Bildt, Vostok Nafta och optioner

En huvudnyhet i dagens press är att utrikesminister Carl Bildt säljer sitt aktieinnehav i Vostok Nafta. Detta är ett bra beslut, om inte annat så för att undvika framtida kritik om eventuell jävsituation.

I pressen har under dagen kritiska röster höjts för att Carl Bildt (som det rapporteras) behåller sina aktieoptioner i Vostok Nafta (idag till ett i media angivet teoretiskt värde av ca fem miljoner kr, vad värdet egentligen är kan diskuteras men det är en helt annan fråga). Carl Bildt har i uttalanden under dagen sagt att det inte är möjligt att sälja optionerna.

Såvitt jag kan se vid en snabb (och salongsberusad) koll gäller för Vostok Naftas optionsprogram att optionerna till en styrelseledamot upphör om styrelseledamoten på egen begäran avgår från styrelsen. Carl Bildt har avgått från styrelsen i Vostok Nafta (på grund av att han blev utrikesminister) och därmed skall följaktligen optionerna upphöra innebärande att de blir värdelösa. På något vis tycks Bildt likväl fortfarande räkna med att optionerna kan lösas in. Det vore intressant att se någon journalist ta tag i detta. Antingen är jag felinformerad i fråga om villkoren för optionerna till styrelsen eller så ligger en hund begraven här…

Att ändra spelregler mitt i matchen

Med blockskifte i regeringen följer nya spelregler gällande politik. Det är fullt naturligt. Det är dock inte utan problem. En individ anpassar sig nämligen utifrån den politik och de spelregler som gäller vid tiden för en beslutssituation och fattar sina beslut därefter. Av den anledningen är det synnerligen tveksamt agerat av en regering att ändra spelregler som påverkar konsekvensen av beslut individen redan har fattat utifrån det spelregler som gällde när beslutet fattades.

Ett sådant agerande från en regering är liktydigt med att ändra reglerna mitt i en pågående hockeymatch. Spelarna agerar utifrån kända regler. Ponera att en back drar ett slagskott strax innanför offensiva blå linje rakt i mål och alla medspelare jublar över målet. Domaren signalerar dock inte för mål utan höjer istället armen för utvisning varpå alla spelare undrar vad det är fråga om ty ingen har upptäckt något regelvidrigt. ”Jo, ser ni”, säger domaren, ”jag har nyss ändrat reglerna så att slagskott inte längre är tillåtet. Det blir utvisning två minuter istället för mål.”

Ett typexempel på en sådan situation var 1990 års skattereform. Den ändrade kraftigt spelreglerna gällande hur fördelaktigt det var att låna. Det inverkade kraftigt på individer som bundit upp sig på höga lån baserat på det skattesystem som gällde när de fattade sina beslut.

En ny sådan situation är nu på väg att inträffa i och med regeringens förslag i budgetpropositionen att beskatta hem-PC (som arbetsgivaren tillhandahåller). Att ändra politiken som påverkar redan fattade beslut av individen och redan ingångna avtal som individen är bunden av är synnerligen tveksamt. Detta agerande av den nya regeringen känns inte speciellt rättssäkert.

Ett litet råd till alla med skattesubventionerad PC via arbetsgivaren: Kolla med arbetsgivaren (och dess leverantör) om det är möjligt att köpa loss datorn i förtid samt kolla vad som gäller för detta. Om ni köper loss datorn före 31/12 i år slipper ni de nya skattereglerna på området (observera dock att det pris ni köper loss datorn för måste vara ett rimligt marknadsvärde ty i annat fall blir det förmånsbeskattning).

Höjd A-kassa: vapen mot fackföreningar?

Det vankas höjningar av avgifterna till A-kassorna. Utifrån information i media rör det sig om dramatiska höjningar på flera hundra procent.

Kan detta vara ett (medvetet) smart drag för att bekämpa fackför(or)eningar? Avsevärt högre A-kassa medför troligen att alltfler löntagare (framförallt de med relativt låga inkomster) väljer att gå ur facket och endast vara med i A-kassan (och lämnar även A-kassan om den inte görs obligatorisk?). Det leder till vikande medlemsantal för fackföreningar i allmänhet (och för LO i synnerhet?). Minskad fackföreningsmakt blir följden. Dags att lägga champagnen på kylning!

Nästa häxa till bålet: Anders Borg

Medias agerande kring de så kallade fuskministrarna har sedan länge tagit ett löjets skimmer. I dag på morgonen når fånerierna nya höjder.

Om uppgifterna i morgonens media stämmer skall hushållet Borg ha anlitat barnvakt. Barnflickan ifråga skall ha mottagit 50 kr per dag. Räknat per dag och eftersom arbetet tydligen skall ha bedrivits i 46 veckor under år 1999 ger detta en total lön på 11 500 kr.

Vad media inte förtäljer är hur stort ”skattesmiteri” detta i så fall rör sig om . Givet att information i morgonens media stämmer med en lön på 11 500 skulle det innebära att hushållet Borg har smitit från att betala arbetsgivaravgift på ca 500 kr (sic!).

Och detta anses av den vänstervridna svenska media vara så allvarligt att det utgör huvudnyhet nu på morgonen, till och med viktigare än innehållet i budgetproppen.

Detta är fascinerande.

Beklagligt att Borelius avgår

Huruvida det rör sig om hennes eget beslut eller statsministerns är föga intressant i sammanhanget. Intressant, och beklagligt, är att en minister tvingas bort från sin post utan att ha haft en möjlighet att driva sin och partiets politik på området. Mediedrevet har inte för en sekund behandlat Borelius lämplighet som minister utifrån sakliga utgångspunkter. Istället har mediedrevet, ivrigt underblåst och påhejat av diverse vänsterpatrask, handlat om diverse saker som för det första är irrelevanta för hennes uppdrag som handelsminister och för det andra inträffat innan hon blev utsedd till minister.

Jag finner inget upprörande i något av det Borelius har gjort, eller påstås ha gjort. Det enda hon har gjort sig ”skyldig” till är att ha fräckheten att avvika från den socialdemokratiska normen. Hon har vägrat gå i takt som en lydig svensk socialdemokratisk myra. Därför nödgas vi bränna upp en häxa till.

Om det är något denna händelse med all önskvärd tydlighet illustrerar så är det den socialdemokratiska maktapparatens järngrepp över Sverige och svenskarna. Det är skrämmande.

Häxprocess: Statsrådens "skandaler"

Knappast någon medborgare i vårt rike torde ha kunnat undgå de i media så kallade ”skandalerna” angående ett antal statsråd och den klappjakt som journalistråttorna därmed bedrivit och bedriver.

Låt oss ta en kort men nykter titt på det som påståtts vara ”skandal” och allt vad det nu kallats i media och av politiska motståndare. Vad är det egentligen att uppröras över? Någon har dragit på lite Mary-Jane, någon vägrar betala TV-avgift, ytterligare någon önskar minska statens skatteuttag, etc.

Om ovanstående handlingar hade begåtts av sossar (eller någon annan rödgrön tomte) skulle jag vara rosenrasande. Sossarna har själv drivit igenom obligatorisk TV-avgift för sosseriets propagandakanal, förbud mot konsumtion av narkotika, världens högsta skatter, etc. Då skall de för böveln leva som de lär, betala alla skatter, etc. Allt annat är fullständigt oacceptabelt. Som exempelvis moderat är det dock fullt möjligt att vara emot allt detta på ideologisk grund och därmed föga märkligt att exempelvis vägra betala TV-avgift. Att en handling må vara kriminell är en sak men det är inte ett skäl i sig att avstå från handlingen ifråga.

Det är även intressant att notera vilka som är upprörda över de nya statsrådens handlingar? Ja, det tycks ju, föga överraskande, röra sig om diverse vänsterpatrask. Upprördheten bottnar därmed i att någon, ett statsråd dessutom, haft fräckheten att avvika från den sociala norm som socialdemokratin stakat ut och som vi alla, likt goda små myror, skall följa. Fan ta den som avviker. Denne skall ovillkorligen brännas på bål. Det är spanska inkvisitionen i ny tappning. Den lysande Häxprocess av Kjell Höglund passar onekligen väl in här.

Det jag något förvånas över är dock de utpekade statsrådens patetiska försök till bortförklaringar (måhända kan det förklaras av politisk oerfarenhet). Sådant lönar sig sällan i det politiska spelet, bland annat eftersom journalistråttor kan verifiera uppgifterna, gräva fram något gammalt vittne, etc, och därmed blir situationen blott än värre. Avsevärt bättre är i så fall att stå för handlingen ifråga. Om nu någon avstått från att betala TV-avgift eller skatt av ideologiska skäl är det bättre att säga det, ”Jag har inte betalat TV-avgift därför att jag är emot den på ideologiska grunder”. Då är det trovärdigt och fullt förståeligt (självfallet skulle diverse vänsterpatrask gläfsa i alla fall men det är föga att ta på allvar).

Jag hoppas nu att Reinfeldt visar lite ”cojones”, att han inte viker ned sig och sparkar ut någon/några av de statsråd som hamnat i medias skottglugg. Ty att sparka något av statsråden nu vore att dansa efter socialdemokratins pipa (dessutom vore det synd och skam om Maria Borelius, som torde vara det hottaste statsrådet på länge, försvinner).

När de envisades med sin fråga, såg han upp och sade: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne”. / Joh 8:7

Kulturvänstern ägnar sig åt rent seeking

Idag kan vi på DN Debatt skåda ett förvisso oerhört roande men likväl ohyggligt patetiskt inlägg från diverse ”kulturarbetare”, vilket åtminstone i Sverige tycks vara liktydigt med vänsterkufar (se bara vilka som undertecknat debattartikeln, Sven Wollter och Jan Myrdal exempelvis).

Bland annat skriver dessa ”kulturarbetare” följande;

”Vi förutsätter också att vår nya kulturminister i likhet med sin föregångare ser till att de konstnärer, musiker och författare som uppbär stipendier och inkomstgarantier för sina livslånga konstnärliga insatser får behålla dessa samt att ett heltäckande trygghetssystem för det stora konstnärskollektivet snarast kommer till stånd.”

Här ser uppenbarligen ett skyddat särintresse sina privilegier hotade. Tydligen är de formidabelt rädda för att behöva få sin utkomst genom att nödgas utföra diverse konstnärligt arbete som faktiskt efterfrågas av befolkningen. Istället vänder de sig till regeringen och kräver stöd.

Att söka genomdriva fördelar för ett särintresse är en sak, det ägnar sig åtskilliga särintressen åt (exempelvis har skollärarna numera till och med fått två statsråd att föra och skydda deras särintresse, till och med strået vassare än exempelvis oljeindustrin i USA). Att göra det på detta öppna och föga maskerade sätt är dock för det första ovanligt och för det andra tämligen patetiskt. Varför skulle det vara en självklarhet med ”inkomstgarantier” och ”heltäckande trygghetssystem” för en viss yrkeskår? Varför skall inte samma förutsättningar gälla för denna kulturelit såsom för alla andra individer i samhället? Anser sig dessa kommunister med anhang vara höjd över den vanlige medborgaren och därmed förtjänt av särskilda privilegier?