Bäckström och Appelgren på DN Debatt

När jag nu ändå är i farten kan jag passa på att kommentera en debattartikel på gårdagens DN Debatt skriven av Urban Bäckström och Jörgen Appelgren.

De för fram två synpunkter; (1) Högre kapitalkrav för banker, (2) Utvidgat mål för penningpolitiken.

(1) Högre kapitalkrav.
Detta kan ta sig lite olika former beroende av hur vi mäter, etc, men poängen med kapitalkrav är enkelt uttryckt att begränsa hur mycket banken kan låna ut i förhållande till sin inlåning och hur mycket skulder banken kan ha i förhållande till totala tillgångar. Banker opererar vanligen med en mycket stor balansräkning (de har mycket tillgångar) i förhållande till andra företag. Samtidigt har de relativt hög skuldsättning (lite eget kapital i förhållande till totalt kapital). Detta skapar en farlig situation eftersom det krävs en relativt liten nedgång i tillgångarna för att bankens kapital skall bli för litet och banken därmed vara i behov av kapitaltillskott. Detta är måhända ett särskilt stort problem i och med de nya redovisningsreglerna IAS/IFRS som kräver att tillgångarna skall värderas till verkligt värde. Om tillgångarnas värde går ned utlöser det nedskrivningar vilket förs över resultatet och minskar eget kapital (trots alltså att det är fråga om orealiserade förluster).

Högre kapitalkrav må vara motiverat och det ställer jag mig bakom. Det blir sedan givetvis en diskussionsfråga om hur höga kapitalkraven skall vara. Nackdelen med för höga kapitalkrav är att det försämrar tillgången på krediter vilket försvårar investeringar. En konsekvens av den nyligen genomförda övergången till Basel II är dessutom att kapitalkraven minskade kraftigt. Detta kan vi se i form av att bankernas kapitalkvot (som så att säga är spegelbilden) ökade. Det är en nackdel med Basel II som jag ser det (och det finns flera nackdelar med Basel II).

Artikelförfattarna föreslår sedan även att kapitalkraven skall vara cykliska, det vill säga variera i förhållande till konjunkturläget. Under goda tider när bankerna ökar sin utlåning skall kapitalkraven höjas och under dåliga tider när bankerna drar ned på kreditgivningen skall kapitalkraven sänkas enligt Bäckström och Appelgren. Detta är jag skeptisk till, av samma skäl jag är skeptisk till all form av konjunkturpolitik. Min skepsis beror kanske främst av prognosmässiga problem, det vill säga vi vet inte var i konjunkturcykeln vi befinner oss och framförallt inte hur kraftig pågående uppgång eller nedgång blir. Det enda vi vanligtvis kan vara säkra på när det gäller prognoser är att de kommer att slå fel. Dylik policy riskerar således att motverka sitt syfte och förstärka konjunkturcyklerna istället för att minska dem.

Jag ser gärna högre kapitalkrav alltså (jag är osäker på hur höga) men stabila oavsett konjunkturläge.

(2) Utvidgat mål för penningpolitiken.
Penningpolitiken (räntestyrning) sköts i dagsläget av riksbanken som är självständig från regeringen i den bemärkelsen att regeringen inte (officiellt) kan lägga sig i penningpolitiken. Riksbanken har sedan ett mål för penningpolitiken som fastställts av riksdagen; håll den årliga inflationstakten mätt med KPI i intervallet 1-3 procent. Detta önskar Bäckström och Appelgren utöka till att Riksbanken även skall ta hänsyn till tillgångspriser (aktier, fastigheter) i sin bedömning om vilken räntenivå som är rimlig. Riksbanken skall alltså ges ett ytterligare mål för penningpolitiken.

Detta är en fråga om har debatterats fram och tillbaka i åtskilliga år och detta är en mycket komplicerad fråga. Jag är något kluven i frågan även om jag tenderar att ogilla denna idé, åtminstone i dagsläget. Det kan måhända framstå som lämpligt att Riksbanken förhindrar att spekulationsbubblor byggs upp i aktier eller fastigheter. Det är dock inte utan problem att Riksbanken ges flera mål och att den skall ta hänsyn till tillgångspriser och försöka motverka bubblor. För det första har vi ett problem som redan nämnts ovan, nämligen prognosproblem, hur vet vi om en bubbla är på väg? I dagsläget finns inget säkert sätt att avgöra detta. För det andra skapar det mindre tydlighet i penningpolitiken och därmed blir den mindre förutsägbar. Det är inte bra då det skapar ökad osäkerhet bland marknadsaktörerna och Riksbanken kan få problem med förtroendet. Vi kan se att centralbanker som har flera explicita mål för penningpolitiken har problem med just detta. För det tredje är en avgörande fråga vilka mål för tillgångspriser som Riksbanken skall sikta på och skall dessa vara explicita, det vill säga offentligt kommunicerade till investerare?

De ovan nämnda tre problemområden är enligt min bedömning stora och har idag helt klart otillräcklig lösning. Innan vi börjar laborera med Riksbankens penningpolitiska mål och inför att Riksbanken skall ta hänsyn till tillgångspriser behöver vi klargöra och utreda detta avsevärt mer.

Ohly(ckan) och banker

Att Lars Ohly(ckan) liksom vänsterpartiet i allmänhet saknar minsta uns av ekonomisk kompetens är ju näppeligen någon nyhet. Att det inte hindrar Lars Ohly(ckan) liksom andra vänsterpartister att likväl ständigt uttala sig i ekonomiska frågor är inte heller någon nyhet. Nu har dessa ekonomiska tomtar lanserat Lösningen (med stort L) på vad vi skall göra för att undvika framtida finansiella kriser. TIH har läst, känner sig föga imponerad men har fått sig några goda skratt på köpet.

Vänsterpartiet presenterade nyligen en rapport, ”Hur bygger vi en fungerande finansmarknad?”.
Den som inte ids läsa hela rapporten kan i princip finna en snabbsammanfattning i Ohlyckans utspel som bland annat återges i en artikel i Svenskan.

För att inte detta inlägg skall bli alltför långt för att någon skall orka läsa sammanfattar jag Ohlyckans idéer till följande fem punkter och kommenterar dessa nedan (vänsterpartiets förslag innehåller mer än dessa men jag nöjer mig här med de följande fem);
(1) Mer regleringar
(2) Begränsa bankernas storlek
(3) Bankerna skall inte räddas av skattebetalarna när det går dåligt
(4) Det statliga ägandet av banker skall öka
(5) Inrättande av en särskild finanskommission

(1) Mer regleringar
Är mer regleringar lösningen?
Ohlyckan säger;
”Vi ser nu effekterna av en oreglerad kapitalistisk marknad och det har visat sig vara väldigt dåligt för samhället.”
I ovan nämnda rapport finns mer av liknande ideologiskt trams och svammel. Till att börja med kan vi konstatera att det alls icke är fråga om en oreglerad kapitalistisk marknad; tvärtom. De två finansiella institutionerna Fannie Mae och Freddie Mac, som har mycket stor skuld i bolånekrisen, är kanske de hårdast reglerade finansiella företag USA någonsin har haft. Amerikanska regeringen har satt hård press på dessa syftande till att göra det möjligt för fler amerikaner att äga sin bostad. Därtill har flera lagar bidragit, bland annat i form av antidiskrimineringslagar.

Det är alltså ett flertal politiska beslut som har bidragit till dagens kris. Det är således knappast fråga om någon ”oreglerad kapitalistisk marknad”. Tvärtom har den politiska inblandningen utan tvekan bidragit till problemen (det är inte den enda orsaken men en viktig del).

Innan vi börjar vråla efter mer regleringar är det nödvändigt att nyktert analysera situationen, dess orsaker, etc, för att bedöma om och i så fall vilka regleringar som bedöms kunna motverka en liknande situation i framtiden. Regleringar i sig löser inga problem. Det är viktigt att det blir rätt regleringar ty i annat fall kan de leda till ännu större problem framöver. Detta är ett så stort och komplicerat område att det förtjänar avsevärt mer utrymme och därför lämnar jag detta för närvarande och ämnar återkomma till det vid något senare tillfälle i en separat blogpost.

(2) Begränsa bankernas storlek
Är det ett problem att bankerna blir stora? Det kan vara det i vissa extremfall när det är fråga om mycket små länder/ekonomier. Island är ett exempel på det. De isländska bankernas (av vilka de tre stora var Kaupthing, Glitnir och Landsbanki) tillgångar var omkring 900 procent av Islands BNP när det brakade hösten 2008 och var oerhört mycket större än Islands centralbank. När bankerna blir så stora i förhållande till ekonomin i övrigt har landet hamnat i ett farligt läge. Centralbanken får då även svårt att fylla sin mest fundamentala funktion som lender of last resort. Det är inte önskvärt att bankerna tillåts växa så enormt i förhållande till BNP som varit fallet för Island men Island är ett extremfall. För de flesta andra länder är dock inte detta något problem såvida inte staten får för sig att nationalisera banker i kris ty ju större en bank är som skall nationaliseras, desto dyrare blir det för staten.

Det är heller inte nödvändigtvis ett problem att banksektorn domineras av några få banker. Vi kan exempelvis se till Australien och Nya Zeeland som exempel. Nya Zeelands banksektor domineras helt av fyra stora australiensiska banker (som även dominerar Australiens banksektor). Likväl har både Nya Zeeland och Australien klarat sig undan bankproblem nästan helt och hållet, och det förefaller inte förekomma något överdrivet risktagande (utifrån de rapporter jag har att tillgå). Några australiska banker hade viss exponering mot den amerikanska subprimemarknaden med det är tämligen blygsamt. De bankerna ser stabila ut.

När det gäller Sverige är de svenska bankerna är inte för stora i dagsläget. De skulle kunna växa en hel del till utan att storleken utgör någon fara. Storlek kan faktiskt vara en fördel i vissa avseenden samtidigt som vi såg under bankkrisen i Sverige i början av 1990-talet att några riktigt små banker tog hejdlöst hög risk (Tomelilla Sparbank exempelvis). De fyra svenska storbankerna är inte för stora för att staten skall kunna hantera de eventuella problem som uppstår i dem.

(3) Bankerna skall inte räddas av skattebetalarna när det går dåligt.
Ohlyckan har helt rätt i en sak. Han säger,
”Att driva en bank måste vara den bästa affärsidé som finns. Banken tar alla vinster när det går bra och låter skattebetalarna betala när det går dåligt.”

Låt oss kort uppmärksamma det paradoxala i Ohlyckans uttalande i form av att det han talar om som ett problem, att skattebetalarna skall rädda banker som går dåligt, ju är en socialistisk politik inte liberalistisk. Om vi hade ett extremliberalt kapitalistiskt system såsom Ohlyckan påstår att vi har, skulle ingen bank ha räddats av staten.

Låt oss nu fokusera på huvudsaken gällande den här punkten. Om staten griper in med bail-outs när det går dåligt skapas det vi ekonomer kallar moral hazard vilket påverkar beteendet hos marknadsaktörerna. Moral hazard är även ett stort problem för försäkringsbolag och ett exempel från försäkringsvärlden kan illustrera vad moral hazard är. Ponera att du äger en cykel. Antag vidare att du tecknar en försäkring på cykeln som innebär att om den blir stulen, går sönder, blir vandaliserad, etc, får du omedelbart en ny av försäkringsbolaget. Att du har en sådan försäkring kommer sannolikt att medföra att du blir mindre försiktig med cykeln, inte lika noga med att låsa den, ta in den på kvällen, etc. Det är ett exempel på moral hazard. Ditt beteende har påverkats av det faktum att du har en försäkring.

När det gäller banker (liksom andra företag) är det av yttersta vikt att investerarna inte tror att de kommer att räddas av staten om företaget går dåligt. Om de tror att så blir fallet kommer det att påverka investerarnas (och företagens) risktagande. De kommer att ta högre risker om de förväntar sig att få skörda frukterna om det går bra men bli räddad av staten om det går dåligt. Här är det alltså utomordentligt viktigt att staten visar i både ord och handling att det inte blir fråga om att rädda investerarna utan kostnad för dessa. Sveriges agerande när det gäller banker, både under bankkrisen i början av 1990-talet och nu, är föredömligt i det här avseendet. Om det bedöms nödvändigt att staten skall rädda en bank i kris (om det utgör ett hot mot banksystemet att låta den gå omkull) skall detta likväl göras på ett sådant sätt att ägarna drabbas, staten tar tillfälligt över hela eller delar av ägandet och har sedan en strategi för att långsiktigt avveckla ägandet (inte behålla och öka ägandet som vänsterpartiet vill). Moral hazard är för övrigt även ett potentiellt problem när valutafonden IMF ger lån till länder i ekonomisk kris och det kan påverka beteendet hos marknadsaktörer.

(4) Det statliga ägandet av banker skall öka.
Framförallt vill vänsterpartiet att det statliga ägandet i Nordea skall öka samt att SBAB (bolåneinstitut, helägt av staten) skall bedriva bankverksamhet i större utsträckning och även öppna lokala bankkontor.

Detta är helt en ideologisk fråga för vänsterpartiet. Det finns absolut ingenting som talar för att statligt ägande av banker skulle förhindra problem i banksystemet. Staten har ingen fördel i att driva bankverksamhet; tvärtom.

(5) Inrättande av en särskild finanskommission
Kommissionen skall tydligen bestå av politiker, ekonomer och representanter för bankerna. Uppgiften skall vara att (1) utreda och klarlägga orsakerna till dagens kris, och (2) ”ta fram
förslag på hur vi kan forma en ny finanssektor”. Vad gäller (1) kan nog detta vara en god idé men till detta behövs definitivt inga politiker med i spelet ty de har absolut noll och intet att tillföra. En sådan kommission bör bestå av akademiska ekonomer och bankekonomer samt möjligen revisorer. Beträffande (2) finns inget behov eftersom det inte finns några nämnvärda problem i den svenska finanssektorn och inget behov av att göra några policyförändringar. Det svenska systemet är i grunden stabilt och fungerar väl.

Long time no see

Jösses, det var länge sedan jag postade något här. Hade nästen glömt bort den här lilla bloggen. Nå, nu när jag har lite tid över skall jag försöka återuppliva den.