Bankbonusar; problem eller röstfiske?

Jag har under en längre tid med tilltagande irritation bevittnat diverse politikers och dess vapendragares populistiska utspel angående rörlig ersättning till företagsledningar och till företagsledningar i banker i synnerhet. Vår egen finansminister Anders Borg tillhör de allra mest populistiska filurerna på området.

Nå, är rörlig ersättning till företagsledningar i banker ett allvarligt problem, kan det förmodas vara en orsak till finanskrisen och skulle situationen bli bättre om politikerna bestämmer ersättningen till bankledningar? Tillåt mig först yppa några korta ord om vad som är poängen med rörlig ersättning (det som i media vanligtvis kort och gott kallas ”bonus” till företagsledningen). I stora företag har vi separation av ägande och ledning, det vill säga det är inte samma personer som äger företaget och som leder/styr det. Inom ekonomisk teori kallas detta agent-principal problemet. Principalen (ägarna i det här sammanhanget) anlitar agenter (företagsledningen i det här sammanhanget) för att utföra en uppgift åt dem (leda och styra företaget). Om agenten blott ges en fast ersättning för sitt arbete har denne föga incitament att anstränga sig och göra sitt yttersta för att agera i principalens bästa intresse. I det här sammanhanget innebär det att om en VD blott har en fast lön har han inget incitament att agera i ägarnas bästa intresse och sträva efter att maximera aktieägarvärdet. Det kan medföra att VD inte bara slöar till utan till och med handlar på ett sätt som går direkt stick i stäv med ägarnas bästa intresse.

För att råda bot på principal-agent problemet finns en mängd åtgärder ägarna kan ta till för att övervaka och kontrollera företagsledningen samt att försöka ge korrekt incitament. En sådan åtgärd är att göra en del av ersättningen till ledningen rörlig och beroende av ledningens prestation kopplad till något lämpligt mått som är i ägarnas intresse. Ett sådant är att ge ledningen aktier eller aktieoptioner i företaget (vilket i och för sig inte är utan problem eftersom aktiekursen delvis påverkas av faktorer utanför ledningens kontroll) eller ge rörlig ersättning baserat på lämpliga mål (där redovisningsmässiga mått såsom vinst eller kopplat till budget sällan är bra).

Nå, för att, såsom politiker påstår, bonussystem till högsta ledningen för banker skulle vara ett problem och en orsak till finanskrisen skulle företagsledningarna i bankerna ha insett fullt ut vad de gjorde och att de medvetet tog alltför hög risk i vissa värdepapper i syfte att öka sin egen bonus.

Bevisen antyder dock att bankledningarna inte visste vad de gjorde och inte insåg riskerna och konsekvenserna. Eftersom VD och andra i högsta ledningarna för de största bankerna i USA även ägde aktier och/eller aktieoptioner (köpoptioner) skulle vi förvänta oss att ledningen sålde av aktier före krisen om vi tror att ledningen medvetet pumpade upp aktiekursen genom alltför högt risktagande och insåg riskerna (så gjorde exempelvis ledningen i Enron före konkursen). Men ledningarna i bankerna förefaller ha blivit precis lika förvånade när krisen satte in med full kraft som alla andra och de minskade inte sina aktieinnehav i den egna banken. Fahlenbrach & Stulz (2009) rapporterar att VD:ar för bankerna inte minskade sitt ägande och inte heller försökte hedga sina positioner innebärande att de drabbades av kraftiga förluster beroende av krisen när aktierna rasade i värde. En slutsats i Fahlenbrach & Stulz (2009) är; “Bank CEO incentives cannot be blamed for the credit crisis or for the performance of banks during that crisis”. (Fahlenbrach & Stulz, 2009, “Bank CEO Incentives and the Credit Crisis”, Charles A Dice Center Working Paper No. 2009-13)

Vi kan ta en titt på Lehman Brothers och JP Morgan som ett illustrativt exempel. Lehman Brothers tog hög risk i vissa värdepapper. Framförallt problematisk blev den kraftiga exponeringen i fastighetsrelaterade värdepapper såsom CDOs (Collateral Debt Obligations, värdepapperisering av fastighetsrelaterade lån), Lehman ökade även sin skuldsättning oerhört kraftigt och hade som mest en hävstång på 44 gånger eget kapital) och som ett resultat av detta tvingades de i konkurs (chapter 11 konkurs) 15 september 2008 vilket skapade fullständig panik på finansiella marknader och är den överlägset största konkursen i världshistorien. JP Morgan (en annan av de stora investmentbankerna) tog avsevärt lägre risk än Lehman Brothers och hade lägre skuldsättning och klarade därmed den finansiella krisen utan några allvarliga problem. Dick Fuld, VD och styrelseordförande i Lehman Brothers, förlorade omkring 1 miljard dollar i förmögenhet när Lehman Brothers kollapsade. Om Fuld hade insett vad som var på gång skulle vi förvänta oss att han sålt aktier under 2007 och 2008. Det gjorde han dock inte. JP Morgan med sin VD Jamie Dimon tog inte lika mycket risk som Lehman gjorde och de drabbades heller inte lika hårt av finanskrisen, trots det faktum att Dimon och andra i högsta ledningen för JP Morgan hade liknande bonussystem som Lehmans högsta ledning hade. Alltså, bankbonusar förefaller vara tämligen irrelevant som faktor för att förklara det överdrivna risktagandet i bankerna och därmed kan inte förekomsten av bonus heller beskyllas för finanskrisen.

För svenskt vidkommande har vi inte haft någon bank med allvarliga problem (om vi undantar Carnegie). Den bank med störst problem, beroende av högt risktagande i Baltikum och Ukraina, är Swedbank. Swedbank har ingen rörlig ersättning överhuvudtaget till VD. VD har endast fast lön. Så inte heller för de svenska bankerna tycks bankbonusar för högsta ledningen vara en förklaringsvariabel till överdrivet risktagande i bankerna. Likväl ångar finansminister Anders Borg på med det ena absurda påståendet efter det andra.

Så varför beter sig då politikerna på detta sätt, Obama med anhang i USA, Borg i Sverige, etc, och skyller problemen på förekomsten av bankbonusar till högsta ledningen och trycker på för att reglera detta? Nå, jag kan blott föreställa mig två tänkbara förklaringar; (1) politikerna är inkompetenta och vet inte vad de sysslar med, eller (2) politikerna är populister och skyller på bankbonusar eftersom de vet att majoriteten av väljarna tenderar att ogilla hög ersättning till banktjänstemän. Vi har goda skäl att anse det vara lämpligare att aktieägarna bestämmer hur ledningarna skall belönas än att politiker lägger sig i med regleringar.

Rörlig ersättning till företagsledningen (bonus) och nivån på ersättningen är inte ett problem i sig. Däremot finns det gott om exempel på dåliga bonussystem som ger fel incitament, belönar ren tur snarare än prestation, etc. Det är snarare där diskussionen borde ligga, det vill säga hur bör ersättningssystem utformas på lämpligast vis för att fånga fördelarna och samtidigt undvika problemet. Helt klart är dock att detta är och skall vara en fråga för ägarna, inte för staten.