Boxning, medicinsk forskning och värderingar

På dagens DN Debatt kan vi läsa en debattartikel av en filur vid namn Martin Ingvar angående boxning. Han skriver debattartikeln i egenskap av hjärnforskare vid Karolinska Institutet.

Det är vanligt beteende från framförallt medicinska forskare att snabbt rusa från forskningsresultat till policyrekommendationer utan att beakta (eller ens vara medvetna?) om det vetenskapsfilosofiskt synnerligen tvivelaktiga i detta. Detta kan exempelvis ta sig uttryck genom att utifrån forskningsresultat som kan påvisa ett samband mellan inmundigande av fet mat och ökad sannolikhet för hjärt- och kärlsjukdomar, förespråka extra skatt på fet mat, eller kanske rent av förbud mot fet mat.

Det är dock inte möjligt att sluta sig till bör utifrån är. Detta brukar benämnas Humes giljotin (alternativt Humes lag). Detta innebär att om empirisk forskning kan visa att någon aktivitet medför kostnader följer inte därav att aktiviteten ifråga därmed skall förbjudas, beskattas, etc.

Vetenskapen kan inte ge svar på vad som bör göras i form av diverse policyåtgärder. Det är rena värderingsfrågor. Däremot kan vetenskapen försöka analysera och klarlägga konsekvenser av diverse policyåtgärder. Sedan är det dock en värderingsfråga vad som bör göras. Exempelvis, ponera att ekonomisk forskning kan påvisa samband mellan lägre A-kasseersättning och lägre arbetslöshet. Ekonomisk forskning kan dock inte säga att därmed skall A-kasseersättningen sänkas. Det är en värderingsfråga om vi önskar ha högre A-kasseersättning och högre arbetslöshet eller lägre A-kasseersättning och lägre arbetslöshet. Detsamma gäller medicinsk forskning. Ponera att medicinsk forskning kan påvisa samband mellan boxning och skador. Av det följer inte att boxning skall vara förbjudet. Även det är en värderingsfråga. Vi kan inte utifrån medicinsk forskning sluta oss till att proffsboxning bör vara förbjudet, vare sig medicinsk forskning tyder på att proffsboxning ökar risken för diverse skador eller inte

Detta gäller alldeles oavsett vad saken handlar om. Om forskare kan uppvisa empiriska eller modellbaserade forskningsresultat som påvisar att fet mat ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, följer inte därav att fet mat skall förbjudas, exempelvis. Detsamma gäller även proffsboxning. Detsamma gäller även invandring. Detsamma gäller rökning/snusning. Detsamma gäller bilkörning. Etc.

Huruvida proffsboxning bör vara tillåtet eller inte är en ideologisk, eller värderingsmässig, fråga och inget annat. Ditt svar på den frågan avgör vilken ringhörna du hör hemma i; röd eller blå. Anser du att individen bör vara fri att välja eller anser du att staten skall välja åt individen?

Sedan är det intressant att notera att Ingvar lyfter fram ett antal svenska proffsboxare för att illustrera att de drabbats av hjärnskador. Uppenbarligen har det svenska förbudet mot proffsboxning föga effekt eftersom det på intet vis hindrar svenska medborgare från att utöva proffsboxning.

Utifrån ovanstående har jag egentligen berört Ingvars så kallade argument 1, 3 och 4. Låt oss ta en närmare titt på argument 2

Här lutar sig Ingvar mot en enda studie som, passande nog tycks ge stöd för Ingvars ideologiska uppfattning. Om dessa resultat, såsom presenterade i debattartikeln, stämmer vore det ett starkt argument mot boxning eftersom det skulle medföra negativa externaliteter. Det vill säga det är en sak om boxaren själv drabbas av skador utifrån sin utövning av sporten, det är individens eget val. Dock, om boxningsträning medför ökat utövande av våld på gator och torg, drabbas andra människor av kostnader till följd av boxningen. Detta är i så fall allvarligt. Men låt oss ta en titt på den studie hjärnnissen hänvisar till.

Studien ifråga är Endresen, I M & Olweus, D, (2005), ”Participation in Power Sports and Antisocial Involvement in Preadolescent and Adolescent boys”, Journal of Child Psychology and Psychiatry, Vol 46, Nr 5, s 468-478

Studien fokuserar vad författarna benämner “kraftsporter”, vilket innebär boxning, brottning, judo, taekwondo, karate och tyngdlyftning. Författarna påpekar (i en parantes) att med ”boxning” rör det sig troligen huvudsakligen om kickboxning eftersom det är den populäraste formen av boxning i det geografiska område studien bedrevs (Bergen i Norge). Det är alltså inte möjligt att utläsa boxning specifikt ur denna studie.

Det förtjänar även att nämnas att denna studie är utförd på barn, i åldrarna 11-15 år. Även av den orsaken är studien inte direkt relevant eftersom dessa resultat inte utan vidare är generaliserbara till vuxna människor.

Sedan är det viktigt att påpeka angående Endresen & Olweus (2005) att det är fråga om enkätundersökning (sic!). Det vill säga undersökningen har bedrivits genom att fråga barnen om deras beteende, inte genom att studera faktiskt beteende; en synnerligen stor svaghet. Alltså, denna studie kan inte säga någonting om faktiskt beteende. Ingvar hävdar i sin debattartikel att ”barn som tränar kampsport uppvisar mer våldsamt beteende och antisocialt beteende utanför sportens lokaler än de som inte tränar”. Den slutsatsen kan alltså inte dras utifrån studien ifråga eftersom den inte behandlar faktiskt beteende.

I ingressen påstår Ingvar att ”Svenska boxningsförbundet saknar all trovärdighet”. Nej, herr Ingvar, det är DU som saknar all trovärdighet när du försöker förklä din ideologiska uppfattning och dina värderingar i vetenskapliga kläder. Frågan huruvida proffsboxning bör vara tillåtet eller ej är inte en fråga vetenskapen kan ge svar på. Det är en ideologisk-/värderingsfråga.