nu har vi dock snarare omvänt läge i högskolevärlden. På grund av den demografiska strukturen är det mindre kullar som kommer ut från gymnasiet samt sannolikt den förhållandevis goda konjunkturen. Åtskilliga lärosäten dras därför med vikande söktryck vilket resulterar i allt större kreativitet och desperation från lärosätena att försöka hitta på nya utbildningar (som kanske inte alls är samhällsekonomiskt motiverade).

Ett reformerande av finansieringssystemet till högskolor och universitet för grundutbildningen får anses synnerligen angeläget och det är bra att HSV har vaknat.

Statens avyttring av TeliaSonera och dassig ekonomijournalistik

Det förekommer enormt mycket dassig information i ekonomipressen angående statens avyttrande av en betydande andel av sitt innehav i TeliaSonera.

Som ett exempel kan nämnas att en analytikerfilur från (det allmänt bedrövliga) Redeye, skrivandes för DinaPengar idag skriver att det är olämpligt av staten att avyttra TeliaSonera nu eftersom bolaget har annonserat kraftiga utdelningar kommande år och nu kommer ju staten att gå miste om detta. Ett sådant påstående skulle rendera i U om det vore en tentafråga. Om den skribenten ens hade grundkunskap om hur aktiemarknaden fungerar och hur värdering av företag går till skulle han inse att det som är annonserat redan är inbakat i dagens aktiekurs. När staten nu avyttrar får man betalat efter nuvärdet av dessa framtida utdelningar. Det stämmer alltså inte att staten går miste om dem.

Sedan påstår en annan skvallerblaska, Dagens Industri, idag att hedgefonders agerande på annonseringen av avyttringen av TeliaSonera medförde att de ”snuvade” staten på 1,7 miljarder kronor. Inte heller detta stämmer. Staten annonserade visserligen att den avsåg att sälja en betydande del av sitt innehav i TeliaSonera under onsdagen, innan dealen var i hamn. Det gjordes dock i linje med det förfarande som valts för detta avyttrande (vilket i yttersta korthet kan sägas innebära att intresserade institutionella investerare anger vilken volym de är villiga att köpa och till vilket pris varpå en orderbok byggs upp till dess att boken stängs varefter priset bestäms). Det förfarandet kräver att avyttringen annonseras i förväg. Det är mycket tveksamt om det är möjligt att säga att staten har snuvats på något, det beror egentligen helt av hur vi värderar TeliaSonera.

Sedan kan tilläggas att det inte alls är något märkligt med att kursen sjunker efter annonsering av en dylik händelse. Det är en i sammanhanget stor post som annonseras ut.

CBS: Every Breath You Take

Lite mer ekonomhumor... Följande är ytterligare en oerhört lustig och tillika mycket välgjord musikvideo från studenterna vid Columbia Business School (CBS). Den är från förra året och förtjänar lite bakgrundsinformation.

Videon skall föreställa dekanus vid CBS, Glenn Hubbard (professor i finance och nationalekonomi). Efter att Alan Greenspan klivit ned som ordförande för Federal Reserve, spekulerade media om tänkbar efterträdare och Hubbard nämndes. Posten gick dock till Ben Bernanke.

Denna musikvideo (som är en parodi på ”Every Breath You Take” av The Police) skall föreställa Hubbard som sjunger om Bernanke och jobbet som ordförande för Federal Reserve.



Jämför med originalet