Bör forskaren vara fri?

Temat i Forskaren är fri av Kjell Höglund har måhända en del gemensamt med temat i en debattartikel på dagens DN Debatt. I den senare kan vi läsa en debattartikel där två labbkladdande forskare ondgör sig över att forskningen inte är fri. Istället måste forskare söka anslag vilket dessa herrar menar i det närmaste omöjliggör forskning av Nobelpriskaraktär. Det vill säga, andemeningen är att de riktigt stora framstegen inom forskningen försvåras eller omöjliggörs av dagens anslagsförfarande.

Visserligen är det viktigt med akademisk frihet och visserligen medför nuvarande anslagsförfarande en del problem. Forskare nödgas ägna tid åt att skriva ansökningar, knyta kontakter, skrubba varandras ryggar, etc, istället för att ägna sig åt produktivt vetenskapligt arbete. Tillkommande problem är att forskningsanslag i mångt och mycket styrs av särintressen. Det kan gälla både från privata och statliga finansiärer. De senare medför även politisk styrning över forskningsanslag och därmed av forskningens inriktning. Det är knappast någon hemlighet att det är lättare att få forskningsanslag till något som anses vara politiskt prioriterat (exempelvis är det troligen lättare att få forskningsanslag för den klimatforskare som ansluter sig till den i media och bland politiker fastslagna ”sanningen” än för den forskare som är kritisk mot densamma).

Dock är det knappast hållbart med en situation där all forskning skall vara fullständigt fri, där alla forskare får alla anslag de önskar och där alla forskare tillåts ägna sig åt precis vad de så önskar. Det är en mycket naiv inställning som vittnar om akademisk inskränkthet och bristande verklighetsförankring hos dessa båda debattartikelförfattare. Till att börja med är resurser alltid knappa. Det gäller även resurser till forskning (och dessutom har antalet forskare fullständigt exploderat de senaste decennierna). Därmed krävs fördelning och prioritering på något vis. Sedan kan det alltid diskuteras hur detta bör ske men det måste likväl ske på något vis.

Sedan krävs även någon form av kontroll och övervakning över vad en forskare ägnar sig åt. Ty i annat fall riskerar det att bli blott och bart slöseri med skattemedel, skattemedel som måhända skulle göra större nytta annorstädes. Den typen av uppfattning är dock inte uppskattad i den akademiska världen. Om det inte sker någon som helst kontroll, övervakning eller uppföljning samtidigt som forskningsanslag är fullständigt fria, är det inte svårt att föreställa sig att åtskilliga forskare enkelt kan skapa sig en för dem mycket angenäm situation. Det är nämligen långt ifrån alla akademiker som har det brinnande intresset för forskning som uttrycks i debattartikel. Åtskilliga är snarare ute efter att skapa sig en lugn och skön tillvaro med så lite arbete som möjligt.

Hur skall då situationen hanteras? Det är givetvis inte bra om forskningsframsteg hämmas av nuvarande ordning. Ett stort problem är ju att ett forskningsprojekt kan ta åtskilliga år och det i början av forskningsprojektet är mycket svårt eller omöjligt att bedöma den framtida nyttan av det eftersom resultaten ännu inte är kända. En situation med fullständigt fri forskning för alla som önskar ägna sig åt någon form av forskning är dock knappast praktiskt möjlig.

Det bör enligt min uppfattning finnas en avsevärt starkare koppling, än vad som är fallet idag, till publiceringar i vetenskapliga tidskrifter. Bo Rothstein kommenterade genus-”forskningen” i Sverige för några veckor sedan på DN Debatt där han påpekade att flera av professorerna inom området inte har en enda publicering (det är för övrigt skrämmande hur det är möjligt överhuvudtaget, vad är det då för kriterier för att bli professor?), men likväl tycks de inte ha några problem att dra in forskningsanslag. Eftersom forskningsmedel är knappa resurser är det heller inte acceptabelt att somliga ”forskare” lägger vantarna på forskningsmedel och sedan blott ägnar sig åt att dra benen efter sig och därmed hindrar andra mer drivna forskare.

När det sedan gäller att det, enligt artikelförfattarna, ägnas alltför lite tid åt att ”pröva sanningen”, för lite tid åt akademisk debatt, delar jag den uppfattningen. Visserligen med reservation mot själva uttrycket ”pröva sanningen”. Det är nämligen sällan detta det är fråga om ty inom vetenskaper kan vi aldrig veta vad som är sant (”sanningen” förändras ständigt) och därmed kan vi heller inte pröva det. Däremot är det utomordentligt viktigt att vetenskapliga resultat utvärderas och debatteras på sedvanligt akademiskt vis. Här finns uppenbara brister idag. Det skall inte vara möjligt att bedriva sin egen forskning i en liten skyddad verkstad utan insyn och kritik. Det är sådant som skapar situationer såsom med fallet Eva Lundberg vid Uppsala universitet. Även detta problem råds det dock bot på om akademiska tjänster och forskningsanslag starkare knyts till publiceringar. Den som inte producerar och publicerar skall klippas av från anslagsströmmen.