Bolognisering

Ett nytt verb har smugit sig in i svenska språket (oklart dock om det ännu är sanktionerat av Horace Engdahl et consortes i Svenska Akademien), nämligen att ”bolognisera”.

Formellt benämns detta ofta ”Bolognaprocessen” (utifrån italienska staden Bologna där tydligen alltings djävlighet har sitt ursprung). Vad det handlar om är i korthet en europeisk standard (senast uppgift jag såg är det 45 europeiska länder som skrivit under detta) för högre utbildning innebärande bland annat standardisering av betyg för högskolor och universitet. Den svenska skalan VG/G/U ersätts med ECTS-skalan A/B/C/D/E/Fx/F. I skrivande stund är de flesta lärosäten, institutioner inom lärosäten, avdelningar inom institutioner, enskilda arma lärare, etc, i full färd med att ”bolognisera” sina kurser.

Om detta finns åtskilligt att säga men jag ämnar här att blott säga några korta ord om betygsskalan. Det kan måhända te sig som lämpligt ur jämförelsesynpunkt att hela Europa (de länder som har skrivit under) har samma betygsskala. Det är även den tanke som ligger bakom det hela. Det vill säga, tanken är att om hela Europa har samma betygsskala underlättas jämförelse av betyg mellan länder och det underlättar bland annat för studenter att studera i andra länder, för utexaminerade studenter att söka arbete i andra länder och för arbetsgivare att värdera arbetssökande från andra länder.

Nå, min uppfattning kring detta är dock att det är en illusion att det ökar jämförbarheten. För att betygen skall vara internationellt jämförbara krävs nämligen inte endast att betygsskalan är internationellt standardiserad. Det krävs även att tillämpningen av betygsskalan är internationellt standardiserad. Det vill säga, det krävs att även betygssättningen och det som ligger till grund för betygen standardiseras. På den punkten finns ingen standardisering, ingen standardisering är planerad och standardisering där är knappast ej heller möjligt.

I grunden är ECTS ett system för relativa betyg, det vill säga att studentens betyg sätts i förhållande till andra studenters betyg. Betygen skall följa en viss fördelning. Exempelvis innebär detta att alla studenter på en kurs kan inte få högsta betyg oavsett hur de presterar. I Sverige har vi dock inte relativa betyg. Istället är det sagt att för Sveriges del skall ECTS-betyg införas utifrån målrelaterade betyg. I ett sådant system sätts betygen utifrån hur väl studenten har uppnått vissa specifika (och i förväg definierade och kommunicerade) mål. I ett sådant system är det teoretiskt möjligt för alla studenter på en kurs att få högsta betyg.

Vad innebär nu detta? Jo, det innebär att betygen blir inte alls jämförbara mellan Sverige (målrelaterade betyg) och ett annat europeiskt land (som kör med relativa betyg). Det blir inte ens jämförbart inom Sverige eftersom det inte finns någon standard ens inom Sverige gällande exakt hur betygsättning skall ske. Där finns faktiskt stora variationer mellan olika lärosäten och en del lärosäten kommer inte att gå över till ECTS utan håller kvar vid den ”gamla” svenska betygsskalan.

Det som sades vilja uppnås, högre jämförbarhet, uppnås inte. Snarare kan faktiskt tvärtom vara fallet, att jämförbarheten minskar. Mycket jobb (och Bolognaprocessen kräver verkligen mycket jobb) för ingenting.