Bankbonusar; problem eller röstfiske?

Jag har under en längre tid med tilltagande irritation bevittnat diverse politikers och dess vapendragares populistiska utspel angående rörlig ersättning till företagsledningar och till företagsledningar i banker i synnerhet. Vår egen finansminister Anders Borg tillhör de allra mest populistiska filurerna på området.

Nå, är rörlig ersättning till företagsledningar i banker ett allvarligt problem, kan det förmodas vara en orsak till finanskrisen och skulle situationen bli bättre om politikerna bestämmer ersättningen till bankledningar? Tillåt mig först yppa några korta ord om vad som är poängen med rörlig ersättning (det som i media vanligtvis kort och gott kallas ”bonus” till företagsledningen). I stora företag har vi separation av ägande och ledning, det vill säga det är inte samma personer som äger företaget och som leder/styr det. Inom ekonomisk teori kallas detta agent-principal problemet. Principalen (ägarna i det här sammanhanget) anlitar agenter (företagsledningen i det här sammanhanget) för att utföra en uppgift åt dem (leda och styra företaget). Om agenten blott ges en fast ersättning för sitt arbete har denne föga incitament att anstränga sig och göra sitt yttersta för att agera i principalens bästa intresse. I det här sammanhanget innebär det att om en VD blott har en fast lön har han inget incitament att agera i ägarnas bästa intresse och sträva efter att maximera aktieägarvärdet. Det kan medföra att VD inte bara slöar till utan till och med handlar på ett sätt som går direkt stick i stäv med ägarnas bästa intresse.

För att råda bot på principal-agent problemet finns en mängd åtgärder ägarna kan ta till för att övervaka och kontrollera företagsledningen samt att försöka ge korrekt incitament. En sådan åtgärd är att göra en del av ersättningen till ledningen rörlig och beroende av ledningens prestation kopplad till något lämpligt mått som är i ägarnas intresse. Ett sådant är att ge ledningen aktier eller aktieoptioner i företaget (vilket i och för sig inte är utan problem eftersom aktiekursen delvis påverkas av faktorer utanför ledningens kontroll) eller ge rörlig ersättning baserat på lämpliga mål (där redovisningsmässiga mått såsom vinst eller kopplat till budget sällan är bra).

Nå, för att, såsom politiker påstår, bonussystem till högsta ledningen för banker skulle vara ett problem och en orsak till finanskrisen skulle företagsledningarna i bankerna ha insett fullt ut vad de gjorde och att de medvetet tog alltför hög risk i vissa värdepapper i syfte att öka sin egen bonus.

Bevisen antyder dock att bankledningarna inte visste vad de gjorde och inte insåg riskerna och konsekvenserna. Eftersom VD och andra i högsta ledningarna för de största bankerna i USA även ägde aktier och/eller aktieoptioner (köpoptioner) skulle vi förvänta oss att ledningen sålde av aktier före krisen om vi tror att ledningen medvetet pumpade upp aktiekursen genom alltför högt risktagande och insåg riskerna (så gjorde exempelvis ledningen i Enron före konkursen). Men ledningarna i bankerna förefaller ha blivit precis lika förvånade när krisen satte in med full kraft som alla andra och de minskade inte sina aktieinnehav i den egna banken. Fahlenbrach & Stulz (2009) rapporterar att VD:ar för bankerna inte minskade sitt ägande och inte heller försökte hedga sina positioner innebärande att de drabbades av kraftiga förluster beroende av krisen när aktierna rasade i värde. En slutsats i Fahlenbrach & Stulz (2009) är; “Bank CEO incentives cannot be blamed for the credit crisis or for the performance of banks during that crisis”. (Fahlenbrach & Stulz, 2009, “Bank CEO Incentives and the Credit Crisis”, Charles A Dice Center Working Paper No. 2009-13)

Vi kan ta en titt på Lehman Brothers och JP Morgan som ett illustrativt exempel. Lehman Brothers tog hög risk i vissa värdepapper. Framförallt problematisk blev den kraftiga exponeringen i fastighetsrelaterade värdepapper såsom CDOs (Collateral Debt Obligations, värdepapperisering av fastighetsrelaterade lån), Lehman ökade även sin skuldsättning oerhört kraftigt och hade som mest en hävstång på 44 gånger eget kapital) och som ett resultat av detta tvingades de i konkurs (chapter 11 konkurs) 15 september 2008 vilket skapade fullständig panik på finansiella marknader och är den överlägset största konkursen i världshistorien. JP Morgan (en annan av de stora investmentbankerna) tog avsevärt lägre risk än Lehman Brothers och hade lägre skuldsättning och klarade därmed den finansiella krisen utan några allvarliga problem. Dick Fuld, VD och styrelseordförande i Lehman Brothers, förlorade omkring 1 miljard dollar i förmögenhet när Lehman Brothers kollapsade. Om Fuld hade insett vad som var på gång skulle vi förvänta oss att han sålt aktier under 2007 och 2008. Det gjorde han dock inte. JP Morgan med sin VD Jamie Dimon tog inte lika mycket risk som Lehman gjorde och de drabbades heller inte lika hårt av finanskrisen, trots det faktum att Dimon och andra i högsta ledningen för JP Morgan hade liknande bonussystem som Lehmans högsta ledning hade. Alltså, bankbonusar förefaller vara tämligen irrelevant som faktor för att förklara det överdrivna risktagandet i bankerna och därmed kan inte förekomsten av bonus heller beskyllas för finanskrisen.

För svenskt vidkommande har vi inte haft någon bank med allvarliga problem (om vi undantar Carnegie). Den bank med störst problem, beroende av högt risktagande i Baltikum och Ukraina, är Swedbank. Swedbank har ingen rörlig ersättning överhuvudtaget till VD. VD har endast fast lön. Så inte heller för de svenska bankerna tycks bankbonusar för högsta ledningen vara en förklaringsvariabel till överdrivet risktagande i bankerna. Likväl ångar finansminister Anders Borg på med det ena absurda påståendet efter det andra.

Så varför beter sig då politikerna på detta sätt, Obama med anhang i USA, Borg i Sverige, etc, och skyller problemen på förekomsten av bankbonusar till högsta ledningen och trycker på för att reglera detta? Nå, jag kan blott föreställa mig två tänkbara förklaringar; (1) politikerna är inkompetenta och vet inte vad de sysslar med, eller (2) politikerna är populister och skyller på bankbonusar eftersom de vet att majoriteten av väljarna tenderar att ogilla hög ersättning till banktjänstemän. Vi har goda skäl att anse det vara lämpligare att aktieägarna bestämmer hur ledningarna skall belönas än att politiker lägger sig i med regleringar.

Rörlig ersättning till företagsledningen (bonus) och nivån på ersättningen är inte ett problem i sig. Däremot finns det gott om exempel på dåliga bonussystem som ger fel incitament, belönar ren tur snarare än prestation, etc. Det är snarare där diskussionen borde ligga, det vill säga hur bör ersättningssystem utformas på lämpligast vis för att fånga fördelarna och samtidigt undvika problemet. Helt klart är dock att detta är och skall vara en fråga för ägarna, inte för staten.

Sparka Gotlands landshövding

Gotlands landshövding (och före detta miljöpartisten) Marianne Samuelsson har hamnat i blåsväder efter att det uppdagats att hon inte bara förespråkar utan även praktiserar en slags gräddfil för personer hon anser vara förtjänta av det.
HIT ME

Johan Staël von Holstein ger i en (ovanligt korkad även för att vara från honom) debattartikel stöd för Gotlands landshövding. Han anser det vara självklart att företagare skall ha gräddfil i diverse sammanhang; ”Företagare bör få tillgång till attraktiva tomter, extra bygglovsrätter och förtur till golfklubbar."
HIT ME

Entreprenörskap behöver uppmuntras och belönas på olika sätt i samhället och inte hämmas av beskattning, lagar och regler såsom till stor del är fallet i Sverige. Entreprenörer är värdeskapande och utgör den kraft som driver tillväxt och utveckling. Entreprenörer är dock förresten inte synonymt med företagare såsom Johan Staël von Holstein vill göra gällande, det är möjligt att vara entreprenör även på annat sätt och i andra former (även en anställd kan vara entreprenör). Att göra undantag från gällande lagar och förordningar för entreprenörer och företagare är dock inte rätt väg att gå.

Det främsta skälet till varför det inte är lämpligt med en gräddfil, och som både landshövdingen och Staël von Holstein missar eller inte vill kännas vid, är att det leder till korruption. Det har alltså inte primärt att göra med någon ”jantelag” eller arbetarklassmässig avundsjuka såsom Staël von Holstein explicit påstår.

Om det blir möjligt för diverse myndighetsutövare att göra undantag från gällande lagar och regler för vissa individer öppnar det upp för korruption. Om det exempelvis är möjligt för landshövdingen att handplocka vilka som skall få undantag från bygglovsregler, tillgång till attraktiva tomter, undantag från strandskydd, etc, öppnar det upp för landshövdingen att bevilja undantag för individer som står landshövdingen nära och/eller mutar vederbörande. Det riskerar att fullständigt fördärva samhället. Det leder till en situation där diverse myndighetsutövare måste mutas för att bevilja diverse tillstånd. För att få bygglov kan du muta tjänstemän och/eller politiker i kommunen och/eller staten, för att komma in på högskola kan du muta tjänstemän på Verket för högskoleservice eller institutionssekreterare på institutionen, för att få ett brott utrett kan du muta polis och åklagare, åker du fast för ett brott kan du köpa dig fri genom att muta polis och åklagare, för att få tillgång till en hyresrätt i attraktivt läge kan du muta relevant tjänsteman i allmännyttan, etc. Vad detta leder till kan vi enkelt se genom att titta på diverse länder i Afrika söder om Sahara.

Av detta skäl är Gotlands landshövdings agerande i detta avseende fullständigt oacceptabelt och oursäktligt, liksom hennes påhejare i form av Johan Staël von Holstein vittnar om häpnadsväckande brist på insikt. Det är ett sådant grovt övertramp av landshövdingen att hon bör avlägsnas från sin post.

Bear Market

Det verkar som att "the bear" fortfarande äger Wall Street... :-)

Bear market = fallande börskurser
Bull market = stigande börskurser

Riksbanken tar i med storsläggan

Riksbanken annonserade idag direktionens beslut att sänka reporäntan med 25 punkter till 0,25 procent (en räntepunkt är förresten 0,01 procentenhet för den som inte vet det, 100 punkter är alltså 1 procentenhet). Beslutet var oväntat av marknadsaktörerna, nästan alla hade förväntat sig oförändrad reporänta.

Samtidigt har Riksbanken sänkt sin inlåningsränta till -0,25 procent. Det är den ränta banker får när de deponerar medel hos Riksbanken över natten. Riksbanken tar alltså numera betalt för detta. Orsaken till det beslutet är, även om Riksbanken inte säger det explicit, att Riksbanken inte vill att bankerna skall deponera hos Riksbanken utan istället låna ut till andra banker på interbankmarknaden. Genom denna åtgärd hoppas Riksbanken förbättra situationen på interbankmarknaden. Problemet har, ända sedan Lehman Brothers kollaps i september 2008, varit att bankerna inte litar på varandra eftersom de inte vet hur situationen ser ut i andra banker. Därmed är de ovilliga att låna ut till varandra och därmed fungerar interbankmarknaden dåligt. Det gör i sin tur att banker får problem med likviditeten vilket i sin tur drabbar företag och hushåll i form av högre marknadsräntor och relativt svårare att få lån. Genom denna åtgärd hoppas Riksbanken förbättra situationen på interbankmarknaden vilket i förlängningen förbättrar situationen gentemot hushåll och företag.

Riksbanken har vidtagit ytterligare en åtgärd som också syftar till att förbättra bankernas situation och situationen på kreditmarknaden. Riksbanken erbjuder bankerna att låna totalt 100 miljarder kronor hos Riksbanken till fast ränta, reporänta plus 15 punkter, med löptid 12 månader (det är ett auktionsförfarande innebärande att om intresset är större än volymen på 100 miljarder landar den fasta räntan högre). Denna åtgärd sänker bankernas finansieringskostnad och syftar till att därmed stimulera bankernas utlåning till hushåll och företag genom lägre marknadsräntor. Erbjudandet om den fasta räntan bör vara attraktiv för bankerna idag eftersom alla förväntar sig höjda räntor framöver. Riksbanken har varit sur över att bankerna inte har sänkt sina marknadsräntor trots den låga reporäntan. Att bankerna inte har gjort det beror dels av problemen på interbankmarknaden och dels av att bankerna inte tror på att Riksbanken kommer att hålla så låg räntenivå under någon längre tid. Riksbanken har sagt att räntan kommer att hållas låg under en längre tid men ”talk is cheap” och därmed har inte bankerna litat på det. Denna åtgärd från Riksbanken syftar till att visa för bankerna att Riksbanken menar allvar. Auktionen hålls 13 juli och då vet vi hur intresset från bankerna är men jag förväntar mig att det kommer att vara stort, framförallt eftersom Riksbanken nu oväntat sänkte reporäntan till 0,25 procent. Jag förväntar mig att Riksbanken vid nästa ordinarie räntemöte kommer att höja reporäntan igen till minst 0,5 procent och därefter successivt trappa upp och jag tror att bankerna har samma förväntning. Därmed bör erbjudandet om den fasta räntan till dagens reporänta + 0,15 procentenheter vara attraktivt för bankerna.

Jag känner mig inte tillfreds över Riksbankens beslut att sänka räntan. Den extremt låga räntenivån vi nu har ökar risken för att Riksbanken snabbt nödgas höja räntan framöver när det väl lyfter igen och inflationsförväntningarna drar iväg. Riksbanken säger idag att de inte ser någon risk för inflation och att de därmed kan hålla denna extremt låga räntenivå men jag är skeptisk. Ju längre tid Riksbanken håller den extremt låga räntan, desto mer ökar också risken för snabba räntehöjningar i framtiden. Den typen av ryckighet i penningpolitiken är inte önskvärd, jag vill hellre se en mjukare upptrappning. Det skulle innebära att Riksbanken hade hållit räntan oförändrad eller måhända till och med höjt den med 25 punkter. De övriga två åtgärderna från Riksbanken (sänkning av inlåningsräntan till negativ samt erbjudandet till bankerna om lån till fast ränta) applåderar jag. Det är mycket bra. Återstår att se om det har avsedd effekt på bankerna och därmed på marknadsräntorna.

Bäckström och Appelgren på DN Debatt

När jag nu ändå är i farten kan jag passa på att kommentera en debattartikel på gårdagens DN Debatt skriven av Urban Bäckström och Jörgen Appelgren.

De för fram två synpunkter; (1) Högre kapitalkrav för banker, (2) Utvidgat mål för penningpolitiken.

(1) Högre kapitalkrav.
Detta kan ta sig lite olika former beroende av hur vi mäter, etc, men poängen med kapitalkrav är enkelt uttryckt att begränsa hur mycket banken kan låna ut i förhållande till sin inlåning och hur mycket skulder banken kan ha i förhållande till totala tillgångar. Banker opererar vanligen med en mycket stor balansräkning (de har mycket tillgångar) i förhållande till andra företag. Samtidigt har de relativt hög skuldsättning (lite eget kapital i förhållande till totalt kapital). Detta skapar en farlig situation eftersom det krävs en relativt liten nedgång i tillgångarna för att bankens kapital skall bli för litet och banken därmed vara i behov av kapitaltillskott. Detta är måhända ett särskilt stort problem i och med de nya redovisningsreglerna IAS/IFRS som kräver att tillgångarna skall värderas till verkligt värde. Om tillgångarnas värde går ned utlöser det nedskrivningar vilket förs över resultatet och minskar eget kapital (trots alltså att det är fråga om orealiserade förluster).

Högre kapitalkrav må vara motiverat och det ställer jag mig bakom. Det blir sedan givetvis en diskussionsfråga om hur höga kapitalkraven skall vara. Nackdelen med för höga kapitalkrav är att det försämrar tillgången på krediter vilket försvårar investeringar. En konsekvens av den nyligen genomförda övergången till Basel II är dessutom att kapitalkraven minskade kraftigt. Detta kan vi se i form av att bankernas kapitalkvot (som så att säga är spegelbilden) ökade. Det är en nackdel med Basel II som jag ser det (och det finns flera nackdelar med Basel II).

Artikelförfattarna föreslår sedan även att kapitalkraven skall vara cykliska, det vill säga variera i förhållande till konjunkturläget. Under goda tider när bankerna ökar sin utlåning skall kapitalkraven höjas och under dåliga tider när bankerna drar ned på kreditgivningen skall kapitalkraven sänkas enligt Bäckström och Appelgren. Detta är jag skeptisk till, av samma skäl jag är skeptisk till all form av konjunkturpolitik. Min skepsis beror kanske främst av prognosmässiga problem, det vill säga vi vet inte var i konjunkturcykeln vi befinner oss och framförallt inte hur kraftig pågående uppgång eller nedgång blir. Det enda vi vanligtvis kan vara säkra på när det gäller prognoser är att de kommer att slå fel. Dylik policy riskerar således att motverka sitt syfte och förstärka konjunkturcyklerna istället för att minska dem.

Jag ser gärna högre kapitalkrav alltså (jag är osäker på hur höga) men stabila oavsett konjunkturläge.

(2) Utvidgat mål för penningpolitiken.
Penningpolitiken (räntestyrning) sköts i dagsläget av riksbanken som är självständig från regeringen i den bemärkelsen att regeringen inte (officiellt) kan lägga sig i penningpolitiken. Riksbanken har sedan ett mål för penningpolitiken som fastställts av riksdagen; håll den årliga inflationstakten mätt med KPI i intervallet 1-3 procent. Detta önskar Bäckström och Appelgren utöka till att Riksbanken även skall ta hänsyn till tillgångspriser (aktier, fastigheter) i sin bedömning om vilken räntenivå som är rimlig. Riksbanken skall alltså ges ett ytterligare mål för penningpolitiken.

Detta är en fråga om har debatterats fram och tillbaka i åtskilliga år och detta är en mycket komplicerad fråga. Jag är något kluven i frågan även om jag tenderar att ogilla denna idé, åtminstone i dagsläget. Det kan måhända framstå som lämpligt att Riksbanken förhindrar att spekulationsbubblor byggs upp i aktier eller fastigheter. Det är dock inte utan problem att Riksbanken ges flera mål och att den skall ta hänsyn till tillgångspriser och försöka motverka bubblor. För det första har vi ett problem som redan nämnts ovan, nämligen prognosproblem, hur vet vi om en bubbla är på väg? I dagsläget finns inget säkert sätt att avgöra detta. För det andra skapar det mindre tydlighet i penningpolitiken och därmed blir den mindre förutsägbar. Det är inte bra då det skapar ökad osäkerhet bland marknadsaktörerna och Riksbanken kan få problem med förtroendet. Vi kan se att centralbanker som har flera explicita mål för penningpolitiken har problem med just detta. För det tredje är en avgörande fråga vilka mål för tillgångspriser som Riksbanken skall sikta på och skall dessa vara explicita, det vill säga offentligt kommunicerade till investerare?

De ovan nämnda tre problemområden är enligt min bedömning stora och har idag helt klart otillräcklig lösning. Innan vi börjar laborera med Riksbankens penningpolitiska mål och inför att Riksbanken skall ta hänsyn till tillgångspriser behöver vi klargöra och utreda detta avsevärt mer.

Ohly(ckan) och banker

Att Lars Ohly(ckan) liksom vänsterpartiet i allmänhet saknar minsta uns av ekonomisk kompetens är ju näppeligen någon nyhet. Att det inte hindrar Lars Ohly(ckan) liksom andra vänsterpartister att likväl ständigt uttala sig i ekonomiska frågor är inte heller någon nyhet. Nu har dessa ekonomiska tomtar lanserat Lösningen (med stort L) på vad vi skall göra för att undvika framtida finansiella kriser. TIH har läst, känner sig föga imponerad men har fått sig några goda skratt på köpet.

Vänsterpartiet presenterade nyligen en rapport, ”Hur bygger vi en fungerande finansmarknad?”.
Den som inte ids läsa hela rapporten kan i princip finna en snabbsammanfattning i Ohlyckans utspel som bland annat återges i en artikel i Svenskan.

För att inte detta inlägg skall bli alltför långt för att någon skall orka läsa sammanfattar jag Ohlyckans idéer till följande fem punkter och kommenterar dessa nedan (vänsterpartiets förslag innehåller mer än dessa men jag nöjer mig här med de följande fem);
(1) Mer regleringar
(2) Begränsa bankernas storlek
(3) Bankerna skall inte räddas av skattebetalarna när det går dåligt
(4) Det statliga ägandet av banker skall öka
(5) Inrättande av en särskild finanskommission

(1) Mer regleringar
Är mer regleringar lösningen?
Ohlyckan säger;
”Vi ser nu effekterna av en oreglerad kapitalistisk marknad och det har visat sig vara väldigt dåligt för samhället.”
I ovan nämnda rapport finns mer av liknande ideologiskt trams och svammel. Till att börja med kan vi konstatera att det alls icke är fråga om en oreglerad kapitalistisk marknad; tvärtom. De två finansiella institutionerna Fannie Mae och Freddie Mac, som har mycket stor skuld i bolånekrisen, är kanske de hårdast reglerade finansiella företag USA någonsin har haft. Amerikanska regeringen har satt hård press på dessa syftande till att göra det möjligt för fler amerikaner att äga sin bostad. Därtill har flera lagar bidragit, bland annat i form av antidiskrimineringslagar.

Det är alltså ett flertal politiska beslut som har bidragit till dagens kris. Det är således knappast fråga om någon ”oreglerad kapitalistisk marknad”. Tvärtom har den politiska inblandningen utan tvekan bidragit till problemen (det är inte den enda orsaken men en viktig del).

Innan vi börjar vråla efter mer regleringar är det nödvändigt att nyktert analysera situationen, dess orsaker, etc, för att bedöma om och i så fall vilka regleringar som bedöms kunna motverka en liknande situation i framtiden. Regleringar i sig löser inga problem. Det är viktigt att det blir rätt regleringar ty i annat fall kan de leda till ännu större problem framöver. Detta är ett så stort och komplicerat område att det förtjänar avsevärt mer utrymme och därför lämnar jag detta för närvarande och ämnar återkomma till det vid något senare tillfälle i en separat blogpost.

(2) Begränsa bankernas storlek
Är det ett problem att bankerna blir stora? Det kan vara det i vissa extremfall när det är fråga om mycket små länder/ekonomier. Island är ett exempel på det. De isländska bankernas (av vilka de tre stora var Kaupthing, Glitnir och Landsbanki) tillgångar var omkring 900 procent av Islands BNP när det brakade hösten 2008 och var oerhört mycket större än Islands centralbank. När bankerna blir så stora i förhållande till ekonomin i övrigt har landet hamnat i ett farligt läge. Centralbanken får då även svårt att fylla sin mest fundamentala funktion som lender of last resort. Det är inte önskvärt att bankerna tillåts växa så enormt i förhållande till BNP som varit fallet för Island men Island är ett extremfall. För de flesta andra länder är dock inte detta något problem såvida inte staten får för sig att nationalisera banker i kris ty ju större en bank är som skall nationaliseras, desto dyrare blir det för staten.

Det är heller inte nödvändigtvis ett problem att banksektorn domineras av några få banker. Vi kan exempelvis se till Australien och Nya Zeeland som exempel. Nya Zeelands banksektor domineras helt av fyra stora australiensiska banker (som även dominerar Australiens banksektor). Likväl har både Nya Zeeland och Australien klarat sig undan bankproblem nästan helt och hållet, och det förefaller inte förekomma något överdrivet risktagande (utifrån de rapporter jag har att tillgå). Några australiska banker hade viss exponering mot den amerikanska subprimemarknaden med det är tämligen blygsamt. De bankerna ser stabila ut.

När det gäller Sverige är de svenska bankerna är inte för stora i dagsläget. De skulle kunna växa en hel del till utan att storleken utgör någon fara. Storlek kan faktiskt vara en fördel i vissa avseenden samtidigt som vi såg under bankkrisen i Sverige i början av 1990-talet att några riktigt små banker tog hejdlöst hög risk (Tomelilla Sparbank exempelvis). De fyra svenska storbankerna är inte för stora för att staten skall kunna hantera de eventuella problem som uppstår i dem.

(3) Bankerna skall inte räddas av skattebetalarna när det går dåligt.
Ohlyckan har helt rätt i en sak. Han säger,
”Att driva en bank måste vara den bästa affärsidé som finns. Banken tar alla vinster när det går bra och låter skattebetalarna betala när det går dåligt.”

Låt oss kort uppmärksamma det paradoxala i Ohlyckans uttalande i form av att det han talar om som ett problem, att skattebetalarna skall rädda banker som går dåligt, ju är en socialistisk politik inte liberalistisk. Om vi hade ett extremliberalt kapitalistiskt system såsom Ohlyckan påstår att vi har, skulle ingen bank ha räddats av staten.

Låt oss nu fokusera på huvudsaken gällande den här punkten. Om staten griper in med bail-outs när det går dåligt skapas det vi ekonomer kallar moral hazard vilket påverkar beteendet hos marknadsaktörerna. Moral hazard är även ett stort problem för försäkringsbolag och ett exempel från försäkringsvärlden kan illustrera vad moral hazard är. Ponera att du äger en cykel. Antag vidare att du tecknar en försäkring på cykeln som innebär att om den blir stulen, går sönder, blir vandaliserad, etc, får du omedelbart en ny av försäkringsbolaget. Att du har en sådan försäkring kommer sannolikt att medföra att du blir mindre försiktig med cykeln, inte lika noga med att låsa den, ta in den på kvällen, etc. Det är ett exempel på moral hazard. Ditt beteende har påverkats av det faktum att du har en försäkring.

När det gäller banker (liksom andra företag) är det av yttersta vikt att investerarna inte tror att de kommer att räddas av staten om företaget går dåligt. Om de tror att så blir fallet kommer det att påverka investerarnas (och företagens) risktagande. De kommer att ta högre risker om de förväntar sig att få skörda frukterna om det går bra men bli räddad av staten om det går dåligt. Här är det alltså utomordentligt viktigt att staten visar i både ord och handling att det inte blir fråga om att rädda investerarna utan kostnad för dessa. Sveriges agerande när det gäller banker, både under bankkrisen i början av 1990-talet och nu, är föredömligt i det här avseendet. Om det bedöms nödvändigt att staten skall rädda en bank i kris (om det utgör ett hot mot banksystemet att låta den gå omkull) skall detta likväl göras på ett sådant sätt att ägarna drabbas, staten tar tillfälligt över hela eller delar av ägandet och har sedan en strategi för att långsiktigt avveckla ägandet (inte behålla och öka ägandet som vänsterpartiet vill). Moral hazard är för övrigt även ett potentiellt problem när valutafonden IMF ger lån till länder i ekonomisk kris och det kan påverka beteendet hos marknadsaktörer.

(4) Det statliga ägandet av banker skall öka.
Framförallt vill vänsterpartiet att det statliga ägandet i Nordea skall öka samt att SBAB (bolåneinstitut, helägt av staten) skall bedriva bankverksamhet i större utsträckning och även öppna lokala bankkontor.

Detta är helt en ideologisk fråga för vänsterpartiet. Det finns absolut ingenting som talar för att statligt ägande av banker skulle förhindra problem i banksystemet. Staten har ingen fördel i att driva bankverksamhet; tvärtom.

(5) Inrättande av en särskild finanskommission
Kommissionen skall tydligen bestå av politiker, ekonomer och representanter för bankerna. Uppgiften skall vara att (1) utreda och klarlägga orsakerna till dagens kris, och (2) ”ta fram
förslag på hur vi kan forma en ny finanssektor”. Vad gäller (1) kan nog detta vara en god idé men till detta behövs definitivt inga politiker med i spelet ty de har absolut noll och intet att tillföra. En sådan kommission bör bestå av akademiska ekonomer och bankekonomer samt möjligen revisorer. Beträffande (2) finns inget behov eftersom det inte finns några nämnvärda problem i den svenska finanssektorn och inget behov av att göra några policyförändringar. Det svenska systemet är i grunden stabilt och fungerar väl.

Long time no see

Jösses, det var länge sedan jag postade något här. Hade nästen glömt bort den här lilla bloggen. Nå, nu när jag har lite tid över skall jag försöka återuppliva den.

The Dismal Science

Nationalekonomi brukar ibland benämnas ”the dismal science”. Nå, jag snubblade över ett paper som får mig att förstå varför…

Bennedsen, Pérez-González & Wolfenzon (2007) studerar hur ett dödsfall i VD:s familj (exempelvis VD:s barn) påverkar företagets lönsamhet. De finner, bland annat, en kraftigt negativ effekt på lönsamheten om ett av VD:s barn dör. Lönsamheten, mätt med ”operating return on assets” var 21 procent lägre för de två åren närmast efter en sådan händelse än för de två åren närmast föregående händelsen.

Tämligen lustigt i sammanhanget är dock att forskarna även testat för vad som händer om VD:s svärmor dör… De finner en svag positiv effekt på lönsamheten om svärmor dör (visserligen inte statistiskt signifikant men vi kan åtminstone säga att det inte är någon nackdel om svärmor dör).

Wolfenzon, en av författarna till studien, säger, ”It’s a little bit funny that the mother-in-law dying doesn’t distract the CEO”.

Resurstilldelning till lärosäten, återigen

Det pågår för närvarande två statliga utredningar som gäller högskolors och universitets framtid. Den ena av dem fokuserar på resurstilldelningen till lärosätena. Som jag skrivit tidigare här på bloggen är detta system fullständigt absurt på flertalet vis, bland annat därför att det ger knepiga incitament till lärosätena.

En snabbrepetition av hur dagens system fungerar. Centralt i dagens system är begreppen HÅS (helårsstudent) och HÅP (helårsprestation). Lärosätena får betalt för studenter två gånger, en gång vid registrering (HÅS) och en gång när studenten (eventuellt) examinerats (HÅP), varje lärosäte har för övrigt även ett utbildningstak över vilket ingen ersättning för studenter ges.

Som sagt medför detta en del knepiga incitament i systemet. För det första har lärosätena intresse av att maximera intag av studenter (upp till taket vill säga) vilket medfört att lärosätena blivit vansinnigt kreativa i att hitta på nya högskoleutbildningar utan tanke på huruvida det är samhällsekonomiskt motiverat eller hur arbetsmarknadsläget kan tänkas se ut. Exempel på detta är serieteckning, fotboll, golf, reseledare och dataspelsutvecklare för att blott nämna några exempel. För det andra har lärosätena intresse av att godkänna så många studenter som möjligt. Det krävs ingen större fantasi för att föreställa sig att detta måhända inte är så vansinnigt bra…

Dessutom varierar prislappen på studenten beroende av vad det är för typ av utbildning. Exempelvis ger en teknikstudent mer än dubbelt betalt som en samhällsvetarstudent. En student inom samhällsvetenskap och humaniora ger lägst betalning, ungefär 4 000 kr per student på en fempoängskurs (om vi räknar med en examinationsgrad på 85%). Till saken hör även att ca hälften eller mer av dessa intäkter för studenter går till att täcka samkostnader (det vill säga institutionerna beskattas av den centrala enheten för att täcka lokalhyra, rektorskansli, studievägledare, vaktmästare, etc). Det blir således inte speciellt mycket kvar att bedriva undervisning för.

Idag dras åtskilliga lärosäten (även några av de stora universiteten) med allvarliga ekonomiska problem och det börjar alltmer se ut som att det knappast är möjligt att bedriva utbildning inom samhällsvetenskap och humaniora med nuvarande villkor och resurstilldelning. Samtidigt är det detta dagens studenter framförallt vill läsa.

Mot bakgrund av detta väntar framförallt samhällsvetare och humanister ivrigt på vad den statliga utredningen skall rekommendera. Utredningen har inte presenterats men det har sipprat ut en del information och om det stämmer är det vansinnigt glädjande besked för samhällsvetenskap och humaniora. Det ryktas nämligen om att utredaren kommer att föreslå en kraftig ökning av resurstilldelningen för samhällsvetenskap och humaniora. Det rör sig om ca 50% ökning! Utredningen kommer även att föreslå att nuvarande system med HÅS/HÅP försvinner. Detta är visserligen rykten ännu så länge men det låter ju lovande.