Bolognisering

Ett nytt verb har smugit sig in i svenska språket (oklart dock om det ännu är sanktionerat av Horace Engdahl et consortes i Svenska Akademien), nämligen att ”bolognisera”.

Formellt benämns detta ofta ”Bolognaprocessen” (utifrån italienska staden Bologna där tydligen alltings djävlighet har sitt ursprung). Vad det handlar om är i korthet en europeisk standard (senast uppgift jag såg är det 45 europeiska länder som skrivit under detta) för högre utbildning innebärande bland annat standardisering av betyg för högskolor och universitet. Den svenska skalan VG/G/U ersätts med ECTS-skalan A/B/C/D/E/Fx/F. I skrivande stund är de flesta lärosäten, institutioner inom lärosäten, avdelningar inom institutioner, enskilda arma lärare, etc, i full färd med att ”bolognisera” sina kurser.

Om detta finns åtskilligt att säga men jag ämnar här att blott säga några korta ord om betygsskalan. Det kan måhända te sig som lämpligt ur jämförelsesynpunkt att hela Europa (de länder som har skrivit under) har samma betygsskala. Det är även den tanke som ligger bakom det hela. Det vill säga, tanken är att om hela Europa har samma betygsskala underlättas jämförelse av betyg mellan länder och det underlättar bland annat för studenter att studera i andra länder, för utexaminerade studenter att söka arbete i andra länder och för arbetsgivare att värdera arbetssökande från andra länder.

Nå, min uppfattning kring detta är dock att det är en illusion att det ökar jämförbarheten. För att betygen skall vara internationellt jämförbara krävs nämligen inte endast att betygsskalan är internationellt standardiserad. Det krävs även att tillämpningen av betygsskalan är internationellt standardiserad. Det vill säga, det krävs att även betygssättningen och det som ligger till grund för betygen standardiseras. På den punkten finns ingen standardisering, ingen standardisering är planerad och standardisering där är knappast ej heller möjligt.

I grunden är ECTS ett system för relativa betyg, det vill säga att studentens betyg sätts i förhållande till andra studenters betyg. Betygen skall följa en viss fördelning. Exempelvis innebär detta att alla studenter på en kurs kan inte få högsta betyg oavsett hur de presterar. I Sverige har vi dock inte relativa betyg. Istället är det sagt att för Sveriges del skall ECTS-betyg införas utifrån målrelaterade betyg. I ett sådant system sätts betygen utifrån hur väl studenten har uppnått vissa specifika (och i förväg definierade och kommunicerade) mål. I ett sådant system är det teoretiskt möjligt för alla studenter på en kurs att få högsta betyg.

Vad innebär nu detta? Jo, det innebär att betygen blir inte alls jämförbara mellan Sverige (målrelaterade betyg) och ett annat europeiskt land (som kör med relativa betyg). Det blir inte ens jämförbart inom Sverige eftersom det inte finns någon standard ens inom Sverige gällande exakt hur betygsättning skall ske. Där finns faktiskt stora variationer mellan olika lärosäten och en del lärosäten kommer inte att gå över till ECTS utan håller kvar vid den ”gamla” svenska betygsskalan.

Det som sades vilja uppnås, högre jämförbarhet, uppnås inte. Snarare kan faktiskt tvärtom vara fallet, att jämförbarheten minskar. Mycket jobb (och Bolognaprocessen kräver verkligen mycket jobb) för ingenting.

Avyttring av statliga bolag

Nu ligger tydligen regeringen i startblocken för att starta avyttring av statliga företag (proposition 2006/07:57). Det är sex företag där staten avser att avyttra hela eller delar av sitt innehav, nämligen Civitas Holding (innebärande att Vasakronan avyttras), Nordea, OMX, SBAB, TeliaSonera och Vin&Sprit. Det är troligen bra ur samhällsekonomiskt perspektiv. Det är svårt att se varför staten skall äga kommersiella företag samtidigt som det inte är svårt att se problem därmed (exempelvis i form av snedvridning av konkurrensen, troligen relativt sämre effektivitet, etc). Dock är det inte utan problem att avyttra de statliga företagen. Problemen är nämligen att värdera dem för att därigenom komma fram till ett rimligt pris samt att hitta köpare villiga att betala detta pris.

Från en del vänsterhåll har det framförts att det är vansinne att sälja de statliga företagen då dessa genererar höga vinster och betalar utdelningar till staten. Teoretiskt är dock detta inte något problem eftersom framtida kassaflöden finns så att säga inbakade i nuvarande värde på företaget. Värdet på ett företag bestäms nämligen utifrån framtida förväntade kassaflöden (diskonterade till nuvärde). Vi kan alltså säga att staten får betalt efter företagens förväntade framtida kassaflöden. Det är alltså inte så att staten genom att sälja sitt innehav går miste om framtida kassaflöden från företaget. Istället för att behålla företagen och få utdelning varje år, kommer hela betalningen direkt. Givet en rimlig värdering och rimligt pris vid avyttring spelar det alltså ingen roll.

Företagsvärdering är dock alltid förenat med stor osäkerhet. Det gäller inte minst när det handlar om att värdera ett företag som inte är börsnoterat. Allra svårast med störst osäkerhet blir troligen Vin&Sprit eftersom det på det området inte ens finns något liknande bolag som är börsnoterat (i Sverige). När det gäller värdering, samt övrig rådgivning i samband med dessa avyttringar, kommer rådgivare från investeringsbanker anlitas för värderingar, att sköta börsintroduktioner, etc, (vilket inte kommer att bli billigt). Ingen svensk bank är tillräckligt stor eller har tillräcklig expertis på området för att klara detta på egen hand. Det kommer högst sannolikt att krävas att internationella investeringsbanker såsom exempelvis Goldman Sachs, Morgan Stanley, etc, anlitas.

Som om inte svårigheter med värdering av företagen vore nog tillkommer problemet att hitta köpare. Här föreställer sig regeringen i proppen olika alternativ för att avyttra sitt innehav utan att närmare specificera eller bestämma sig i dagsläget.

Rent spontant skulle troligen det bästa alternativet, syftande till att få bästa pris, vara att hitta en eller några få större köpare till varje bolag regeringen avser att avyttra. Det vill säga att en köpare köper hela Vin&Sprit istället för att försöka erbjuda Vin&Sprit till ett stort antal köpare via en börsintroduktion.

Det är heller inte oproblematiskt att avyttra det statliga innehavet i de tre bolagen som redan är börsnoterade (TeliaSonera, Nordea och OMX). Eftersom det handlar om förhållandevis stora poster som skall säljas riskerar transaktionskostnaden i form av price impact att bli hög om avyttring skall ske via börsen (kort kan sägas att price impact innebär att säljaren tvingas acceptera allt sämre pris på det som skall säljas, exempelvis ett visst pris kan erhållas för de första 2 000 aktierna, ett sämre pris för nästa 1 500 aktier, ett ytterligare sämre pris för nästa 3 000 aktier, etc). Det är inte ens säkert att det är möjligt att avyttra hela det tänkta innehavet på en gång. Troligen kan det behöva portioneras ut, dels för att minska price impact men måhända även för att överhuvudtaget hitta villiga köpare som är villiga att betala ett någorlunda rimligt pris. Även när det gäller de redan noterade bolagen kan det således finnas poäng i att hitta en eller några få köpare till hela posterna staten önskar avyttra.

Det skall bli oerhört intressant att följa denna process för att se vilka former och priser avyttringarna kommer att ta.