Boxning, medicinsk forskning och värderingar

På dagens DN Debatt kan vi läsa en debattartikel av en filur vid namn Martin Ingvar angående boxning. Han skriver debattartikeln i egenskap av hjärnforskare vid Karolinska Institutet.

Det är vanligt beteende från framförallt medicinska forskare att snabbt rusa från forskningsresultat till policyrekommendationer utan att beakta (eller ens vara medvetna?) om det vetenskapsfilosofiskt synnerligen tvivelaktiga i detta. Detta kan exempelvis ta sig uttryck genom att utifrån forskningsresultat som kan påvisa ett samband mellan inmundigande av fet mat och ökad sannolikhet för hjärt- och kärlsjukdomar, förespråka extra skatt på fet mat, eller kanske rent av förbud mot fet mat.

Det är dock inte möjligt att sluta sig till bör utifrån är. Detta brukar benämnas Humes giljotin (alternativt Humes lag). Detta innebär att om empirisk forskning kan visa att någon aktivitet medför kostnader följer inte därav att aktiviteten ifråga därmed skall förbjudas, beskattas, etc.

Vetenskapen kan inte ge svar på vad som bör göras i form av diverse policyåtgärder. Det är rena värderingsfrågor. Däremot kan vetenskapen försöka analysera och klarlägga konsekvenser av diverse policyåtgärder. Sedan är det dock en värderingsfråga vad som bör göras. Exempelvis, ponera att ekonomisk forskning kan påvisa samband mellan lägre A-kasseersättning och lägre arbetslöshet. Ekonomisk forskning kan dock inte säga att därmed skall A-kasseersättningen sänkas. Det är en värderingsfråga om vi önskar ha högre A-kasseersättning och högre arbetslöshet eller lägre A-kasseersättning och lägre arbetslöshet. Detsamma gäller medicinsk forskning. Ponera att medicinsk forskning kan påvisa samband mellan boxning och skador. Av det följer inte att boxning skall vara förbjudet. Även det är en värderingsfråga. Vi kan inte utifrån medicinsk forskning sluta oss till att proffsboxning bör vara förbjudet, vare sig medicinsk forskning tyder på att proffsboxning ökar risken för diverse skador eller inte

Detta gäller alldeles oavsett vad saken handlar om. Om forskare kan uppvisa empiriska eller modellbaserade forskningsresultat som påvisar att fet mat ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, följer inte därav att fet mat skall förbjudas, exempelvis. Detsamma gäller även proffsboxning. Detsamma gäller även invandring. Detsamma gäller rökning/snusning. Detsamma gäller bilkörning. Etc.

Huruvida proffsboxning bör vara tillåtet eller inte är en ideologisk, eller värderingsmässig, fråga och inget annat. Ditt svar på den frågan avgör vilken ringhörna du hör hemma i; röd eller blå. Anser du att individen bör vara fri att välja eller anser du att staten skall välja åt individen?

Sedan är det intressant att notera att Ingvar lyfter fram ett antal svenska proffsboxare för att illustrera att de drabbats av hjärnskador. Uppenbarligen har det svenska förbudet mot proffsboxning föga effekt eftersom det på intet vis hindrar svenska medborgare från att utöva proffsboxning.

Utifrån ovanstående har jag egentligen berört Ingvars så kallade argument 1, 3 och 4. Låt oss ta en närmare titt på argument 2

Här lutar sig Ingvar mot en enda studie som, passande nog tycks ge stöd för Ingvars ideologiska uppfattning. Om dessa resultat, såsom presenterade i debattartikeln, stämmer vore det ett starkt argument mot boxning eftersom det skulle medföra negativa externaliteter. Det vill säga det är en sak om boxaren själv drabbas av skador utifrån sin utövning av sporten, det är individens eget val. Dock, om boxningsträning medför ökat utövande av våld på gator och torg, drabbas andra människor av kostnader till följd av boxningen. Detta är i så fall allvarligt. Men låt oss ta en titt på den studie hjärnnissen hänvisar till.

Studien ifråga är Endresen, I M & Olweus, D, (2005), ”Participation in Power Sports and Antisocial Involvement in Preadolescent and Adolescent boys”, Journal of Child Psychology and Psychiatry, Vol 46, Nr 5, s 468-478

Studien fokuserar vad författarna benämner “kraftsporter”, vilket innebär boxning, brottning, judo, taekwondo, karate och tyngdlyftning. Författarna påpekar (i en parantes) att med ”boxning” rör det sig troligen huvudsakligen om kickboxning eftersom det är den populäraste formen av boxning i det geografiska område studien bedrevs (Bergen i Norge). Det är alltså inte möjligt att utläsa boxning specifikt ur denna studie.

Det förtjänar även att nämnas att denna studie är utförd på barn, i åldrarna 11-15 år. Även av den orsaken är studien inte direkt relevant eftersom dessa resultat inte utan vidare är generaliserbara till vuxna människor.

Sedan är det viktigt att påpeka angående Endresen & Olweus (2005) att det är fråga om enkätundersökning (sic!). Det vill säga undersökningen har bedrivits genom att fråga barnen om deras beteende, inte genom att studera faktiskt beteende; en synnerligen stor svaghet. Alltså, denna studie kan inte säga någonting om faktiskt beteende. Ingvar hävdar i sin debattartikel att ”barn som tränar kampsport uppvisar mer våldsamt beteende och antisocialt beteende utanför sportens lokaler än de som inte tränar”. Den slutsatsen kan alltså inte dras utifrån studien ifråga eftersom den inte behandlar faktiskt beteende.

I ingressen påstår Ingvar att ”Svenska boxningsförbundet saknar all trovärdighet”. Nej, herr Ingvar, det är DU som saknar all trovärdighet när du försöker förklä din ideologiska uppfattning och dina värderingar i vetenskapliga kläder. Frågan huruvida proffsboxning bör vara tillåtet eller ej är inte en fråga vetenskapen kan ge svar på. Det är en ideologisk-/värderingsfråga.

Bör forskaren vara fri?

Temat i Forskaren är fri av Kjell Höglund har måhända en del gemensamt med temat i en debattartikel på dagens DN Debatt. I den senare kan vi läsa en debattartikel där två labbkladdande forskare ondgör sig över att forskningen inte är fri. Istället måste forskare söka anslag vilket dessa herrar menar i det närmaste omöjliggör forskning av Nobelpriskaraktär. Det vill säga, andemeningen är att de riktigt stora framstegen inom forskningen försvåras eller omöjliggörs av dagens anslagsförfarande.

Visserligen är det viktigt med akademisk frihet och visserligen medför nuvarande anslagsförfarande en del problem. Forskare nödgas ägna tid åt att skriva ansökningar, knyta kontakter, skrubba varandras ryggar, etc, istället för att ägna sig åt produktivt vetenskapligt arbete. Tillkommande problem är att forskningsanslag i mångt och mycket styrs av särintressen. Det kan gälla både från privata och statliga finansiärer. De senare medför även politisk styrning över forskningsanslag och därmed av forskningens inriktning. Det är knappast någon hemlighet att det är lättare att få forskningsanslag till något som anses vara politiskt prioriterat (exempelvis är det troligen lättare att få forskningsanslag för den klimatforskare som ansluter sig till den i media och bland politiker fastslagna ”sanningen” än för den forskare som är kritisk mot densamma).

Dock är det knappast hållbart med en situation där all forskning skall vara fullständigt fri, där alla forskare får alla anslag de önskar och där alla forskare tillåts ägna sig åt precis vad de så önskar. Det är en mycket naiv inställning som vittnar om akademisk inskränkthet och bristande verklighetsförankring hos dessa båda debattartikelförfattare. Till att börja med är resurser alltid knappa. Det gäller även resurser till forskning (och dessutom har antalet forskare fullständigt exploderat de senaste decennierna). Därmed krävs fördelning och prioritering på något vis. Sedan kan det alltid diskuteras hur detta bör ske men det måste likväl ske på något vis.

Sedan krävs även någon form av kontroll och övervakning över vad en forskare ägnar sig åt. Ty i annat fall riskerar det att bli blott och bart slöseri med skattemedel, skattemedel som måhända skulle göra större nytta annorstädes. Den typen av uppfattning är dock inte uppskattad i den akademiska världen. Om det inte sker någon som helst kontroll, övervakning eller uppföljning samtidigt som forskningsanslag är fullständigt fria, är det inte svårt att föreställa sig att åtskilliga forskare enkelt kan skapa sig en för dem mycket angenäm situation. Det är nämligen långt ifrån alla akademiker som har det brinnande intresset för forskning som uttrycks i debattartikel. Åtskilliga är snarare ute efter att skapa sig en lugn och skön tillvaro med så lite arbete som möjligt.

Hur skall då situationen hanteras? Det är givetvis inte bra om forskningsframsteg hämmas av nuvarande ordning. Ett stort problem är ju att ett forskningsprojekt kan ta åtskilliga år och det i början av forskningsprojektet är mycket svårt eller omöjligt att bedöma den framtida nyttan av det eftersom resultaten ännu inte är kända. En situation med fullständigt fri forskning för alla som önskar ägna sig åt någon form av forskning är dock knappast praktiskt möjlig.

Det bör enligt min uppfattning finnas en avsevärt starkare koppling, än vad som är fallet idag, till publiceringar i vetenskapliga tidskrifter. Bo Rothstein kommenterade genus-”forskningen” i Sverige för några veckor sedan på DN Debatt där han påpekade att flera av professorerna inom området inte har en enda publicering (det är för övrigt skrämmande hur det är möjligt överhuvudtaget, vad är det då för kriterier för att bli professor?), men likväl tycks de inte ha några problem att dra in forskningsanslag. Eftersom forskningsmedel är knappa resurser är det heller inte acceptabelt att somliga ”forskare” lägger vantarna på forskningsmedel och sedan blott ägnar sig åt att dra benen efter sig och därmed hindrar andra mer drivna forskare.

När det sedan gäller att det, enligt artikelförfattarna, ägnas alltför lite tid åt att ”pröva sanningen”, för lite tid åt akademisk debatt, delar jag den uppfattningen. Visserligen med reservation mot själva uttrycket ”pröva sanningen”. Det är nämligen sällan detta det är fråga om ty inom vetenskaper kan vi aldrig veta vad som är sant (”sanningen” förändras ständigt) och därmed kan vi heller inte pröva det. Däremot är det utomordentligt viktigt att vetenskapliga resultat utvärderas och debatteras på sedvanligt akademiskt vis. Här finns uppenbara brister idag. Det skall inte vara möjligt att bedriva sin egen forskning i en liten skyddad verkstad utan insyn och kritik. Det är sådant som skapar situationer såsom med fallet Eva Lundberg vid Uppsala universitet. Även detta problem råds det dock bot på om akademiska tjänster och forskningsanslag starkare knyts till publiceringar. Den som inte producerar och publicerar skall klippas av från anslagsströmmen.

Milton Friedman - Free to Choose

Milton Friedman avled ju som bekant för några veckor sedan. Må han vila i frid.

Vad kan väl vara bättre fredagsnöje än att titta på hans TV-serie
Free to Choose? En rejäl kontrast till sosse-TV; SVT…