The Invisible Hand's Hammock

Bankbonusar; problem eller röstfiske?

2009-11-21T19:02:00.001+01:00

Jag har under en längre tid med tilltagande irritation bevittnat diverse politikers och dess vapendragares populistiska utspel angående rörlig ersättning till företagsledningar och till företagsledningar i banker i synnerhet. Vår egen finansminister Anders Borg tillhör de allra mest populistiska filurerna på området.

Nå, är rörlig ersättning till företagsledningar i banker ett allvarligt problem, kan det förmodas vara en orsak till finanskrisen och skulle situationen bli bättre om politikerna bestämmer ersättningen till bankledningar? Tillåt mig först yppa några korta ord om vad som är poängen med rörlig ersättning (det som i media vanligtvis kort och gott kallas ”bonus” till företagsledningen). I stora företag har vi separation av ägande och ledning, det vill säga det är inte samma personer som äger företaget och som leder/styr det. Inom ekonomisk teori kallas detta agent-principal problemet. Principalen (ägarna i det här sammanhanget) anlitar agenter (företagsledningen i det här sammanhanget) för att utföra en uppgift åt dem (leda och styra företaget). Om agenten blott ges en fast ersättning för sitt arbete har denne föga incitament att anstränga sig och göra sitt yttersta för att agera i principalens bästa intresse. I det här sammanhanget innebär det att om en VD blott har en fast lön har han inget incitament att agera i ägarnas bästa intresse och sträva efter att maximera aktieägarvärdet. Det kan medföra att VD inte bara slöar till utan till och med handlar på ett sätt som går direkt stick i stäv med ägarnas bästa intresse.

För att råda bot på principal-agent problemet finns en mängd åtgärder ägarna kan ta till för att övervaka och kontrollera företagsledningen samt att försöka ge korrekt incitament. En sådan åtgärd är att göra en del av ersättningen till ledningen rörlig och beroende av ledningens prestation kopplad till något lämpligt mått som är i ägarnas intresse. Ett sådant är att ge ledningen aktier eller aktieoptioner i företaget (vilket i och för sig inte är utan problem eftersom aktiekursen delvis påverkas av faktorer utanför ledningens kontroll) eller ge rörlig ersättning baserat på lämpliga mål (där redovisningsmässiga mått såsom vinst eller kopplat till budget sällan är bra).

Nå, för att, såsom politiker påstår, bonussystem till högsta ledningen för banker skulle vara ett problem och en orsak till finanskrisen skulle företagsledningarna i bankerna ha insett fullt ut vad de gjorde och att de medvetet tog alltför hög risk i vissa värdepapper i syfte att öka sin egen bonus.

Bevisen antyder dock att bankledningarna inte visste vad de gjorde och inte insåg riskerna och konsekvenserna. Eftersom VD och andra i högsta ledningarna för de största bankerna i USA även ägde aktier och/eller aktieoptioner (köpoptioner) skulle vi förvänta oss att ledningen sålde av aktier före krisen om vi tror att ledningen medvetet pumpade upp aktiekursen genom alltför högt risktagande och insåg riskerna (så gjorde exempelvis ledningen i Enron före konkursen). Men ledningarna i bankerna förefaller ha blivit precis lika förvånade när krisen satte in med full kraft som alla andra och de minskade inte sina aktieinnehav i den egna banken. Fahlenbrach & Stulz (2009) rapporterar att VD:ar för bankerna inte minskade sitt ägande och inte heller försökte hedga sina positioner innebärande att de drabbades av kraftiga förluster beroende av krisen när aktierna rasade i värde. En slutsats i Fahlenbrach & Stulz (2009) är; “Bank CEO incentives cannot be blamed for the credit crisis or for the performance of banks during that crisis”. (Fahlenbrach & Stulz, 2009, “Bank CEO Incentives and the Credit Crisis”, Charles A Dice Center Working Paper No. 2009-13)

Vi kan ta en titt på Lehman Brothers och JP Morgan som ett illustrativt exempel. Lehman Brothers tog hög risk i vissa värdepapper. Framförallt problematisk blev den kraftiga exponeringen i fastighetsrelaterade värdepapper såsom CDOs (Collateral Debt Obligations, värdepapperisering av fastighetsrelaterade lån), Lehman ökade även sin skuldsättning oerhört kraftigt och hade som mest en hävstång på 44 gånger eget kapital) och som ett resultat av detta tvingades de i konkurs (chapter 11 konkurs) 15 september 2008 vilket skapade fullständig panik på finansiella marknader och är den överlägset största konkursen i världshistorien. JP Morgan (en annan av de stora investmentbankerna) tog avsevärt lägre risk än Lehman Brothers och hade lägre skuldsättning och klarade därmed den finansiella krisen utan några allvarliga problem. Dick Fuld, VD och styrelseordförande i Lehman Brothers, förlorade omkring 1 miljard dollar i förmögenhet när Lehman Brothers kollapsade. Om Fuld hade insett vad som var på gång skulle vi förvänta oss att han sålt aktier under 2007 och 2008. Det gjorde han dock inte. JP Morgan med sin VD Jamie Dimon tog inte lika mycket risk som Lehman gjorde och de drabbades heller inte lika hårt av finanskrisen, trots det faktum att Dimon och andra i högsta ledningen för JP Morgan hade liknande bonussystem som Lehmans högsta ledning hade. Alltså, bankbonusar förefaller vara tämligen irrelevant som faktor för att förklara det överdrivna risktagandet i bankerna och därmed kan inte förekomsten av bonus heller beskyllas för finanskrisen.

För svenskt vidkommande har vi inte haft någon bank med allvarliga problem (om vi undantar Carnegie). Den bank med störst problem, beroende av högt risktagande i Baltikum och Ukraina, är Swedbank. Swedbank har ingen rörlig ersättning överhuvudtaget till VD. VD har endast fast lön. Så inte heller för de svenska bankerna tycks bankbonusar för högsta ledningen vara en förklaringsvariabel till överdrivet risktagande i bankerna. Likväl ångar finansminister Anders Borg på med det ena absurda påståendet efter det andra.

Så varför beter sig då politikerna på detta sätt, Obama med anhang i USA, Borg i Sverige, etc, och skyller problemen på förekomsten av bankbonusar till högsta ledningen och trycker på för att reglera detta? Nå, jag kan blott föreställa mig två tänkbara förklaringar; (1) politikerna är inkompetenta och vet inte vad de sysslar med, eller (2) politikerna är populister och skyller på bankbonusar eftersom de vet att majoriteten av väljarna tenderar att ogilla hög ersättning till banktjänstemän. Vi har goda skäl att anse det vara lämpligare att aktieägarna bestämmer hur ledningarna skall belönas än att politiker lägger sig i med regleringar.

Rörlig ersättning till företagsledningen (bonus) och nivån på ersättningen är inte ett problem i sig. Däremot finns det gott om exempel på dåliga bonussystem som ger fel incitament, belönar ren tur snarare än prestation, etc. Det är snarare där diskussionen borde ligga, det vill säga hur bör ersättningssystem utformas på lämpligast vis för att fånga fördelarna och samtidigt undvika problemet. Helt klart är dock att detta är och skall vara en fråga för ägarna, inte för staten.

Sparka Gotlands landshövding

2009-07-30T15:32:00.001+02:00

Gotlands landshövding (och före detta miljöpartisten) Marianne Samuelsson har hamnat i blåsväder efter att det uppdagats att hon inte bara förespråkar utan även praktiserar en slags gräddfil för personer hon anser vara förtjänta av det.
HIT ME

Johan Staël von Holstein ger i en (ovanligt korkad även för att vara från honom) debattartikel stöd för Gotlands landshövding. Han anser det vara självklart att företagare skall ha gräddfil i diverse sammanhang; ”Företagare bör få tillgång till attraktiva tomter, extra bygglovsrätter och förtur till golfklubbar."
HIT ME

Entreprenörskap behöver uppmuntras och belönas på olika sätt i samhället och inte hämmas av beskattning, lagar och regler såsom till stor del är fallet i Sverige. Entreprenörer är värdeskapande och utgör den kraft som driver tillväxt och utveckling. Entreprenörer är dock förresten inte synonymt med företagare såsom Johan Staël von Holstein vill göra gällande, det är möjligt att vara entreprenör även på annat sätt och i andra former (även en anställd kan vara entreprenör). Att göra undantag från gällande lagar och förordningar för entreprenörer och företagare är dock inte rätt väg att gå.

Det främsta skälet till varför det inte är lämpligt med en gräddfil, och som både landshövdingen och Staël von Holstein missar eller inte vill kännas vid, är att det leder till korruption. Det har alltså inte primärt att göra med någon ”jantelag” eller arbetarklassmässig avundsjuka såsom Staël von Holstein explicit påstår.

Om det blir möjligt för diverse myndighetsutövare att göra undantag från gällande lagar och regler för vissa individer öppnar det upp för korruption. Om det exempelvis är möjligt för landshövdingen att handplocka vilka som skall få undantag från bygglovsregler, tillgång till attraktiva tomter, undantag från strandskydd, etc, öppnar det upp för landshövdingen att bevilja undantag för individer som står landshövdingen nära och/eller mutar vederbörande. Det riskerar att fullständigt fördärva samhället. Det leder till en situation där diverse myndighetsutövare måste mutas för att bevilja diverse tillstånd. För att få bygglov kan du muta tjänstemän och/eller politiker i kommunen och/eller staten, för att komma in på högskola kan du muta tjänstemän på Verket för högskoleservice eller institutionssekreterare på institutionen, för att få ett brott utrett kan du muta polis och åklagare, åker du fast för ett brott kan du köpa dig fri genom att muta polis och åklagare, för att få tillgång till en hyresrätt i attraktivt läge kan du muta relevant tjänsteman i allmännyttan, etc. Vad detta leder till kan vi enkelt se genom att titta på diverse länder i Afrika söder om Sahara.

Av detta skäl är Gotlands landshövdings agerande i detta avseende fullständigt oacceptabelt och oursäktligt, liksom hennes påhejare i form av Johan Staël von Holstein vittnar om häpnadsväckande brist på insikt. Det är ett sådant grovt övertramp av landshövdingen att hon bör avlägsnas från sin post.

Bear Market

2009-07-07T03:48:00.001+02:00

Det verkar som att "the bear" fortfarande äger Wall Street... :-)

Bear market = fallande börskurser
Bull market = stigande börskurser

Riksbanken tar i med storsläggan

2009-07-02T14:28:00.001+02:00

Riksbanken annonserade idag direktionens beslut att sänka reporäntan med 25 punkter till 0,25 procent (en räntepunkt är förresten 0,01 procentenhet för den som inte vet det, 100 punkter är alltså 1 procentenhet). Beslutet var oväntat av marknadsaktörerna, nästan alla hade förväntat sig oförändrad reporänta.

Samtidigt har Riksbanken sänkt sin inlåningsränta till -0,25 procent. Det är den ränta banker får när de deponerar medel hos Riksbanken över natten. Riksbanken tar alltså numera betalt för detta. Orsaken till det beslutet är, även om Riksbanken inte säger det explicit, att Riksbanken inte vill att bankerna skall deponera hos Riksbanken utan istället låna ut till andra banker på interbankmarknaden. Genom denna åtgärd hoppas Riksbanken förbättra situationen på interbankmarknaden. Problemet har, ända sedan Lehman Brothers kollaps i september 2008, varit att bankerna inte litar på varandra eftersom de inte vet hur situationen ser ut i andra banker. Därmed är de ovilliga att låna ut till varandra och därmed fungerar interbankmarknaden dåligt. Det gör i sin tur att banker får problem med likviditeten vilket i sin tur drabbar företag och hushåll i form av högre marknadsräntor och relativt svårare att få lån. Genom denna åtgärd hoppas Riksbanken förbättra situationen på interbankmarknaden vilket i förlängningen förbättrar situationen gentemot hushåll och företag.

Riksbanken har vidtagit ytterligare en åtgärd som också syftar till att förbättra bankernas situation och situationen på kreditmarknaden. Riksbanken erbjuder bankerna att låna totalt 100 miljarder kronor hos Riksbanken till fast ränta, reporänta plus 15 punkter, med löptid 12 månader (det är ett auktionsförfarande innebärande att om intresset är större än volymen på 100 miljarder landar den fasta räntan högre). Denna åtgärd sänker bankernas finansieringskostnad och syftar till att därmed stimulera bankernas utlåning till hushåll och företag genom lägre marknadsräntor. Erbjudandet om den fasta räntan bör vara attraktiv för bankerna idag eftersom alla förväntar sig höjda räntor framöver. Riksbanken har varit sur över att bankerna inte har sänkt sina marknadsräntor trots den låga reporäntan. Att bankerna inte har gjort det beror dels av problemen på interbankmarknaden och dels av att bankerna inte tror på att Riksbanken kommer att hålla så låg räntenivå under någon längre tid. Riksbanken har sagt att räntan kommer att hållas låg under en längre tid men ”talk is cheap” och därmed har inte bankerna litat på det. Denna åtgärd från Riksbanken syftar till att visa för bankerna att Riksbanken menar allvar. Auktionen hålls 13 juli och då vet vi hur intresset från bankerna är men jag förväntar mig att det kommer att vara stort, framförallt eftersom Riksbanken nu oväntat sänkte reporäntan till 0,25 procent. Jag förväntar mig att Riksbanken vid nästa ordinarie räntemöte kommer att höja reporäntan igen till minst 0,5 procent och därefter successivt trappa upp och jag tror att bankerna har samma förväntning. Därmed bör erbjudandet om den fasta räntan till dagens reporänta + 0,15 procentenheter vara attraktivt för bankerna.

Jag känner mig inte tillfreds över Riksbankens beslut att sänka räntan. Den extremt låga räntenivån vi nu har ökar risken för att Riksbanken snabbt nödgas höja räntan framöver när det väl lyfter igen och inflationsförväntningarna drar iväg. Riksbanken säger idag att de inte ser någon risk för inflation och att de därmed kan hålla denna extremt låga räntenivå men jag är skeptisk. Ju längre tid Riksbanken håller den extremt låga räntan, desto mer ökar också risken för snabba räntehöjningar i framtiden. Den typen av ryckighet i penningpolitiken är inte önskvärd, jag vill hellre se en mjukare upptrappning. Det skulle innebära att Riksbanken hade hållit räntan oförändrad eller måhända till och med höjt den med 25 punkter. De övriga två åtgärderna från Riksbanken (sänkning av inlåningsräntan till negativ samt erbjudandet till bankerna om lån till fast ränta) applåderar jag. Det är mycket bra. Återstår att se om det har avsedd effekt på bankerna och därmed på marknadsräntorna.

Bäckström och Appelgren på DN Debatt

2009-06-30T23:42:00.000+02:00

När jag nu ändå är i farten kan jag passa på att kommentera en debattartikel på gårdagens DN Debatt skriven av Urban Bäckström och Jörgen Appelgren.

De för fram två synpunkter; (1) Högre kapitalkrav för banker, (2) Utvidgat mål för penningpolitiken.

(1) Högre kapitalkrav.
Detta kan ta sig lite olika former beroende av hur vi mäter, etc, men poängen med kapitalkrav är enkelt uttryckt att begränsa hur mycket banken kan låna ut i förhållande till sin inlåning och hur mycket skulder banken kan ha i förhållande till totala tillgångar. Banker opererar vanligen med en mycket stor balansräkning (de har mycket tillgångar) i förhållande till andra företag. Samtidigt har de relativt hög skuldsättning (lite eget kapital i förhållande till totalt kapital). Detta skapar en farlig situation eftersom det krävs en relativt liten nedgång i tillgångarna för att bankens kapital skall bli för litet och banken därmed vara i behov av kapitaltillskott. Detta är måhända ett särskilt stort problem i och med de nya redovisningsreglerna IAS/IFRS som kräver att tillgångarna skall värderas till verkligt värde. Om tillgångarnas värde går ned utlöser det nedskrivningar vilket förs över resultatet och minskar eget kapital (trots alltså att det är fråga om orealiserade förluster).

Högre kapitalkrav må vara motiverat och det ställer jag mig bakom. Det blir sedan givetvis en diskussionsfråga om hur höga kapitalkraven skall vara. Nackdelen med för höga kapitalkrav är att det försämrar tillgången på krediter vilket försvårar investeringar. En konsekvens av den nyligen genomförda övergången till Basel II är dessutom att kapitalkraven minskade kraftigt. Detta kan vi se i form av att bankernas kapitalkvot (som så att säga är spegelbilden) ökade. Det är en nackdel med Basel II som jag ser det (och det finns flera nackdelar med Basel II).

Artikelförfattarna föreslår sedan även att kapitalkraven skall vara cykliska, det vill säga variera i förhållande till konjunkturläget. Under goda tider när bankerna ökar sin utlåning skall kapitalkraven höjas och under dåliga tider när bankerna drar ned på kreditgivningen skall kapitalkraven sänkas enligt Bäckström och Appelgren. Detta är jag skeptisk till, av samma skäl jag är skeptisk till all form av konjunkturpolitik. Min skepsis beror kanske främst av prognosmässiga problem, det vill säga vi vet inte var i konjunkturcykeln vi befinner oss och framförallt inte hur kraftig pågående uppgång eller nedgång blir. Det enda vi vanligtvis kan vara säkra på när det gäller prognoser är att de kommer att slå fel. Dylik policy riskerar således att motverka sitt syfte och förstärka konjunkturcyklerna istället för att minska dem.

Jag ser gärna högre kapitalkrav alltså (jag är osäker på hur höga) men stabila oavsett konjunkturläge.

(2) Utvidgat mål för penningpolitiken.
Penningpolitiken (räntestyrning) sköts i dagsläget av riksbanken som är självständig från regeringen i den bemärkelsen att regeringen inte (officiellt) kan lägga sig i penningpolitiken. Riksbanken har sedan ett mål för penningpolitiken som fastställts av riksdagen; håll den årliga inflationstakten mätt med KPI i intervallet 1-3 procent. Detta önskar Bäckström och Appelgren utöka till att Riksbanken även skall ta hänsyn till tillgångspriser (aktier, fastigheter) i sin bedömning om vilken räntenivå som är rimlig. Riksbanken skall alltså ges ett ytterligare mål för penningpolitiken.

Detta är en fråga om har debatterats fram och tillbaka i åtskilliga år och detta är en mycket komplicerad fråga. Jag är något kluven i frågan även om jag tenderar att ogilla denna idé, åtminstone i dagsläget. Det kan måhända framstå som lämpligt att Riksbanken förhindrar att spekulationsbubblor byggs upp i aktier eller fastigheter. Det är dock inte utan problem att Riksbanken ges flera mål och att den skall ta hänsyn till tillgångspriser och försöka motverka bubblor. För det första har vi ett problem som redan nämnts ovan, nämligen prognosproblem, hur vet vi om en bubbla är på väg? I dagsläget finns inget säkert sätt att avgöra detta. För det andra skapar det mindre tydlighet i penningpolitiken och därmed blir den mindre förutsägbar. Det är inte bra då det skapar ökad osäkerhet bland marknadsaktörerna och Riksbanken kan få problem med förtroendet. Vi kan se att centralbanker som har flera explicita mål för penningpolitiken har problem med just detta. För det tredje är en avgörande fråga vilka mål för tillgångspriser som Riksbanken skall sikta på och skall dessa vara explicita, det vill säga offentligt kommunicerade till investerare?

De ovan nämnda tre problemområden är enligt min bedömning stora och har idag helt klart otillräcklig lösning. Innan vi börjar laborera med Riksbankens penningpolitiska mål och inför att Riksbanken skall ta hänsyn till tillgångspriser behöver vi klargöra och utreda detta avsevärt mer.

Ohly(ckan) och banker

2009-06-30T23:34:00.001+02:00

Att Lars Ohly(ckan) liksom vänsterpartiet i allmänhet saknar minsta uns av ekonomisk kompetens är ju näppeligen någon nyhet. Att det inte hindrar Lars Ohly(ckan) liksom andra vänsterpartister att likväl ständigt uttala sig i ekonomiska frågor är inte heller någon nyhet. Nu har dessa ekonomiska tomtar lanserat Lösningen (med stort L) på vad vi skall göra för att undvika framtida finansiella kriser. TIH har läst, känner sig föga imponerad men har fått sig några goda skratt på köpet.

Vänsterpartiet presenterade nyligen en rapport, ”Hur bygger vi en fungerande finansmarknad?”.
Den som inte ids läsa hela rapporten kan i princip finna en snabbsammanfattning i Ohlyckans utspel som bland annat återges i en artikel i Svenskan.

För att inte detta inlägg skall bli alltför långt för att någon skall orka läsa sammanfattar jag Ohlyckans idéer till följande fem punkter och kommenterar dessa nedan (vänsterpartiets förslag innehåller mer än dessa men jag nöjer mig här med de följande fem);
(1) Mer regleringar
(2) Begränsa bankernas storlek
(3) Bankerna skall inte räddas av skattebetalarna när det går dåligt
(4) Det statliga ägandet av banker skall öka
(5) Inrättande av en särskild finanskommission

(1) Mer regleringar
Är mer regleringar lösningen?
Ohlyckan säger;
”Vi ser nu effekterna av en oreglerad kapitalistisk marknad och det har visat sig vara väldigt dåligt för samhället.”
I ovan nämnda rapport finns mer av liknande ideologiskt trams och svammel. Till att börja med kan vi konstatera att det alls icke är fråga om en oreglerad kapitalistisk marknad; tvärtom. De två finansiella institutionerna Fannie Mae och Freddie Mac, som har mycket stor skuld i bolånekrisen, är kanske de hårdast reglerade finansiella företag USA någonsin har haft. Amerikanska regeringen har satt hård press på dessa syftande till att göra det möjligt för fler amerikaner att äga sin bostad. Därtill har flera lagar bidragit, bland annat i form av antidiskrimineringslagar.

Det är alltså ett flertal politiska beslut som har bidragit till dagens kris. Det är således knappast fråga om någon ”oreglerad kapitalistisk marknad”. Tvärtom har den politiska inblandningen utan tvekan bidragit till problemen (det är inte den enda orsaken men en viktig del).

Innan vi börjar vråla efter mer regleringar är det nödvändigt att nyktert analysera situationen, dess orsaker, etc, för att bedöma om och i så fall vilka regleringar som bedöms kunna motverka en liknande situation i framtiden. Regleringar i sig löser inga problem. Det är viktigt att det blir rätt regleringar ty i annat fall kan de leda till ännu större problem framöver. Detta är ett så stort och komplicerat område att det förtjänar avsevärt mer utrymme och därför lämnar jag detta för närvarande och ämnar återkomma till det vid något senare tillfälle i en separat blogpost.

(2) Begränsa bankernas storlek
Är det ett problem att bankerna blir stora? Det kan vara det i vissa extremfall när det är fråga om mycket små länder/ekonomier. Island är ett exempel på det. De isländska bankernas (av vilka de tre stora var Kaupthing, Glitnir och Landsbanki) tillgångar var omkring 900 procent av Islands BNP när det brakade hösten 2008 och var oerhört mycket större än Islands centralbank. När bankerna blir så stora i förhållande till ekonomin i övrigt har landet hamnat i ett farligt läge. Centralbanken får då även svårt att fylla sin mest fundamentala funktion som lender of last resort. Det är inte önskvärt att bankerna tillåts växa så enormt i förhållande till BNP som varit fallet för Island men Island är ett extremfall. För de flesta andra länder är dock inte detta något problem såvida inte staten får för sig att nationalisera banker i kris ty ju större en bank är som skall nationaliseras, desto dyrare blir det för staten.

Det är heller inte nödvändigtvis ett problem att banksektorn domineras av några få banker. Vi kan exempelvis se till Australien och Nya Zeeland som exempel. Nya Zeelands banksektor domineras helt av fyra stora australiensiska banker (som även dominerar Australiens banksektor). Likväl har både Nya Zeeland och Australien klarat sig undan bankproblem nästan helt och hållet, och det förefaller inte förekomma något överdrivet risktagande (utifrån de rapporter jag har att tillgå). Några australiska banker hade viss exponering mot den amerikanska subprimemarknaden med det är tämligen blygsamt. De bankerna ser stabila ut.

När det gäller Sverige är de svenska bankerna är inte för stora i dagsläget. De skulle kunna växa en hel del till utan att storleken utgör någon fara. Storlek kan faktiskt vara en fördel i vissa avseenden samtidigt som vi såg under bankkrisen i Sverige i början av 1990-talet att några riktigt små banker tog hejdlöst hög risk (Tomelilla Sparbank exempelvis). De fyra svenska storbankerna är inte för stora för att staten skall kunna hantera de eventuella problem som uppstår i dem.

(3) Bankerna skall inte räddas av skattebetalarna när det går dåligt.
Ohlyckan har helt rätt i en sak. Han säger,
”Att driva en bank måste vara den bästa affärsidé som finns. Banken tar alla vinster när det går bra och låter skattebetalarna betala när det går dåligt.”

Låt oss kort uppmärksamma det paradoxala i Ohlyckans uttalande i form av att det han talar om som ett problem, att skattebetalarna skall rädda banker som går dåligt, ju är en socialistisk politik inte liberalistisk. Om vi hade ett extremliberalt kapitalistiskt system såsom Ohlyckan påstår att vi har, skulle ingen bank ha räddats av staten.

Låt oss nu fokusera på huvudsaken gällande den här punkten. Om staten griper in med bail-outs när det går dåligt skapas det vi ekonomer kallar moral hazard vilket påverkar beteendet hos marknadsaktörerna. Moral hazard är även ett stort problem för försäkringsbolag och ett exempel från försäkringsvärlden kan illustrera vad moral hazard är. Ponera att du äger en cykel. Antag vidare att du tecknar en försäkring på cykeln som innebär att om den blir stulen, går sönder, blir vandaliserad, etc, får du omedelbart en ny av försäkringsbolaget. Att du har en sådan försäkring kommer sannolikt att medföra att du blir mindre försiktig med cykeln, inte lika noga med att låsa den, ta in den på kvällen, etc. Det är ett exempel på moral hazard. Ditt beteende har påverkats av det faktum att du har en försäkring.

När det gäller banker (liksom andra företag) är det av yttersta vikt att investerarna inte tror att de kommer att räddas av staten om företaget går dåligt. Om de tror att så blir fallet kommer det att påverka investerarnas (och företagens) risktagande. De kommer att ta högre risker om de förväntar sig att få skörda frukterna om det går bra men bli räddad av staten om det går dåligt. Här är det alltså utomordentligt viktigt att staten visar i både ord och handling att det inte blir fråga om att rädda investerarna utan kostnad för dessa. Sveriges agerande när det gäller banker, både under bankkrisen i början av 1990-talet och nu, är föredömligt i det här avseendet. Om det bedöms nödvändigt att staten skall rädda en bank i kris (om det utgör ett hot mot banksystemet att låta den gå omkull) skall detta likväl göras på ett sådant sätt att ägarna drabbas, staten tar tillfälligt över hela eller delar av ägandet och har sedan en strategi för att långsiktigt avveckla ägandet (inte behålla och öka ägandet som vänsterpartiet vill). Moral hazard är för övrigt även ett potentiellt problem när valutafonden IMF ger lån till länder i ekonomisk kris och det kan påverka beteendet hos marknadsaktörer.

(4) Det statliga ägandet av banker skall öka.
Framförallt vill vänsterpartiet att det statliga ägandet i Nordea skall öka samt att SBAB (bolåneinstitut, helägt av staten) skall bedriva bankverksamhet i större utsträckning och även öppna lokala bankkontor.

Detta är helt en ideologisk fråga för vänsterpartiet. Det finns absolut ingenting som talar för att statligt ägande av banker skulle förhindra problem i banksystemet. Staten har ingen fördel i att driva bankverksamhet; tvärtom.

(5) Inrättande av en särskild finanskommission
Kommissionen skall tydligen bestå av politiker, ekonomer och representanter för bankerna. Uppgiften skall vara att (1) utreda och klarlägga orsakerna till dagens kris, och (2) ”ta fram
förslag på hur vi kan forma en ny finanssektor”. Vad gäller (1) kan nog detta vara en god idé men till detta behövs definitivt inga politiker med i spelet ty de har absolut noll och intet att tillföra. En sådan kommission bör bestå av akademiska ekonomer och bankekonomer samt möjligen revisorer. Beträffande (2) finns inget behov eftersom det inte finns några nämnvärda problem i den svenska finanssektorn och inget behov av att göra några policyförändringar. Det svenska systemet är i grunden stabilt och fungerar väl.

Long time no see

2009-06-30T23:22:00.001+02:00

Jösses, det var länge sedan jag postade något här. Hade nästen glömt bort den här lilla bloggen. Nå, nu när jag har lite tid över skall jag försöka återuppliva den.

The Dismal Science

2007-09-22T15:31:00.000+02:00

Nationalekonomi brukar ibland benämnas ”the dismal science”. Nå, jag snubblade över ett paper som får mig att förstå varför…

Bennedsen, Pérez-González & Wolfenzon (2007) studerar hur ett dödsfall i VD:s familj (exempelvis VD:s barn) påverkar företagets lönsamhet. De finner, bland annat, en kraftigt negativ effekt på lönsamheten om ett av VD:s barn dör. Lönsamheten, mätt med ”operating return on assets” var 21 procent lägre för de två åren närmast efter en sådan händelse än för de två åren närmast föregående händelsen.

Tämligen lustigt i sammanhanget är dock att forskarna även testat för vad som händer om VD:s svärmor dör… De finner en svag positiv effekt på lönsamheten om svärmor dör (visserligen inte statistiskt signifikant men vi kan åtminstone säga att det inte är någon nackdel om svärmor dör).

Wolfenzon, en av författarna till studien, säger, ”It’s a little bit funny that the mother-in-law dying doesn’t distract the CEO”.

Resurstilldelning till lärosäten, återigen

2007-09-19T20:22:00.000+02:00

Det pågår för närvarande två statliga utredningar som gäller högskolors och universitets framtid. Den ena av dem fokuserar på resurstilldelningen till lärosätena. Som jag skrivit tidigare här på bloggen är detta system fullständigt absurt på flertalet vis, bland annat därför att det ger knepiga incitament till lärosätena.

En snabbrepetition av hur dagens system fungerar. Centralt i dagens system är begreppen HÅS (helårsstudent) och HÅP (helårsprestation). Lärosätena får betalt för studenter två gånger, en gång vid registrering (HÅS) och en gång när studenten (eventuellt) examinerats (HÅP), varje lärosäte har för övrigt även ett utbildningstak över vilket ingen ersättning för studenter ges.

Som sagt medför detta en del knepiga incitament i systemet. För det första har lärosätena intresse av att maximera intag av studenter (upp till taket vill säga) vilket medfört att lärosätena blivit vansinnigt kreativa i att hitta på nya högskoleutbildningar utan tanke på huruvida det är samhällsekonomiskt motiverat eller hur arbetsmarknadsläget kan tänkas se ut. Exempel på detta är serieteckning, fotboll, golf, reseledare och dataspelsutvecklare för att blott nämna några exempel. För det andra har lärosätena intresse av att godkänna så många studenter som möjligt. Det krävs ingen större fantasi för att föreställa sig att detta måhända inte är så vansinnigt bra…

Dessutom varierar prislappen på studenten beroende av vad det är för typ av utbildning. Exempelvis ger en teknikstudent mer än dubbelt betalt som en samhällsvetarstudent. En student inom samhällsvetenskap och humaniora ger lägst betalning, ungefär 4 000 kr per student på en fempoängskurs (om vi räknar med en examinationsgrad på 85%). Till saken hör även att ca hälften eller mer av dessa intäkter för studenter går till att täcka samkostnader (det vill säga institutionerna beskattas av den centrala enheten för att täcka lokalhyra, rektorskansli, studievägledare, vaktmästare, etc). Det blir således inte speciellt mycket kvar att bedriva undervisning för.

Idag dras åtskilliga lärosäten (även några av de stora universiteten) med allvarliga ekonomiska problem och det börjar alltmer se ut som att det knappast är möjligt att bedriva utbildning inom samhällsvetenskap och humaniora med nuvarande villkor och resurstilldelning. Samtidigt är det detta dagens studenter framförallt vill läsa.

Mot bakgrund av detta väntar framförallt samhällsvetare och humanister ivrigt på vad den statliga utredningen skall rekommendera. Utredningen har inte presenterats men det har sipprat ut en del information och om det stämmer är det vansinnigt glädjande besked för samhällsvetenskap och humaniora. Det ryktas nämligen om att utredaren kommer att föreslå en kraftig ökning av resurstilldelningen för samhällsvetenskap och humaniora. Det rör sig om ca 50% ökning! Utredningen kommer även att föreslå att nuvarande system med HÅS/HÅP försvinner. Detta är visserligen rykten ännu så länge men det låter ju lovande.

Six Degrees of Kevin Bacon

2007-08-12T02:08:00.000+02:00

Nyligen avslutades en film på TV3; ”Hotet från underjorden” med Kevin Bacon. Det fick mig att tänka på ett lustigt spel som har sitt ursprung från 1990-talet, nämligen ”Six Degress of Kevin Bacon”.

Spelet går ut på att alla skådespelare som någonsin har levat kan länkas till Kevin Bacon i högst sex steg. Målet i spelet är att länka en given skådespelare på så få steg som möjligt. Det nummer via en viss skådespelare kan länkas till Kevin Bacon kallas Baconnummer.

Ett exempel kan illustrera: Val Kilmer. Val Kilmer kan länkas till Kevin Bacon i två steg (alltså, Val Kilmers Baconnummer är två) och dessutom på två sätt. (1) Val Kilmer spelade i ”Prince of Egypt” med Sandra Bullock, Sandra Bullock spelade i ”Loverboy” med Kevin Bacon. (2) Val Kilmer spelade i ”Top Gun” med Tom Cruise, Tom Cruise spelade i ”A Few Good Men” med Kevin Bacon.

Nå, nu har ni hajat poängen med spelet. Men hur kan gamla skådespelare länkas till Kevin Bacon? Ta exempelvis Ingrid Bergman, det måste väl ändå vara omöjligt? Närå, bara två steg (Ingrid Bergmans Baconnummer är två). Ingrid Bergman spelade i ”Cactus Flower” med Metthew Saks, Matthew Saks spelade i ”A Few Good Men” med Kevin Bacon.

Även om vi tar typiskt svenska skådespelare såsom Peter Haber, är det möjligt att länka till Kevin Bacon. Peter Habers Baconnummer är tre. Peter Haber spelade i ”Små mirakel och stora” med Peter Gantzler, Peter Gantzler spelade i ”Smilla’s Sense of Snow” med David Hayman, David Hayman spelade i ”Where the Truth Lies” med Kevin Bacon.

En lite tuff variant är Lasse Åberg. Ni får själva hitta kopplingen mellan Lasse Åberg och Kevin Bacon (det går).

Pinsamt Reuters

2007-08-09T23:09:00.000+02:00

Tydligen har några finnar upptäckt att de bilder som publicerades för några dagar sedan som skulle visa hur ryska miniubåtar placerar ut en liten rysk flagga under Arktis var fejkade.

Om detta stämmer är det synnerligen pinsamt för Reuters.

Kommer Kina att ”dumpa dollarn”?

2007-08-09T00:27:00.000+02:00

Dagens Industri (ett lysande forum för ludermässig ekonomisk journalistik) skriver idag en nyhet om att ”Kina hotar dumpa dollarn”. Motsvarande har cirkulerat i en del andra medier i några dagar nu.

Detta är nog inte rätta platsen att dra en längre föreläsning om sambanden ifråga här. Kort kan vi dock säga att Kinas centralbank har ett stort innehav av amerikanska räntebärande värdepapper. Om Kina skulle få för sig att sälja av stora delar av detta innehav skulle det påverka växelkursen för USD. USD skulle depreciera gentemot CNY (och sannolikt mot en del andra valutor eftersom Kina då istället köper tillgångar denominerade i andra valutor). Även amerikanska räntor skulle påverkas men vi fokuserar växelkursen här.

Men, följdfrågan (och det som egentligen är relevant här) blir ju om Kina skulle vinna något på detta. Svaret är att Kina skulle inte vinna på det, snarare tvärtom. Orsaken är inte, såsom filuren på DI påstår, att Kinas växelkurs är knuten till dollarn. Orsaken är (förenklat resonerat) att om USD deprecierar gentemot CNY innebär det att amerikanska varor blir relativt billigare och kinesiska varor relativt dyrare. Resultatet blir att USAs import av kinesiska varor minskar och USAs export ökar. Detta drabbar den kinesiska ekonomin negativt och hämmar sysselsättning och tillväxt i Kina.

Alltså, att Kina skulle kunna få USD att depreciera stämmer. Däremot är det högst sannolikt ett tomt hot (om det nu rör sig om något officiellt uttalande från Kina överhuvudtaget eller blott en fantasi från överförfriskade journalister) eftersom även Kina skulle förlora på det.

Om USD deprecierar är således inte endast av ondo för USA och den amerikanska ekonomin, det kan vara tvärtom. Däremot kan det bli högre räntenivåer i USA (om nu Kina skulle sälja av sitt innehav i amerikanska statspapper) och det är nog i så fall ett större problem.

Hur många universitet bör Sverige ha?

2007-08-07T01:06:00.000+02:00

Frågan har aktualiserats genom nye bossen för Högskoleverket (universitetskansler som den preussiskklingande titeln lyder), Anders Flodström, sannolikt i debattsyfte mer än i något egentligt policysyfte (ännu så länge). Flodström menar att det finns plats för fem universitet i Sverige, och att vi således har alldeles för många idag. Därför menar han att åtskilliga lärosäten skulle kunna, och bör, fusionera.

Nå, är detta en bra idé? Nja, det beror lite på hur det är tänkt att göras. Jag har tidigare klagat över att det finns för många universitet i Sverige och att det medför utspridning av forskning och kompetens på alltför många orter. Den troliga följden av detta är sämre forskning. Istället för något riktigt slagkraftigt forskningsinstitut, etc, får vi många halvtaskiga.

Jag är dock inte övertygad om att situationen blir bättre i något avseende blott genom att slå ihop lärosäten och göra dem färre och större. För att det skall vara någon poäng med detta behöver även forskning och utbildning inom samma, och närliggande, områden koncentreras till några få orter. Exempelvis skulle det vara föga poäng i att Uppsala universitet och Stockholms universitet fusionerar om det innebär att det fortfarande kommer att bedrivas utbildning och forskning inom exempelvis nationalekonomi, sociologi, astronomi, etc, både i Uppsala och Stockholm. Då blir det bara en större variant av Mittuniversitetet.

Däremot, om forskning och utbildning koncentreras till en centralort, exempelvis nationalekonomi till Stockholm, astronomi till Uppsala, etc, kan det finnas en poäng i att fusionera. Den typen av omstruktureringar bedömer jag dock vara nästan uteslutande att genomföra i det svenska akademiska systemet beroende av det motstånd det kommer att väcka i de akademiska korridorerna. Det är i så fall i alla avseenden fråga om en mycket långsam process, sannolikt en mansålder.

Jag har också svårt att se några större poänger i att exempelvis Karolinska institutet och KTH skall fusionera. Det är ju inte direkt så att de sysslar med närliggande saker varför utbytet dem emellan svårligen kan bli stort. Då vore det nog mer motiverat med en fusion mellan KTH och Chalmers (men lycka till att förhandla om var det skall lokaliseras).

Lura Vägverkets kameror

2007-08-03T15:33:00.000+02:00

Det är lustigt att återigen se att när politiker inför policyåtgärder som strider mot mänsklig natur och som innebär problem och kostnader för människor, kommer människorna att hitta på kreativa lösningar att ta sig runt hindret. Detta beteende är allmängiltigt där människor verkar, exempelvis på finansiella marknader där nya finansiella instrument utvecklas för att kringgå en reglering, skatter, etc.

Så är fallet nu med vägtullarna/trängselskatterna i Stockholm. Enligt Stockholmspolisen är 5 000 nummerskyltar anmälda stulna i Stockholms län. Det är ju ett sätt att slippa betala vägskatten; att stjäla en nummerskylt.

För den som inte vill stjäla en nummerplåt finns diverse teknisk utrustning för att lura kamerorna att tillgå. Siten Potatisgris kan erbjuda allehanda attiraljer för den som inte vill betala skatten. Dessa attiraljer tycks bli alltmer tekniskt avancerade. Enligt den som driver Potatisgris planeras lansering av en ”fjärrstyrd infällbar skyltkåpa”. :-)

Potatisgris tror på en kraftig expansion har därför beslutat att öppna filial i Stockholm med direktförsäljning, verksamheten ligger annars i Göteborg (lustigt att det är sillstryparna som kommer till stockholmarnas undsättning).

1 028 ekonomer mobiliserar igen

2007-08-02T22:14:00.000+02:00

1 028 amerikanska ekonomer har undertecknat ett upprop mot kongressens positiva inställning till protektionistisk handelspolitik gentemot Kina.

Senast det begav sig var under president Hoovers tid när 1 028 ekonomer försökte stoppa USA’s protektionistiska handelspolitik. Den gången lyckades tyvärr inte ekonomerna stoppa vansinnigheterna med känt resultat (till följd av den tilltagande protektionismen i handelspolitiken störtade USA och Västeuropa ned i Den Stora Depressionen).

Låt oss alla bedja att förnuftet segrar denna gång.

”We are so small between the stars, so large against the sky”

2007-08-02T21:53:00.000+02:00

/ Leonard Cohen

När jag var liten spoling (10-12 år) var astronomi mitt stora intresse, det var innan jag träffade den stora passionen i finance…

Nå, följande film illustrerar väl hur liten Jorden är i förhållande till solen och hur liten solen är i förhållande till de stora stjärnorna.

Samma sak illustrerad på ett annat sätt…

Tanken svindlar onekligen vid tanken på hur stora de största stjärnorna är i förhållande till vårt lilla hem på Jorden.

Ingmar Bergman vs. Skattemyndigheten

2007-07-30T23:03:00.000+02:00

Den helt överskuggande nyheten i Sverige idag har varit Ingmar Bergmans död. Detta har även varit en av huvudnyheterna i flertalet andra länder. I CNN’s kommentar nämns Ingmar Bergmans tvekamp med svenska Skattemyndigheten (ett verkligt schackspel med döden).

“Bergman also waged a fight against real-life tormentors: Sweden's powerful tax authorities.

In 1976, during a rehearsal at the Royal Dramatic Theater, police came to take Bergman away for interrogation about tax evasion. The director, who had left all finances to be handled by a lawyer, was questioned for hours while his home was searched. When released, he was forbidden to leave the country. [...] The experience made him go into voluntary exile in Germany, to the embarrassment of the Swedish authorities. After nine years, he returned to Stockholm, his longtime base.”

Underbar och ohyggligt träffsäker benämning på svenska Skatteverket; ”real-life tormentors”. [TIH lyfter på hatten för skribenten på CNN]

Ny födkrok: utländska studenter

2007-07-30T21:50:00.001+02:00

Höstterminen närmar sig med stormsteg. Med anledning därav kan vi tillåta oss att reflektera en smula kring ett tämligen nytt fenomen i den svenska högskolefaunan som breder ut sig likt mördarsniglar i svenska trädgårdar.

Det gäller lärosätenas ökade satsningar på utländska studenter. Fokus på att försöka locka hit utländska studenter har ökat lavinartat de senaste åren. Orsaken ligger, såsom så mycket annat ont i högskolevärlden, i finansieringssystemet. Jag har skrivit om detta tidigare här på bloggen och ämnar ej upprepa detta annat än i mycket korta ordalag här. Högskolor och universitet får betalt efter hur många studenter de har. Lärosätena får betalt två gånger, en gång vid registrering och en gång när studenten (eventuellt) blir godkänd (priset på studenten varierar beroende av vilken typ av utbildning, exempelvis ger en teknolog mer än dubbelt jämfört med en samhällsvetare). Detta finansieringssystem medför en hel del knepiga incitament i systemet. Bland annat medför det att lärosätena önskar registrera så många studenter som möjligt (dock upp till ett visst tak som gäller för betalning, om lärosätet överskrider detta tak utgår ingen ersättning för studenterna).

De senaste åren har lärosätena sett vikande söktryck från studenter. Det har framförallt tre orsaker, (1) demografi, mindre årskullar från gymnasiet, (2) fler lärosäten med alltfler utbildningsplatser, och (3) den goda konjunkturen och därtill goda situationen på arbetsmarknaden. Detta medför att flertalet lärosäten idag har svårt att fylla sina tilldelade utbildningsplatser, det gäller framförallt de mindre lärosätena. Detta har i sin tur medfört att lärosätena uppvisar en enormt kreativ förmåga när det gäller att hitta på nya utbildningar för att locka nya målgrupper som annars inte tilltalas av högskolestudier. Reseledare, serieteckning och fotboll är blott några exempel.

Förutom denna kreativitet har flertalet lärosäten i sitt desperata budgetmaximerande beteende upptäckt den enorma marknad det innebär att locka hit utländska studenter. Svenska lärosäten kan här vara konkurrenskraftiga gentemot de flesta andra länder därför att högskoleutbildning helt och hållet är skattefinansierat i Sverige och vi har inga terminsavgifter alls.

Häri, gott folk, ligger problemet vilket sannerligen är en tickande bomb. Flera lärosäten väntar hundratals utländska studenter till höstterminen. Officiellt kallas dessa ”utbytesstudenter” men i begreppet ”utbytesstudent” ingår egentligen att för varje utländsk student som kommer hit från exempelvis Kina, skall det lärosätet skicka en student till det utländska lärosätet ifråga. Nu förhåller det dock sig så att svenska lärosäten inte på långa vägar skickar lika många studenter utomlands som det kommer utländska studenter hit.

Detta innebär alltså att svenska skattebetalare (sannolikt mot sitt välförstådda intresse) nödgas finansiera högskoleutbildning för utländska studenter som kommer hit, studerar i ett antal år, tackar för den ”fria” högskoleutbildningen och sedan reser hem. Är det väl använda skattemedel?

George Borjas

2007-07-13T21:10:00.000+02:00

Bloggeri blir alltmer vanligt, även bland etablerade och välrenommerade forskare, det är gott. Exempelvis bloggar Greg Mankiw om makroekonomiska frågor och använder sin blog som ett sätt att kommunicera med sina studenter.

Kan passa på att slå ett slag för George Borjas blog (se länk till höger). Borjas forskning berör framförallt invandring och dess ekonomiska konsekvenser (han är kanske den mest kände forskaren inom det området). Borjas verkar lägga ned mycket tid på sin blog. Han postar nämligen omfattande och synnerligen välskrivna analyser och kommenterar (jag har sällan sett maken).

Studentekonomi

2007-07-13T15:29:00.000+02:00

Igår på DN Debatt presenteras en rapport från Sif gällande studenters ekonomiska situation.

”Av rapporten framgår att var fjärde student har övervägt att avbryta sina studier på grund av ekonomiska svårigheter. En majoritet av studenterna känner oro för att ekonomin inte ska gå ihop över sommaren, en av fyra tvivlar på att pengarna kommer att räcka. Över hälften bygger sin ekonomi på hjälp från föräldrar eller andra personer, nära en tredjedel skulle inte klara en oförutsedd utgift på 1.000 kronor.”

Studenter är vårt lands verkliga fattiggrupp. En översyn och reformering av studiemedelssystemet får därför anses vara angeläget. Finansminister Anders Borg tycks dock vara av en annan uppfattning och menar att ett generösare studiemedelssystem försämrar genomströmningen.

Jag instämmer förvisso i att genomströmningen kunde vara bättre och alltmer generösa studiemedel försämrar sannolikt genomströmningen. Det finns en hel del studenter som går och drar benen efter sig och ”studerar” mest för att de inte har något annat att göra. Högskolestudier blev under den socialdemokratiska regeringen något av ett arbetsmarknadspolitiskt projekt där en del av den verkliga arbetslösheten kunde döljas.

Nå, likväl behöver studiemedelssystemet onekligen ses över och reformeras, i synnerhet i och med införandet av Bolognasystemet. Nuvarande studiemedelssystem är inte anpassat för ett femte läsår.

Dessutom är studenters ekonomiska situation idag fullständigt ohållbar. Det gäller inte minst under sommaren när studiemedel inte betalas ut.

Gör det möjligt att låna mera! Bidragsdelen kan gärna sänkas, eller behöver åtminstone inte höjas (lägre bidrag bör för övrigt inverka positivt på genomströmningen). Men gör det möjligt för den som vill att låna mera. Givetvis bör detta åtföljas av ordentliga återbetalningskrav.

Om finansministern oroar sig för genomströmningen kan det vara ett gott argument för att införa terminsavgifter (samtidigt bör det vara möjligt att låna till dessa avgifter).

Klimatfanatismen

2007-07-10T15:16:00.000+02:00

Miljöfanatismen har sedan länge gått över styr och intagit ett löjets skimmer där den ena domedagsprofetian överträffar den andra och det tycks inte finnas någon besinning i galenskaperna och villfarelserna. Av allt att döma har denna miljöfanatism nu även gripit ett fast tag om regeringen. Nuvarande regering tycks ju till och med vara ännu galnare än föregående i detta avseende (trots att föregående regering hade Miljöpartiet som stödparti). Nuvarande miljöminister tycks ju vara en riktig kottplockare.

Den besinningslösa förföljelsen av svenska bilister (dessa satans skurkar, dessa bödlar i materialismens tjänst, dessa isbjörnsmördare, etc) tycks inte veta några gränser. Den nya hetsen på ett literpris på bensin mot 20 kr och hetsen på att utveckla små (fröken)bilar är det senaste. Större bilar må vara mer bränsletörstiga men de är samtidigt vanligen säkrare. Frågan är vilket som kan förväntas rädda flest människoliv.

Det som sker är häpnadsväckande, intressant och ohyggligt skrämmande. Den politiskt korrekta sanningen är klar; Jordens temperatur stiger och det beror av människors utsläpp av koldioxid. Alla oliktänkande som yppar minsta kritik mot denna politiskt korrekta sanning skall omedelbart brännas på bål ty de är kättare som inte erkänner den enda sanna klimattron.

Ty det finns kritiker mot den politiskt korrekta sanningen. Det finns forskare som är av en annan uppfattning och menar att det är i allra högsta grad oklart om det finns ett samband mellan koldioxidutsläpp och Jordens temperatur (exempelvis har Solen och dess aktivitet avsevärt större betydelse). Dessa forskare och kritiker kommer dock naturligtvis inte fram i debatten, omnämns sällan eller aldrig i media och har sannolikt avsevärt svårare att få forskningsanslag (det är naturligtvis avsevärt enklare att få forskningsanslag om man kan måla upp en ohyggligt skrämmande hotbild för att därigenom motivera mer forskning, historien med mördarchipsen och Stockholms universitet är ett exempel).

Att politiker sväljer klimatfanatismen med hull och hår är väl icke att förvånas över. Det ger dem två fördelar, (1) ytterligare svepskäl att öka skattebördan på medborgarna, och (2) möjlighet att motivera statliga regleringar och ingripanden. Jag kan för övrigt passa på att förnya ett boktips för klimatkättaren...

Att klimatfanatismen är besinningslös illustreras för övrigt av att det sällan eller aldrig finns någon form av konsekvensanalys. Det vill säga, vad blir de samhällsekonomiska kostnaderna av att minska utsläppen och är det värt det? Att rusa iväg med panikartade åtgärder riskerar att bryta nacken av tillväxt och utveckling i världen. Om utsläpp av koldioxid verkligen orsakar högre temperatur och förändrat klimat på Jorden är det i alla avseenden fråga om en mycket långsam process och det finns all anledning att besinna sig med policyåtgärder i väntan på mer forskning.

Angående de forskare som idag är anhängare av teorin om klimathotet och nödvändigheten att minska koldioxidutsläpp kan jag avsluta med ett citat från Fischer Black (finansforskare, bland annat inom optionsteori) som nog stämmer i de flesta fall av vetenskap;

”Sist och slutligen accepteras en teori inte därför att den bekräftas av konventionella empiriska prov utan därför att forskarna övertalar varandra att teorin är korrekt och relevant.”

Skandinaviens (och Norrlands) huvudstad?

2007-07-07T23:55:00.000+02:00

Mycket förvånad såg jag stora skyltar vid Arlanda vars text löd något i stil med, ”Welcome to Stockholm – The Capital of Scandinavia”. Om detta har varit en omdiskuterad fråga i Sverige har det gått mig förbi. Vem/vilka har utsett Stockholm till Skandinaviens huvudstad? Kan det måhända vara Stockholmspolitiker (lågoddsare) som likt Tarzan bultat sig för bröstet (igen) och vrålat ”Bundolo!”? Har dessa någon/några frågat danskar och norrbaggar vad de måhända anser om saken?

Den här kampanjen känns för det första patetisk, eftersom Stockholm knappast har någon större rätt än Köpenhamn eller Oslo att utropa sig själv till Skandinaviens huvudstad utan vidare. Smaka själv på om London plötsligt skulle börja kalla sig Europas huvudstad. Vilket jävla liv det skulle bli (på framförallt fransmän får man förmoda, ”sacrebleu!”). För det andra är det vilseledande. Det riktar sig uppenbarligen till besökare från länder utanför Skandinavien, sannolikt från länder utanför Europa (som inte har så bra koll på Nordeuropas länder). Skandinavien är ett internationellt känt begrepp. Åtskilliga medborgare i andra länder (kanske främst i USA) känner mer till Skandinavien som begrepp än de tre enskilda skandinaviska länderna. Stockholm är visserligen den största staden i Skandinavien men av gentlemannamässig hänsyn till våra kära skandinaviska grannar förslår jag att dessa dumheter upphör.

En måhända lika, eller till och med ännu mer, patetisk och liknande fråga upptäckte jag i vintras när jag hade anledning att besökta Mittuniversitetet i Sundsvall. I centrala ”stan” fanns stora skyltar med texten ”Sundsvall – Norrlands huvudstad”. Syftet är väl att försöka etablera begreppet som varumärke (precis som Stockholm försöker göra) men det retar sannolikt upp andra norrländska städer. Jag kan föreställa mig att framförallt Gävle, men troligen även Umeå, på minst lika goda grunder kan göra anspråk på titeln ”Norrlands huvudstad”.

Civilekonomexamen

2007-06-28T00:42:00.000+02:00

Högskoleverkets (HSV) dom var hård, endast 6 av 23 sökande lärosäten beviljas examensrätt för civilekonomexamen (det innebär att flera av de nya universiteten blir utan examensrätt). Detta är intressant ur flera aspekter.

För det första är det häpnadsväckande egentligen att ett särintresse så snabbt och så enkelt via skicklig lobbyverksamhet kan genomdriva något dylikt. Särintressets (fackföreningen Civilekonomerna) primära intresse i sammanhanget är naturligtvis att begränsa utbudet av ”civilekonomer” för att därigenom höja statusen och lönenivån för de som har denna examen. Det är samma sak med alla övriga yrkeslicenser såsom exempelvis behöriga lärare i grundskolan/gymnasieskolan, revisorer, fastighetsmäklare, läkare, etc.

För det andra är det även häpnadsväckande att denna examen införs nu med tanke på att den inte alls passar in i det Bolognasystem vi håller på att anpassa all högre utbildning till. Systemet för högre utbildning enligt Bologna skall vara tre år på grundnivå som leder till en examen och därefter en möjlig påbyggnad på avancerad nivå för masterexamen (masterexamen skall inte förväxlas med dagens magisterexamen!) på ytterligare två år. En fyraårig civilekonomexamen passar inte alls in i detta och det är oklart hur lärosätena som nu både har examensrätt för civilekonom och master inom företagsekonomi kommer att hantera detta. Det innebär exempelvis att den som har en civilekonomexamen inte blir behörig till forskarutbildning och det är en oklar fråga om sista året på civilekonomutbildningen skall kunna räknas som första året på en master. Dessutom blir det problem internationellt att tolka den svenska civilekonomexamen. Dessa problem är för övrigt orsaken till varför Handels Stockholm och Uppsala universitet inte ansökte om civilekonomexamen.

För det tredje kan rapporten från HSV samt Erik Åsbrinks lysande debattartikel på DN Debatt knappast tolkas som något annat än ett formidabelt underkännande av dagens företagsekonomiska högskoleutbildningar på de flesta lärosäten (rubriksättaren på DN skall dock ha sig en spark i arslet, det är inget lärosäte som blir av med någon examensrätt!).

Förvisso innebär inte nödvändigtvis utebliven examensrätt att vi utan vidare kan dra slutsatsen att grundutbildningen inom företagsekonomi är särdeles mycket sämre idag vid något av de lärosäten som nu blev utan examensrätt för civilekonom. Det är sannolikt möjligt att få sig en bra utbildning inom företagsekonomi vid exempelvis Karlstad, Örebro, Mittuniversitetet eller Gävle (kraven är sannolikt inte lägre, det är ungefär samma innehåll i kurserna, samma litteratur, etc). HSV har gått efter framförallt två kriterier, (1) bredd på utbildningen gällande fördjupningar, samt (2) docentkompetens inom de fördjupningar som ges (det är framförallt gällande punkt 2 som det ansetts brista). Det är inte alls säkert att en adjunkt är sämre som lärare än en docent. Däremot är det utan tvekan bra med en docent/professor i bakgrunden och som balans mot den flummiga falangen inom feken. HSV:s dom innebär ett kraftfullt underkännande av den utveckling företagsekonomin haft i Sverige det senaste decenniet, var tyngdpunkten i ämnet ligger och (implicit) även över hur inriktningen på dagens forskarutbildning inom företagsekonomi ser ut.

Nästintill samtliga lärosäten som fick avslag på sin ansökan fick det därför att de saknar docentkompetens inom redovisning (ett av företagsekonomins kärnområden). Redovisning och finansiering kan sägas höra till de tyngre delarna av företagsekonomin, i tämligen stark kontrast till de lättare och flummigare områdena marknadsföring och framförallt organisation/management. Samtidigt är det oerhört svårt för lärosätena idag att rekrytera disputerade lärare/forskare inom redovisning (och ännu svårare inom finansiering) medan disputerade lärare/forskare inom organisation/management och marknadsföring i det närmaste växer på trän.

Utvecklingen inom företagsekonomin i Sverige det senaste decenniet är i det närmaste skrämmande. Akademin har rört sig alltmer mot allt flummigare områden såsom socialkonstruktivism, postmodernism, etc. Den överväldigande majoriteten av alla forskarstuderande inom företagsekonomi idag är också inom organisation/management, det vill säga inte inom de områden som behöver stärkas enligt HSV och dess utredare.

Sannolikt kommer HSV:s dom att medföra en ändring av utvecklingen inom företagsekonomin där vi går från det flummiga till mer fokus på redovisning och finansiering. Det ser jag som det mest positiva med denna historia.

Sosseriets utnämningspolicy

2007-06-25T23:47:00.000+02:00

På DN Debatt skriver idag Alliansens partiledare angående att bryta det socialdemokratiska maktväldet. Naturligtvis kommer sossekommentaren som en reflex och naturligtvis är den osaklig, som alltid; ”BUUU, för borgerligheten! Ni vill ha klassamhälle, öh!”.

Att bryta det socialdemokratiska systemet får anses utomordentligt angeläget. I det systemet spelar formella meriter ingen roll och ansökningsprocess är ovanligt. Istället har det varit regeringen som utan vidare omsvep utser någon till posten. Det innebär att partipolitik och inte kompetens har styrt vilka som hamnat på chefpositioner inom statliga verksamheter.

I de allra flesta fall handlar det då om någon som står maktapparaten (läs: socialdemokratin) nära. Det kan antingen röra sig om ett slags ”tack för lång och trogen tjänst i rörelsens led”, eller ”vi i sosseriet vill inte ha dig här, försvinn!”. Det senare har använts när det gäller exempelvis landshövdingar och ambassadörer (hade det socialistiska maktväldet fortsatt är det troligt, åtminstone cirkulerar sådana rykten, att kommande rektor för Uppsala universitet blivit den före detta miljöministern Lena Sommerstad av precis samma anledning; ”ingen vill ha henne och vi i sosseriet har ingen glädje av henne, gör henne till rektor”).

När arma jag för några år sedan berättade för besökare, bekanta, etc, från den fria världen att ordföranden för ett av landets största universitet (Stockholm) samtidigt var landets polischef samt att statsministerns fru satt i samma universitetsstyrelse (samma övergödda kärring som för övrigt är VD för ett statligt monopol), blev jag knappt trodd. Detta föreföll fullständigt ohyggligt i en amerikans ögon. När det gäller hur styrelse och rektor utses till universitet och högskolor finns för övrigt mer att säga men det spar jag till ett senare tillfälle.

Nuvarande regering vill nu att tjänster som myndighetschef, etc, skall utlysas varefter en ansökningsprocess vidtar. Detta är positivt då det torde öka sannolikheten att få en lämplig person på posten ifråga som får posten beroende av sina kvalifikationer istället för beroende av sina politiska kontakter med regeringen.

Att införa viss sekretess i sammanhanget kan vara positivt. Det kan nämligen vara ett problem att det är offentligt vem som söker till denna typ av arbeten. Det kan bland annat ha en hämmande inverkan på att söka eftersom det innebär att samtliga dina meriter (eller måhända brist därpå) blir offentliga för allmänt spott och spe samt att det sällan uppskattas av nuvarande arbetsgivare att du sitter och letar efter alternativa jobb. Det kan till och med uppfattas som direkt illojalt.

Att information om vem/vilka som sökt en viss statlig tjänst inte är helt offentligt och basuneras ut till omvärlden hindrar inte att de som sökt tjänsten får reda på vilka de övriga sökandena är, eller åtminstone deras meriter, samt att de dessutom har någon form av möjlighet att överklaga ett beslut i efterhand till därför avsedd instans.

Banker istället för CSN?

2007-06-25T13:02:00.000+02:00

Centern föreslår att studielån överflyttas från CSN till banker. Äntligen! Det framstår som en utomordentligt bra idé (förutom för slöpittarna på CSN). Det torde medföra en utomordentlig uppryckning av servicen. CSN har ju kallats Sveriges mest utskällda myndighet och det är inte att undra på ty någon sämre service är svår att föreställa sig.

Om staten dessutom fungerar som borgensman och så att säga garanterar lånen, har jag svårt att se någon nackdel för studenterna egentligen. Lånevillkoren behöver inte nödvändigtvis försämras för låntagaren och den stora förbättringen ligger sannolikt i snabbare och bättre service.

Det är dock oklart hur systemet skall se ut i detalj, det blir väl en senare fråga. Skall bankerna tillåtas konkurrera om studenterna med hjälp av lånevillkor exempelvis? Att bankerna tar över kan leda till en mer affärsmässig grund för lånevillkoren vilket sannolikt gagnar samhället. Exempelvis är det troligt att bankerna kommer att ge olika lånevillkor beroende av vad det är för utbildning och måhända efter hur det framtida arbetsmarknadsläget förväntas se ut. Det är ett problem med CSN idag, du kan låna hejvillt till en utbildning som du har utomordentligt små möjligheter att få jobb efter.

Självfallet är det socialistiska patrasket i SFS (Sveriges Förenade Studentkårer) emot idén. Att SFS är emot är för övrigt ett skäl i sig att vara för.

Littorin igen, sent skall syndaren vakna…

2007-06-21T10:19:00.000+02:00

Littorin väljer att ta bort sin falska MBA-examen från sin biografi på regeringens hemsida (och den är redan borta från hemsidan). Det är bra. Dock är hans motivering till det mindre bra,

”Jag vill inte att debatten ska handla om något som hände för tio år sedan, utan att den ska fokusera på det som händer i dag”.

Det uttalandet vittnar om att Littorin fortfarande inte fattat vad det handlar om. Han anser troligen fortfarande att han har en MBA-examen. Det han egentligen säger är att han tar bort den därför att den blivit en politisk belastning, och att det blir fel fokus för debatten. Det vore bättre att han sagt att han nu insett att han blivit lurad, inte har någon giltig MBA-examen och av den anledningen tar bort den.

Littorins nonchalanta inställning till detta irriterar mig oerhört. Mitt förtroende för honom är nu avsevärt lägre än tidigare (och det var inte särdeles stort tidigare heller). Konsekvensen av hans uppfattning blir ju att det är fritt fram för vem som helst att utfärda akademiska examina utan några som helst kvalitetskrav eller -kontroller.

Har Littorin en skruv lös?

2007-06-20T15:25:00.001+02:00

Få torde vid det här laget ha undgått att den MBA som arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin uppger att han har från Fairfax University i USA inte är vatten värd.

Littorin har ”försvarat” sig med att han inte hade någon anledning att ifrågasätta Fairfax och deras examensrätt ty han hade kontakt med någon form av handledare, levererade in inlämningsuppgifter och uppsats, etc.

Det må så vara att Littorin måhända ”bara” är naiv och inte medvetet har försökt fuska till sig en prålig MBA-examen. Likväl, när saken nu har uppdagats och Littorin fått klart för sig hur det ligger till med Fairfax är det fullständigt häpnadsväckande att han inte tar bort MBA-examen ur sitt CV på regeringens hemsida.

Att fortsätta hävda att han har en MBA (vilket han alltså inte har!) nu när han vet hur det ligger till, är faktiskt direkt fusk.

Detta är en i mina ögon avsevärt större skandal än att inte ha betalat TV-avgift. Likväl tycks denna historia redan ha blåst över medan utebliven TV-avgift som bekant fällde två statsråd (Maria Borelius och Cecilia Stegö-Chilò). Hur kan det komma sig? Varför är inte murvlarna lika drivna i den här frågan som i frågan om TV-avgift och köp av svarta hushållstjänster?

Jag menar nu inte att Littorin skall avgå, men han skall för böveln sluta hävda att han har en MBA-examen från ett amerikanskt universitet. Grrrr!!

Att binda eller inte binda...

2007-06-20T14:59:00.000+02:00

Riksbankens reporänta är på väg upp (höjdes idag och av signalerna att döma är fortsatta höjningar att vänta) och med den stiger bolåneräntor. Eftersom åtskilliga hushåll påverkas av detta är det naturligtvis populärt stoff i svensk media. Nu förhåller det sig dock tyvärr så att svensk journalistik i allmänhet, och måhända ekonomijournalistik i synnerhet, lämnar en del övrigt att önska i form av saklighet, etc.

Ett exempel på det är att flera ekonomimedia igår och idag skriver om hur du borde ha gjort med bolånen utifrån dagens situation med räntan. Det vill säga, givet att du idag vet vad du vet, så borde du ha bundit räntan för tre år sedan, exempelvis.

Det är fullständigt ointressant egentligen. Det är som att på en måndag när senaste lottoraden är känd, konstatera att ”De där lottonumren skulle jag ha valt i lördags”.

Angående rimligheten i att binda eller inte, se en tidigare text här på bloggen för närmare ett år sedan.

Diamyd och aktiemarknadseffektivitet

2007-06-18T23:22:00.001+02:00

”Må du leva i intressanta tider”, skall enligt uppgift vara en kinesisk förbannelse, något en kines säger till en annan i syfte att önska olycka över vederbörande. Bara senaste veckan har vi sett en del ”intressanta tider” på Stockholmsbörsen. Att aktierna noterade på ”First North” (som inte har börslistestatus) beter sig besynnerligt är måhända icke att förundras över (låg likviditet i aktien medför att det kan bli mycket stora kurssvängningar).

Idag har vi dock sett något häpnadsväckande inträffa i bolaget Diamyd Medical. Det ger tacksamt exempel till föreläsning till höstterminen. Det ger nämligen en mycket god illustration av marknadseffektivitet och hur snabbt priserna regerar på information. Diamyd meddelade i morse att någon form av medicinskt test av läkemedel mot diabetes underkänts på grund av bristande vetenskaplig kvalitet i testerna varför resultaten var opålitliga (det rent tekniska kan vi strunta i).

Detta är dåliga nyheter. När nyheter når aktiemarknaden kommer aktörerna att agera på den vilket medför att priserna anpassas efter den nya information. Om det är dåliga nyheter faller aktiekursen, om det är bra nyheter stiger aktiekursen. Det är måhända inte så märkligt. Intressant är dock hur snabbt detta går. Ju fortare en anpassning sker, desto effektivare är marknaden och desto svårare är det att agera på informationen innan det är för sent och priserna redan har anpassats efter den nya informationen.

Efter bara 15 minuter hade aktiekursen fallit till 112 kr. Jämfört med stängningskurs närmast föregående handelsdag (155 i fredags) innebär det ett kursras på ca 27%, (112-155)/155. Vid lunchtid, efter ca 3 timmars handel, hade aktien rasat ca 33% och aktien stängde 40% ned jämfört med fredagens stängningskurs.

På en marknad med hög information kan du som enskild investerare inte förvänta dig att kunna göra dig vinster över det normala genom att agera på offentligt kommunicerad information såsom exempelvis pressmeddelanden, etc. När du nås av informationen är det redan för sent. Enda sättet att göra sig stora vinster är att få tag på informationen INNAN den kommer ut till offentlig kännedom. Sådan information kallas privat eller insiderinformation och att agera på den är olagligt. Föreställ dig att du hade haft tillgång till informationen angående Diamyds underkända test innan resten av marknadens aktörer hade det…

Statsrådens utbildning

2007-06-18T22:47:00.000+02:00

En huvudnyhet i dagens press har ju varit arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins MBA från Fairfax i USA. En examen av tveksamt värde på grund av lärosätets synnerligen dåliga rykte och i Sverige egentligen värde 0 eftersom Högskoleverket enligt uppgift inte värderar den.

Med bakgrund av detta kan vi ta en titt på övriga statsråd och deras akademiska meriter (eller snarare bristen därpå…). Det finns endast EN disputerad i regeringen (Malmström). Källa till detta är regeringens hemsida och vad som framgår under respektive statsråds biografi.

Intressant är att nästan ingen av statsråden anger vilken examen de har. Det är vanligare med ”Akademiska studier i…”, ”Studerade…”, etc. Det kan ha flera orsaker. Kanske har de inte brytt sig om att sätta ut det på regeringens hemsida, de har inte brytt sig om att ta ut examen trots uppfyllda krav, eller de har inte studerat tillräckligt för att kvalificera sig för examen.

Jag har rangordnat efter vad jag betraktar som högst akademisk meritering överst och fallande.

Cecilia Malmström
EU-minister
Fil dr i statskunskap, Göteborgs universitet

Tobias Billström
Migrationsminister
Master of Philosophy in Historical Studies, University of Cambridge
Fil mag, historia, Lunds universitet
Fil kand i historia, statsvetenskap, modern internationell historia och Öst- och Centraleuropakunskap, Lundsuniversitet (oklart vad detta innebär, har han fyra fil kand?)

Anders Borg
Finansminister
Högskolestudier i främst nationalekonomi (även påbörjad forskarutbildning) vid Stockholms universitet, även studerat statskunskap, historia och filosofi vid Uppsala universitet

Mikael Odenberg
Försvarsminister
”Ekonomiska studier” (oklart om det är företagsekonomi eller nationalekonomi), Stockholms universitet och Handels Stockholm

Fredrik Reinfeldt
Statsminister
Civilekonom, Stockholms universitet (är inte en akademisk examen men det brukar innebär minst fil kand i företagsekonomi)

Mats Odell
Kommun- och finansmarknadsminister
Företagsekonomi och nationalekonomi, Stockholms universitet

Beatrice Ask
Justitieminister
Internationella ekonomilinjen, Uppsala universitet

Nyamko Sabuni
Integrations- och jämställdhetsminister
Juridik, Uppsala universitet (om det är en jur kand bör hon placeras efter Borg men examen framgår ej).

Sven Otto Littorin
Arbetsmarknadsminister
Fil kand, nationalekonomi, Lunds universitet
MBA (företagsekonomi), Fairfax, USA

Sten Tolgfors
Handelsminister
Fil kand, statskunskap, Örebro Högskola

Carl Bildt
Utrikesminister
”Högre studier” (vad nu det är, omfattning, eventuell examen, etc…), Stockholms universitet

Lars Leijonborg
Utbildningsminister
Socionomexamen

Åsa Torstensson
Infrastrukturminister
Socionomexamen, Högskolan i Östersund

Lena Adelsohn Liljeroth
Kulturminister
Journalistexamen, Journalisthögskolan Stockholm, även studier i statskunskap och sociologi

Andreas Carlgren
Miljöminister
Lärarstudier vid Stockholms universitet, sannolikt ingen examen

Eskil Erlandsson
Jordbruksminister
”Högskolestudier” (oklart inom vad), Växjö högskola)

Cristina Husmark Pehrsson
Socialförsäkringsminister
Sjuksköterska

Gunilla Carlsson
Biståndsminister
Enstaka kurser bland annat inom företagsekonomi, Linköpings universitet

Maria Larsson
Äldre- och folkhälsominister
Mellanstadielärare, Växjö högskola

Jan Björklund
Skolminister
Officersexamen (ej en akademisk examen)

Göran Hägglund
Socialminister
Gymnasieexamen (social linje)

Maud Olofsson
Näringsminister
Uppgift om utbildning saknas

Fängelser – Ny marknad för lärosäten

2007-06-14T23:56:00.001+02:00

I den allt tuffare ekonomiska situation de svenska lärosätena befinner sig i och i kombination med hur finansieringssystemet till lärosätena ser ut, gör lärosätena sitt yttersta för att finna nya målgrupper i syfte att budgetmaximera. Detta har jag skrivit om tidigare här på bloggen. Det tar sig exempelvis uttryck i att skapa nya utbildningsprogram, vanligen utan någon som helst tanke på hur arbetsmarknadsläget ser ut. Utbildningsprogram i serieteckning, datorspelsutveckling och fotboll är blott några exempel.

Det gäller att hitta nya målgrupper, sådana som inte attraheras av eller är förhindrade att läsa befintliga utbildningar. Ett tämligen nytt påfund är att rikta in sig på interner (fängelsekunder eller vad vi nu skall kalla dem). Detta är ett expanderande område och Kriminalvården är ivrig påhejare. Kriminalvården åker numera till och med på turné bland landets lärosäten för att övertyga om förträffligheten i att särskilt inrikta sig på interner.

Åtskilliga av landets grova brottslingar på anstalter runt om i landet kan idag läsa en hel högskoleutbildning på distans (blott ett exempel är polismördaren och krigsförbrytaren Jackie Arklöv). En intern har ju dessutom en angenämare finansiell situation än de flesta (laglydiga) studenter.

Det mest lönsamma sättet att finansiera en högskoleutbildning i Sverige är således att mörda någon, bli gripen och dömd. Ty då har du fri mat och husrum, Internetuppkoppling och massor med ledig tid att fylla med studier. När du är klar med studierna och blir släppt ur fängelset har du, till skillnad från vanliga studenter, inga studielån att betala av på.

Studenter, sommarens glassare?

2007-06-13T16:26:00.000+02:00

Expressen har en artikel idag med rubriken ”Studenter tar semester för skattebetalarnas pengar”. Bakgrunden är att betydande andel av studenter som anmäler sig till (och blir registrerad på) sommarkurser gör detta endast i syfte att få studiemedel över sommaren utan tanke på att verkligen läsa kurserna. Detta är för övrigt en orsak till varför det är tämligen ont om sommarkurser. Den låga prestationsgraden gör att det inte lönar sig för lärosätena att erbjuda sommarkurser.

Enligt artikeln säger CSN:s presschef att detta är ett problem för studenterna själva eftersom det utan detta ”fusk” skulle gå att höja studiemedlen.

Vi kan dock även vända på steken och fråga oss varför studenterna handlar på detta vis. Orsaken är naturligtvis att det för åtskilliga studenter uppstår ett försörjningsproblem under sommaren när ordinarie studiemedel inte betalas ut. Visst kan vi hävda att studenterna då skall försörja sig med sommarjobb men det är alltför många som slåss om den alltför lilla kakan. Inte alla studenter kan heller leva på sina föräldrar.

Jag anser att det vore rimligare att betala ut studiemedel för heltidsstudenter under hela året, även under sommaren (även om studenterna inte läser sommarkurser). Åtminstone bör lånedelen betalas ut eftersom den läggs till studentens skuld som sedan skall återbetalas. Lånedelen bör för övrigt höjas för studiemedlen överlag (gärna med minskad bidragsdel). Gör det möjligt att låna mera!

Tilläggas kan för övrigt att lärosätena idag faktiskt är skyldiga att hålla koll på vilka studenter som avser att slutföra kurser och övriga skall faktiskt avregistreras från kurser innebärande att betalning till lärosätena uteblir. Det sker dock knappast överhuvudtaget idag. Dels beroende av att lärosätena inte har något som helst incitament att avregistrera studenter från kurser (tvärtom). Dels beroende av att det torde bli svåradministrerat. Hur skall institutionen några veckor in på en kurs kunna avgöra om en student inte har för avsikt att slutföra kursen ifråga?

Positivismen strikes back?

2007-06-12T20:16:00.000+02:00

Jag trodde aldrig att jag skulle få anledning att rekommendera en text skriven av en sociolog. Men, men, även en blind höna hittar ju som bekant ett korn då och då…

Christofer Edling (docent i sociologi vid Stockholms universitet) uppvisar en förvånansvärt nyanserad ståndpunkt i den (eviga?) epistemologiska striden.

Mitt eget område, finance, är huvudsakligen sprunget ur nationalekonomin. Det mesta av teori och metod kommer från nationalekonomin eller har åtminstone sina rötter där. Inom finance, liksom hos modern nationalekonomin, är epistemologiska frågor och diskussioner ovanliga. Det mesta av stridigheterna och diskussionerna berör istället metodfrågor. Likväl har nationalekonomin sedan slutet av 1800-talet uppvisat en enastående tyngd jämfört med de lätta samhällsvetenskaperna (det vill säga alla andra samhällsvetenskaper) i den bemärkelsen att den varit i det närmaste immun mot diverse politiska strömningar och modetrender och fads inom ”vetenskapen”.

Det är med tilltagande fasa jag under senare år bevittnat vad som hänt inom de lätta samhällsvetenskaperna och humaniora där diverse relativistiska inriktningar såsom postmodernism och socialkonstruktionism i det närmaste helt tagit över. Har vi nu måhända sett kulmen på de ovetenskapliga vansinnigheterna inom de lätta samhällsvetenskaperna och humaniora och är nu pendeln på väg att svänga tillbaka?

I ljuset av detta kan Edlings text varmt rekommenderas. Den är dessutom (för ovanlighetens skull när det gäller dylika frågor) bra, tydlig och lättillgänglig för läsaren.

Riksbankens direktion – Bergström vs. Persson

2007-06-12T17:54:00.000+02:00

I en debattartikel i Dagens Industri i lördags kritiserade fd vice riksbankschef Villy Bergström den tidigare kollegan i Riksbankens direktion Kristina Persson. Bergström menade att hon aldrig borde ha utnämnts till det jobbet beroende av att hon saknar kompetens.

Idag i Dagens Industri kan vi läsa ett (tämligen ynkligt) svar från Kristina Persson där hon anklagar Bergström för manschauvinism (ett vanligt tilltag bland inkompetenta kvinnor, framförallt sossekärringar, som blir ifrågasatta).

Bergström har naturligtvis fullständigt rätt i sin kritik av Persson liksom Bergström ger helt rätt i att försvara Eva Srejber mot den politiskt motiverade kritik hon har fått. Persson blev inte tillsatt beroende av att hon skulle ha innehaft någon sakkunskap inom det penningpolitiska området (ty någon sådan kompetens besitter hon inte). Hon blev tillsatt enbart på politiska ”meriter”.

Det är glädjande att Persson inte längre är kvar i Riksbankens direktion. Se för övrigt en tidigare kommentar här på bloggen angående detta.

Nordens sak är vår!

2007-06-12T00:18:00.000+02:00

På gårdagens ”Brännpunkt” i Svenskan kan vi läsa en debattartikel av Lars Oxelheim. Oxelheim slår ett slag för norden och menar att om vi skall kunna möta globaliseringens utmaningar och konkurrensen från Kina behöver vi en gemensam nordisk strategi med kraftigt utvidgat nordiskt samarbete. Det är intressant i många avseenden att Oxelheim söker blåsa liv i den gamla nordiska andan.

Oxelheim föreslår flera intressanta och konkreta åtgärder. Bland annat föreslår han inrättandet av ett gemensamt nordiskt elituniversitet. Om vi bortser från den hopplösa politiska frågan om var det skall ligga, vore det sannolikt en god idé. Något som har kännetecknat utbildningspolitiken med avseende på den akademiska världen under lång tid är att expandera. Forskningsanslag och forskare har spridits över vårt rike. Snart sagt varje liten byhåla med mer än 50 invånare skall ha en högskola (och gör sannolikt även anspråk på att kalla sig universitet).

Konsekvensen av denna utspridning är sannolikt sämre forskning. Jag är övertygad om att det uppstår positiva effekter och mer högkvalificerad forskning om forskning inom samma område koncentreras. Sett till folkmängden är Sverige egentligen alldeles för litet för att ha mer än kanske 2-3 universitet av hög klass. Skall vi sikta på att nå riktigt hög internationell klass finns det sannolikt plats för ett i Norden. Inom flera områden ligger Sverige faktiskt långt framme.

Huruvida ett dylikt elituniversitet skulle gagna tillväxt och utveckling i regionen är dock tveksamt egentligen. Det finns nog i så fall åtskilliga andra åtgärder som är mer angelägna att vidtaga och som kan förväntas ha en större effekt på tillväxt och utveckling i Sverige.

Terminen går mot sitt slut

2007-05-19T02:43:00.001+02:00

Det är alltid med samma tvehågsna känsla jag kan konstatera detta. Det vankas en j*vla massa jobb med betygsättningar av uppsatser, tentor, inlämningsuppgifter, studenter som missat något obligatoriskt moment och kräver kompletteringsmöjlighet, etc samt allmänt avslut av kurser. Därefter, åtminstone till Midsommar (förhoppningsvis) hägrar ledigheten.

Denna ledighet känns idag enormt efterlängtad, liksom den gör varje år. För närvarande är det stora irritationsmomentet alla uppsatsstudenter som börjar bli klara och dumpar sina alster i min mailbox med begäran om vändande kommentarer samma dag ty annars blir de sura.

Problemet är dock att när Midsommar väl infinner sig och allt administrativt efterarbete är avstädat brukar det blott dröja några veckor in på ledigheten innan tristessen börjar göra sig påmind och jag längtar tillbaka till jobbet och (tro det eller ej) till studenterna. I det läget är det blott glädjande när någon student mailar i mitten av juli med någon fråga.

Forskning i all ära och visst är det stimulerande men frågan är om jag inte föredrar undervisning faktiskt. Ingenting slår kontakten med studenterna. Det, om något, är stimulerande och roligt. Kontakten med studenterna är, även om det kan vara administrativt betungande ibland (framförallt i slutet av terminerna), likväl det som gör det här yrket värdefullt och roligt.

Jag skulle aldrig kunna vara politiker

2007-05-18T23:57:00.000+02:00

Jag har sedan länge haft uppfattningen att politiker är en utomordentligt avskyvärd yrkeskår väl värd all vårt förakt. Orsaken exemplifierades tydligt för några dagar sedan när Mats Odell skulle debattera avyttringen av statligt innehav i företag med Tomas Östros i SVT:s program ”Argument” (något paradoxalt programnamn med tanke på innehållet).

Visserligen brukar det sägas att vi får de politiker vi förtjänar. Jag ställer mig dock frågande till vad svenska folket har gjort för ont för att förtjäna Tomas Östros. Östros må vara självaste urtypen för en avskyvärd politiker. Han kan aldrig hålla sig till sakfrågor, kan aldrig föra en saklig debatt, vilseleder och utan att röra en min rätt upp och ned ljuger ibland, samtidigt som han utan att blinka anklagar motparten för att göra just detta.

Låt mig nämna några exempel
1. Östros anklagar Odell och regeringen för att avyttra statligt innehav i företag av ideologiska skäl. Exakt detsamma fast omvänt kan givetvis riktas mot Östros; sosseriet vill behålla de statliga innehaven av ideologiska skäl. Det är för övrigt glädjande att ideologiska skillnader för en gångs skull skymtar vid ytan, en alltför sällsynt syn i dagens politiska debatt tyvärr.
2. Östros hävdar att genom att avyttra statligt innehav i Telia går vi miste om kommande utdelningar och Telia delar ut 18 miljarder i år. Det är vilseledande på två vis. Den ena, och som Odell faktiskt lyckades få en syl i vädret för att påpeka, är att Telia gör en extra utdelning i år. Den utdelningsnivån är inte på något sätt långsiktigt uthållig och vi kan inte förvänta oss att den upprepas varje år i oändlighet. Snarare blir kommande utdelningar från Telia avsevärt lägre. Dessutom kan kort sägas att företag prissätts utifrån kommande kassaflöden. Framtida förväntade utdelningar är redan inbakade i nuvarande värdering och prissättning av Telia. Därmed får staten så att säga betalt för kommande utdelningar direkt (nuvärdet av dem) och går således inte miste om dem.
3. Östros anklagade Odell för att vilseleda men vi kan, enligt punkterna 1 och 2 ovan, enkelt konstatera att det är Östros och inte Odell som vilseleder.
4. Östros kunde i princip inte framföra något mer utan ägnade sig istället att, likt en papegoja, upprepa sitt mantra.

En liknande situation som med den mellan Odell och Östros utspelade sig i TV4:s ”Kvällsöppet” förra torsdagen där Göran Hägglund hade placerats i en debattlokal full med osakliga vänsterpatrask.

Jag skulle aldrig kunna vara politiker ty jag skulle bli rasande på Östros och hans jämlikar. I en dylik situation skulle jag troligen klappa i för det flinande sossesvinet ifråga. Det är åtminstone ärligare och renhårigare beteende än sossebeteendet.

Finansiering till högskolor och universitet

2007-05-18T23:35:00.000+02:00

I veckan som gick presenterades en rapport från Högskoleverket (HSV). Huvuddraget i rapporten är att ett antal (drygt 10 procent av alla) högskoleutbildningar kritiseras och hotas med indragen examensrätt om inte bättring sker.

Jag avser dock här att kommentera en annan intressant aspekt i den rapporten, nämligen att HSV starkt kritiserar nuvarande finansieringssystem till högskolor och universitet. För den oinvigde kan sägas att högskolor och universitet får betalt efter antal studenter (dock upp till ett visst tak för lärosätet ifråga). Betalning sker två gånger; vid registrering och när/om studenten blir godkänd. Prislapparna varierar enormt beroende av vad det är för typ av utbildning. Exempelvis kan sägas att en teknologstudent ger dubbel betalning jämfört med en samhällsvetarstudent. Nya och hippa utbildningar med ordet ”design” i titeln ger ca sex gånger mer än en samhällsvetare.

Nå, vad är nu absurt med detta system? Dels är det måhända absurt hur prislapparna i sig sätts och det finns anledning att fråga sig om det är rimligt att en operastudent skall kosta som 17 samhällsvetarstudenter. Dels, vilket är huvudsaken här, medför det absurda incitament för högskolor och universitet. Nuvarande finansieringssystem medför nämligen att lärosätena har intresse av att försöka locka till sig så många studenter som möjligt.

För det första har finansieringssystemet medfört att nya utbildningar ständigt skapas i försök att locka nya målgrupper till högskolan (exempelvis datorspelsutbildning, serieteckning och reseledare, för att blott nämna några). Lärosätena har blott intresse att locka till sig studenter. Huruvida studenterna sedan har någon rimlig möjlighet till jobb efter examen är ingenting lärosäten intresseras av.

För det andra medför finansieringssystemet att kvaliteten blir lidande. Lärosätena har nämligen inget incitament att kvalitetssäkra utbildningar (det betalar sig inte). Snarare har lärosätena omvänt intresse, att sänka kvaliteten och kraven så att så att examinationsgraden maximeras för att därigenom maximera sin budget.

Det finansieringssystem vi nu har kom till under Per Unckel i Bildtregeringen i början av 1990-talet. Det är möjligt att det fyllde sin funktion då när målet var att bygga ut högskolan kraftigt och vi hade en tid av kraftig expansion. Nu har vi dock snarare omvänt läge i högskolevärlden. På grund av den demografiska strukturen är det mindre kullar som kommer ut från gymnasiet samt sannolikt den förhållandevis goda konjunkturen. Åtskilliga lärosäten dras därför med vikande söktryck vilket resulterar i allt större kreativitet och desperation från lärosätena att försöka hitta på nya utbildningar (som kanske inte alls är samhällsekonomiskt motiverade).

Ett reformerande av finansieringssystemet till högskolor och universitet för grundutbildningen får anses synnerligen angeläget och det är bra att HSV har vaknat.

Statens avyttring av TeliaSonera och dassig ekonomijournalistik

2007-05-04T22:17:00.000+02:00

Det förekommer enormt mycket dassig information i ekonomipressen angående statens avyttrande av en betydande andel av sitt innehav i TeliaSonera.

Som ett exempel kan nämnas att en analytikerfilur från (det allmänt bedrövliga) Redeye, skrivandes för DinaPengar idag skriver att det är olämpligt av staten att avyttra TeliaSonera nu eftersom bolaget har annonserat kraftiga utdelningar kommande år och nu kommer ju staten att gå miste om detta. Ett sådant påstående skulle rendera i U om det vore en tentafråga. Om den skribenten ens hade grundkunskap om hur aktiemarknaden fungerar och hur värdering av företag går till skulle han inse att det som är annonserat redan är inbakat i dagens aktiekurs. När staten nu avyttrar får man betalat efter nuvärdet av dessa framtida utdelningar. Det stämmer alltså inte att staten går miste om dem.

Sedan påstår en annan skvallerblaska, Dagens Industri, idag att hedgefonders agerande på annonseringen av avyttringen av TeliaSonera medförde att de ”snuvade” staten på 1,7 miljarder kronor. Inte heller detta stämmer. Staten annonserade visserligen att den avsåg att sälja en betydande del av sitt innehav i TeliaSonera under onsdagen, innan dealen var i hamn. Det gjordes dock i linje med det förfarande som valts för detta avyttrande (vilket i yttersta korthet kan sägas innebära att intresserade institutionella investerare anger vilken volym de är villiga att köpa och till vilket pris varpå en orderbok byggs upp till dess att boken stängs varefter priset bestäms). Det förfarandet kräver att avyttringen annonseras i förväg. Det är mycket tveksamt om det är möjligt att säga att staten har snuvats på något, det beror egentligen helt av hur vi värderar TeliaSonera.

Sedan kan tilläggas att det inte alls är något märkligt med att kursen sjunker efter annonsering av en dylik händelse. Det är en i sammanhanget stor post som annonseras ut.

CBS: Every Breath You Take

2007-05-02T01:01:00.000+02:00

Lite mer ekonomhumor... Följande är ytterligare en oerhört lustig och tillika mycket välgjord musikvideo från studenterna vid Columbia Business School (CBS). Den är från förra året och förtjänar lite bakgrundsinformation.

Videon skall föreställa dekanus vid CBS, Glenn Hubbard (professor i finance och nationalekonomi). Efter att Alan Greenspan klivit ned som ordförande för Federal Reserve, spekulerade media om tänkbar efterträdare och Hubbard nämndes. Posten gick dock till Ben Bernanke.

Denna musikvideo (som är en parodi på ”Every Breath You Take” av The Police) skall föreställa Hubbard som sjunger om Bernanke och jobbet som ordförande för Federal Reserve.

Jämför med originalet

Baby Got WACC

2007-04-29T23:21:00.000+02:00

MBA studenter vid Columbia Business School har gjort en parodi på raplåten ”Baby Got Back”. Ohyggligt lustigt!

För er som inte är välbevandrade inom finance kan det kort sägas att WACC står för ”Weighted Average Cost of Capital” och är ett viktigt koncept inom corporate finance. WACC är den genomsnittliga kapitalkostnaden, det vill säga investerarnas genomsnittliga avkastningskrav. Det är exempelvis relevant som avkastningskrav vid investeringsbedömning (diskontering av förväntade kassaflöden). Att söka minimera WACC för att därigenom maximera värdet på företaget är ett viktigt finansiellt mål. Det innebär alltså att försöka hitta den nivå på soliditeten som ger lägsta WACC.

Ett exempel: Ponera att vi har två typer av kapitalkällor; eget kapital och skulder samt att vi använder följande notering;
E = Eget kapital
D = Skulder
Re = Kostnaden för eget kapital (aktieägarnas avkastningskrav), antag att den är 20%
Rd = Kostnaden för skulderna, antag att den är 10% före skatt
E/(D+E) = Soliditeten, som är 40%
Tc = effektiv bolagsskattesats, 25%.

Då blir Rwacc

Tillgångspriser och konsumtion av lyxvaror

2007-04-29T20:17:00.001+02:00

Inredningsarkitekter har bråda dagar, champagneförsäljningen slår rekord och segelbåtar säljer som aldrig förr. Det är några exempel där konsumtionen av lyxvaror och lyxtjänster har skjutit i höjden i kölvattnet efter de senaste årens ”race” med stigande aktiekurser och fastighetspriser.

Liknande mönster har vi sett åtskilliga gånger tidigare i historien. Stigande konsumtion av lyxvaror och lyxtjänster har faktiskt genom historien visat sig vara en god indikator på en förestående krasch.

Jag vill med detta givetvis inte påstå att det är konsumtion av lyxvaror som orsakar krascher. Däremot är de konsekvenser av samma sak, nämligen en tidigare kraftig ökning av priser på exempelvis aktiemarknaden, fastighetsmarknaden, etc. Det vill säga kraftig ökning av konsumtion av lyxvaror kan ses som ett tecken på en spekulationsekonomi där tillgångspriser drivs upp över fundamentala värden.

Saken är givetvis avsevärt mer komplicerad än vad denna korta kommentar ger vid handen men likväl är det intressant att göra sig frågan huruvida den stigande konsumtionen av lyxvaror är en signal om en förestående krasch inom något eller några år (vore för övrigt intressant med någon form av index för konsumtion av lyxvaror, existerar i USA men mig veterligen icke i Sverige).

Detta är för övrigt intressant ur ytterligare en aspekt. Om utvecklingen i tillgångspriser påverkar konsumtionen och konsumtionsmönster, är det måhända ett argument för varför tillgångspriser kan vara relevanta för penningpolitiken.

Way to go, Riksbanksfullmäktige!

2007-04-25T14:43:00.000+02:00

Två nya ledamöter till Riksbankens direktion annonserades idag. Det blir Barbro Wickman-Parak (nuvarande chefekonom SBAB) och Lars E. O. Svensson (professor Princeton University och en av världens mest meriterade forskare inom penningpolitik). De ersätter Eva Srejber och Kristina Persson.

Barbro Wickman-Parak var tämligen väntat, ett av de namn jag förmodat är aktuell. Hon har god praktisk kompetens inom området.

Däremot var Lars E. O. Svensson oväntat men likväl oerhört glädjande. Vi kan givetvis förvänta oss gläfs från diverse rödstrumpor att en kvinna ersätts med en man. Bortsett från det kan vi dock utan tvekan säga att värvningen av Svensson till Riksbanken innebär en kraftfull förstärkning, i synnerhet i jämförelse med den (enligt min mening) inkompetente och blott på politisk väg tillsatta Kristina Persson.

Oberhöriga lärare - igen

2007-04-20T17:44:00.000+02:00

I nyhetssändning i Vinyl 107 vid lunchtid idag informerades jag om att Folkpartiet nu minsann avser att sätta stopp för obehöriga lärare i skolan. Om detta och varför detta blott och bart är rent seeking har jag kommenterar tidigare här på bloggen.

Intressant var dock att Vinyl 107 även sände en kort intervju med Jan Björklund angående detta där Björklund utbrast, ”Jag hoppas att lärarfacken blir glada”. Uppenbarligen insåg han snabbt att det måhända inte var så lämpligt att vara så där ärlig varför han skyndade sig att tillägga, ”Det är inte därför vi gör det. Vi gör det för att det är bra för Sverige”.

Sällan har väl det hela blivit tydligare än genom denna lilla ”felsägning” av Björklund.

Högskoleutbildning för lätt?

2007-04-19T15:43:00.000+02:00

Sällan har någon form av rapport kommit mer lägligt än denna. De senaste dagarna har det nämligen blossat upp en debatt på min institution om att vissa kurser är för svåra (bland annat gäller det mina kurser). Det gnälls från studenthåll (givetvis från de sämsta studenterna som antingen inte gör ett seriöst försök eller helt enkelt inte besitter tillräcklig förmåga att klara högre studier) och från kanslihåll (på grund av uteblivet klirr i kassan när studenterna inte klarar kurserna).

Detta visar att istället för att diskutera huruvida kraven är för höga på vissa kurser, dessa är för svåra att klara, etc, bör måhända frågan istället gälla om inte vissa andra kurser snarare har för låga krav och är för lätta att klara.

Det är förvisso stor skillnad på olika ämnesområden i detta sammanhang. Likväl är det dock anmärkningsvärt att studenter inom vissa områden kan klara heltidsstudier genom att inte lägga ned mer än halvtid i faktisk tid. Det tyder på att vissa utbildningar har alldeles för låga krav och är alldeles för lätta att klara. En orsak till detta ligger troligen i det finansieringssystem till lärosäten vi har idag (se tidigare text här på bloggen angående det) som gör lärosätena till utbildningsfabriker och direkta arbetsmarknadspolitiska projekt.

Virginia Tech. och vapenlagar

2007-04-16T23:38:00.000+02:00

Det inträffade vid Virginia Tech kommer sannolikt att medföra att debatten om förekomsten av skjutvapen, vapenlagar och vapenkontroller återigen kommer att blossa upp i USA.

Oavsett vad vi anser om individens rätt att bära vapen och försvara sig, ämnar jag här ta upp en annan aspekt som tydligen åtskilliga självutnämnda experter i Europa ger uttryck för, nämligen att det är ofattbart att USA inte inför hårdare vapenlagar och vapenkontroller. Det har blott hunnit gå några timmar efter massmorden i Virginia förrän exempel på åsikter i den riktningen dyker upp. Motsvarande synpunkt förekommer för övrigt även i USA bland diverse samhällsdebattörer och lobbyorganisationer.

Nå, tillåt mig det enkla påpekandet, som märkligt nog tycks vara svårbegripligt för icke-ekonomer, nämligen att det spelar ingen roll hur vi försöker reglera en officiell marknad, kräva kontroller av officiella vapenhandlare och vapenköpare, etc, så länge det existerar en välfungerande svart marknad för samma produkt.

Att tro att hårdare kontroll och övervakningen över den legala marknaden för vapen skulle vara en lösning på problemet är ohyggligt naivt.

EU och glödlampor

2007-04-10T20:46:00.000+02:00

Att EU länge bedrivit en protektionistisk handelspolitik styrd av särintressen inom unionen är knappast någon nyhet. Att detta officiellt motiveras utifrån någon slags påstådd omtanke om medborgarnas hälsa, miljön, etc, utgör heller ingen nyhet. Ej heller att dessa galenskaper leder till diverse absurda konsekvenser som ytterst drabbar medborgarna är någon nyhet.

Sällan blir dock EU’s protektionistiska politik, dess ihåliga ”argument” samt dess konsekvenser så oerhört tydliga som när det gäller den senaste tidens uppblossade glödlampskrig mellan EU och Kina.

För en tid sedan flaggade EU för eventuell lagstiftning till förmån för lågenergilampor som förmodas vara mer miljövänliga än vanliga glödlampor. Det skulle således bli mer eller mindre förbjudet att använda något annat än lågenergilampor. Detta motiverades alltså utifrån omtanke om miljön.

Nå, både Kina och EU har produktion av lågenergilampor. Skillnaden är dock att Kina när Kina exporterar lågenergilamporna till EU blir konsumentpriset lägre än för EU’s inhemskt producerade glödlampor. Därför trycker särintresset (producenter av lågenergilampor inom EU) på för hinder mot den kinesiska konkurrensen.

EU försöker inte ens mörka motivet denna gång (vilket torde vara omöjligt för övrigt), utan meddelar öppet att det sker för att skydda inhemska producenter av glödlampor. Resultatet av den protektionistiska handelspolitiken från EU är att samtliga konsumenter inom EU förlorar och producenter i Kina förlorar. Vinnare är endast producenter av lågenergiglödlampor i EU (ett mycket smalt särintresse kan tyckas).

Vidare påstår EU att Kina använder oschysta metoder med prisdumpning för att slå ut europeiska producenter. Det är oerhört lustigt eftersom det är exakt samma metod och samma konsekvens av EU’s jordbrukspolitik där ett överskott produceras till följd av kraftiga subsidier från skattebetalarna (medborgarna i EU tvingas alltså dels att göda bönder inom EU med feta subsidier och möter dessutom högre priser på jordbruksprodukter till följd av den protektionistiska handelspolitiken). Detta överskott dumpas sedan i tredje världen innebärande att lokala jordbruksproducenter slås ut med fallande jordbruksproduktion som följd. Konsekvensen av det kan säkert de flesta lista ut på egen hand.

Studentlivet hotat av avskaffat kårtvång?

2007-04-07T23:35:00.001+02:00

Diverse företrädare för Studentkårer runt om i landet har börjat vrida sina händer i självömkan inför ett eventuellt avskaffande av det obligatoriska medlemskapet i studentkårer för landets studenter.

En filur påstår att studentlivet hotas om tvånget avskaffas och att kåren nödgas minska sina aktiviteter. Detta är ett klassiskt fall av rent seeking. Om studentkårerna verkligen gagnar studenternas välförstådda intressen, kommer givetvis studenterna att fortsätta vara medlemmar i kåren även om tvånget avskaffas. Att företrädare för studentkårer fruktar medlemsflykt om kårtvånget avskaffas vittnar just om att Kåren INTE gagnar studenternas välförstådda intressen

Att studentkårerna inte har särskilt mycket legimitet vittnar för övrigt även det enormt låga valdeltagandet vid val till kåren om. Knappast någon studentkår kan pråla med ett valdeltagande över 10%. Om det vore riksdags- eller kommunalval som hade sådant lågt valdeltagande skulle det talas om katastrof och de som väljs på dessa grunder skulle sakna legitimitet.

Dagens boktips

2007-04-06T20:31:00.000+02:00

Ni na ni na ni nana BOING! Dagens boktips!

Horner, C C, (2007), “The Politically Incorrect Guide to Global Warming and Environmentalism”, Regnery Publishing

Knappast någon medborgare i vårt arma rike torde ha undgått de domedagsprofetior och skrämselpropaganda som numera genomsyrar media i form av ”Klimathotet” där journalister och politiker tycks försöka överträffa varandra i att måla en så skräckinjagande bild av framtiden som möjligt. Detta ”klimathot” kläs i vetenskaplig skrud och några forskare kastas alltid fram i debatten vars insatser för forskningen vanligen består i att de försökt konstruera diverse datorbaserade simuleringsmodeller över Jordens klimat och utifrån dessa prognostisera klimatet 100 år framåt i tiden. De forskare som är kritiska mot denna politiskt korrekta klimathotbild kommer (föga överraskande) inte alls fram i media och har inget genomslag i den politiska debatten.

”The Politically Incorrect Guide to Global Warming and Environmentalism” är en frisk fläkt i den hysteri journalister och politiker försökt skapa med Al Gore som fältmarskalk. I boken avslöjas domedagsprofetiorna för vad de är; föga annat än vilande på synnerligen tveksam vetenskaplig grund och snarare blott socialisters senaste framstötning för att försöka motivera statliga ingripanden och kontroll.

Horner bör för övrigt läsas parallellt med dansken Björn Lomborgs "Världens verkliga tillstånd" för den som ännu inte läst den.

Slopad fastighetsskatt

2007-04-04T23:15:00.000+02:00

Fastighetskatten slopas, utbrister dagens tidningar. Nå, slopas och slopas. Till huvuddelen byter den blott form men likväl innebär det en klar lättnad av bördan för de flesta.

Under dagen har Sverige kritiserats av OECD för slopandet av fastighetsskatten. OECD är av åsikten att om skatterna nu skall sänkas bör i första hand de skatter som hämmar tillväxt och sysselsättning sänkas och dit hör ej fastighetsskatten. Det vill säga, det är exempelvis mer angeläget, enligt OECD, att sänka skatten på arbete än att sänka fastighetsskatten.

Det finns dock ett ytterligare argument för att sänka fastighetsskatten som måhända inte har att göra med samhällsekonomisk effektivitet utan snarare med moraliska aspekter att göra. Fastighetsskatten är en fullständigt absurd skatt eftersom den medför beskattning på något som inte avkastar något. Jag skulle anse det vara klart rimligare med högre reavinstbeskattning (trots de inlåsningseffekter detta måhända ger) istället för fastighetsskatt ty reavinstbeskattning tas ut på en realiserad vinst som kan användas för att betala skatten ifråga. Fastighetsskatten tas ut trots att skattebasen inte avkastar något (om det är fråga om det egna boendet i form av exempelvis en villa) innebärande att annan, redan beskattad, inkomst nödgas tas i bruk för att betala fastighetsskatten.

Det absurda i fastighetskatten är ju att den beskattar ett orealiserat och fiktivt värde. Den som bor i en villa i ett område med allmänt stigande marknadspriser (utifrån vad villor i närområdet sålts till) kommer att se stigande taxeringsvärde (eftersom taxeringsvärde skuggar "marknadsvärde" och därmed högre fastighetskatt. Detta innebär alltså att individ A anses rikare och nödgas betala högre skatt bara för att hans granne B har sålt sin villa. Att B säljer sin villa inverkar ju (naturligtvis) inte på individ A's inkomst och gör inte individ A rikare i någon rimlig bemärkelse.

Det är heller inte så, såsom somliga vänsterdebattörer försökt göra gällande, att fastighetsskatten har en klar fördelningspolitisk effekt i och med att det främst är relativt välbärgade hushåll (i exempelvis Djursholm) som bär fastighetsskatten. Tvärtom slår faktiskt fastighetsskatten även mot traditionella sosseväljare.

Till yttermera visso förtjänar det att poängteras att det heller inte endast är villaägare som betalar fastighetskatt (vilket åtskilliga medborgare tycks tro). Fastighetskatt betalas (indirekt) även av boende i hyresrätt och bostadsrätt eftersom fastighetsskatten övervältras på de boende i form av högre hyra respektive högre avgift.

Bolognisering

2007-03-10T00:19:00.000+01:00

Ett nytt verb har smugit sig in i svenska språket (oklart dock om det ännu är sanktionerat av Horace Engdahl et consortes i Svenska Akademien), nämligen att ”bolognisera”.

Formellt benämns detta ofta ”Bolognaprocessen” (utifrån italienska staden Bologna där tydligen alltings djävlighet har sitt ursprung). Vad det handlar om är i korthet en europeisk standard (senast uppgift jag såg är det 45 europeiska länder som skrivit under detta) för högre utbildning innebärande bland annat standardisering av betyg för högskolor och universitet. Den svenska skalan VG/G/U ersätts med ECTS-skalan A/B/C/D/E/Fx/F. I skrivande stund är de flesta lärosäten, institutioner inom lärosäten, avdelningar inom institutioner, enskilda arma lärare, etc, i full färd med att ”bolognisera” sina kurser.

Om detta finns åtskilligt att säga men jag ämnar här att blott säga några korta ord om betygsskalan. Det kan måhända te sig som lämpligt ur jämförelsesynpunkt att hela Europa (de länder som har skrivit under) har samma betygsskala. Det är även den tanke som ligger bakom det hela. Det vill säga, tanken är att om hela Europa har samma betygsskala underlättas jämförelse av betyg mellan länder och det underlättar bland annat för studenter att studera i andra länder, för utexaminerade studenter att söka arbete i andra länder och för arbetsgivare att värdera arbetssökande från andra länder.

Nå, min uppfattning kring detta är dock att det är en illusion att det ökar jämförbarheten. För att betygen skall vara internationellt jämförbara krävs nämligen inte endast att betygsskalan är internationellt standardiserad. Det krävs även att tillämpningen av betygsskalan är internationellt standardiserad. Det vill säga, det krävs att även betygssättningen och det som ligger till grund för betygen standardiseras. På den punkten finns ingen standardisering, ingen standardisering är planerad och standardisering där är knappast ej heller möjligt.

I grunden är ECTS ett system för relativa betyg, det vill säga att studentens betyg sätts i förhållande till andra studenters betyg. Betygen skall följa en viss fördelning. Exempelvis innebär detta att alla studenter på en kurs kan inte få högsta betyg oavsett hur de presterar. I Sverige har vi dock inte relativa betyg. Istället är det sagt att för Sveriges del skall ECTS-betyg införas utifrån målrelaterade betyg. I ett sådant system sätts betygen utifrån hur väl studenten har uppnått vissa specifika (och i förväg definierade och kommunicerade) mål. I ett sådant system är det teoretiskt möjligt för alla studenter på en kurs att få högsta betyg.

Vad innebär nu detta? Jo, det innebär att betygen blir inte alls jämförbara mellan Sverige (målrelaterade betyg) och ett annat europeiskt land (som kör med relativa betyg). Det blir inte ens jämförbart inom Sverige eftersom det inte finns någon standard ens inom Sverige gällande exakt hur betygsättning skall ske. Där finns faktiskt stora variationer mellan olika lärosäten och en del lärosäten kommer inte att gå över till ECTS utan håller kvar vid den ”gamla” svenska betygsskalan.

Det som sades vilja uppnås, högre jämförbarhet, uppnås inte. Snarare kan faktiskt tvärtom vara fallet, att jämförbarheten minskar. Mycket jobb (och Bolognaprocessen kräver verkligen mycket jobb) för ingenting.

Avyttring av statliga bolag

2007-03-03T14:03:00.000+01:00

Nu ligger tydligen regeringen i startblocken för att starta avyttring av statliga företag (proposition 2006/07:57). Det är sex företag där staten avser att avyttra hela eller delar av sitt innehav, nämligen Civitas Holding (innebärande att Vasakronan avyttras), Nordea, OMX, SBAB, TeliaSonera och Vin&Sprit. Det är troligen bra ur samhällsekonomiskt perspektiv. Det är svårt att se varför staten skall äga kommersiella företag samtidigt som det inte är svårt att se problem därmed (exempelvis i form av snedvridning av konkurrensen, troligen relativt sämre effektivitet, etc). Dock är det inte utan problem att avyttra de statliga företagen. Problemen är nämligen att värdera dem för att därigenom komma fram till ett rimligt pris samt att hitta köpare villiga att betala detta pris.

Från en del vänsterhåll har det framförts att det är vansinne att sälja de statliga företagen då dessa genererar höga vinster och betalar utdelningar till staten. Teoretiskt är dock detta inte något problem eftersom framtida kassaflöden finns så att säga inbakade i nuvarande värde på företaget. Värdet på ett företag bestäms nämligen utifrån framtida förväntade kassaflöden (diskonterade till nuvärde). Vi kan alltså säga att staten får betalt efter företagens förväntade framtida kassaflöden. Det är alltså inte så att staten genom att sälja sitt innehav går miste om framtida kassaflöden från företaget. Istället för att behålla företagen och få utdelning varje år, kommer hela betalningen direkt. Givet en rimlig värdering och rimligt pris vid avyttring spelar det alltså ingen roll.

Företagsvärdering är dock alltid förenat med stor osäkerhet. Det gäller inte minst när det handlar om att värdera ett företag som inte är börsnoterat. Allra svårast med störst osäkerhet blir troligen Vin&Sprit eftersom det på det området inte ens finns något liknande bolag som är börsnoterat (i Sverige). När det gäller värdering, samt övrig rådgivning i samband med dessa avyttringar, kommer rådgivare från investeringsbanker anlitas för värderingar, att sköta börsintroduktioner, etc, (vilket inte kommer att bli billigt). Ingen svensk bank är tillräckligt stor eller har tillräcklig expertis på området för att klara detta på egen hand. Det kommer högst sannolikt att krävas att internationella investeringsbanker såsom exempelvis Goldman Sachs, Morgan Stanley, etc, anlitas.

Som om inte svårigheter med värdering av företagen vore nog tillkommer problemet att hitta köpare. Här föreställer sig regeringen i proppen olika alternativ för att avyttra sitt innehav utan att närmare specificera eller bestämma sig i dagsläget.

Rent spontant skulle troligen det bästa alternativet, syftande till att få bästa pris, vara att hitta en eller några få större köpare till varje bolag regeringen avser att avyttra. Det vill säga att en köpare köper hela Vin&Sprit istället för att försöka erbjuda Vin&Sprit till ett stort antal köpare via en börsintroduktion.

Det är heller inte oproblematiskt att avyttra det statliga innehavet i de tre bolagen som redan är börsnoterade (TeliaSonera, Nordea och OMX). Eftersom det handlar om förhållandevis stora poster som skall säljas riskerar transaktionskostnaden i form av price impact att bli hög om avyttring skall ske via börsen (kort kan sägas att price impact innebär att säljaren tvingas acceptera allt sämre pris på det som skall säljas, exempelvis ett visst pris kan erhållas för de första 2 000 aktierna, ett sämre pris för nästa 1 500 aktier, ett ytterligare sämre pris för nästa 3 000 aktier, etc). Det är inte ens säkert att det är möjligt att avyttra hela det tänkta innehavet på en gång. Troligen kan det behöva portioneras ut, dels för att minska price impact men måhända även för att överhuvudtaget hitta villiga köpare som är villiga att betala ett någorlunda rimligt pris. Även när det gäller de redan noterade bolagen kan det således finnas poäng i att hitta en eller några få köpare till hela posterna staten önskar avyttra.

Det skall bli oerhört intressant att följa denna process för att se vilka former och priser avyttringarna kommer att ta.

Bildts bloggande

2007-02-28T23:15:00.000+01:00

På DN Debatt kan vi idag läsa ytterligare en i raden av attacker mot utrikesminister Carl Bildt. Denna gång är det Bertil Torekull, före detta chefredaktör för Svenskan, och det som fått Torekulls journalistblod att svalla är att Bildts bloggeri.

I debattartikeln jämförs Bildt med Venezuelas Chávez vilket är direkt osmakligt och mycket lågt av Torekull. Kritiken från Torekull tycks sedan ta sig två huvudspår, (1) att det är olämpligt att Bildt uttalar sig privat då det bland läsare av Bildts blogg kan vara svårt att skilja Bildts privata åsikter från regeringens officiella ståndpunkter, och (2) att Bildt bloggar överhuvudtaget istället för att använda sig av traditionella forum (det senare vill säga tidningar bland annat).

Av de båda ovanstående punkterna tycks Torekull mest upprörd över punkt (2), det vill säga att Bildt bloggar överhuvudtaget. I den frågan kan det påpekas att Torekull, i egenskap av gammal journalistråtta, företräder ett särintresse. Måhända ser han traditionella medias och nyhetskanalers intressen och långsiktiga överlevnad hotade av den småskaliga enmansjournalistiken eller enmanskanalerna i form av bloggar. Måhända är den farhågan befogad men skall vi allmänhet känna oss oroade över denna utveckling? Ingalunda! Tvärtom är det snarast en positiv utveckling för samhället, som knappast är möjligt att förhindra ens om någon så skulle önska, och som medför nya utmaningar för traditionell media och ökar konkurrensen på området. Dessutom innebär ju bloggande att personens ifråga egen text, egna ord, etc, återges klart och tydligt istället för att filtreras och förvrängas av journalister.

Jag ser heller ingen direkt fara i att en utrikesminister bloggar. Visst kan det vara ett problem om han ger uttryck för en personlig åsikt och detta uppfattas av någon som regeringens officiella hållning. Det är dock i så fall ett problem för den som inte kan skilja på just en personlig åsikt och ett uttalande i egenskap av tjänst. Det är inte annorlunda än när exempelvis en forskare uttalar sig om något. Är det ett uttryck för något vetenskapligt resultat, är det forskarens privata åsikter eller företräder forskaren något särintresse? Det är utomordentligt viktigt att kunna förstå att skilja på detta. Tyvärr är det måhända illa ställt med förmåga till kritiskt tänkande hos medborgarna. Detta torde i så fall vara mer av ett problem för det av den rödgröna röran uppbyggda (eller snarare raserade) skolsystemet, inte för Bildt.

Dessutom klarar Bildt högst sannolikt av att undvika olämpliga kommentarer, etc, på sin blogg. Han är alldeles för rutinerad och slipad politiker för att göra något allvarligt klavertramp.

Sedan kan det tilläggas att medias klappjakt på Bildt sedan länge har övergått från att vara någorlunda rimlig till att nu blott och bart vara larvig. Bildt har inte gjort något som helst olämpligt i egenskap av utrikesminister. Det kan väl även påpekas att han knappast har levt hela sitt liv i syfte att bli utrikesminister hösten 2006. Självfallet har han haft ett liv före och lika självklart har det medfört konsekvenser, exempelvis att han har arbetat.

Klimatets påverkan på penningpolitiken?

2007-02-22T23:33:00.000+01:00

Lyssnade på finansutskottets utfrågning av Riksbankschef Stefan Ingves idag… Det brukar sällan medföra några överraskningar men det brukar vara underhållande att höra frågorna, eller arga påståenden snarare, från rödluvorna.

Vänsterpartisterna glider nämligen alltid in på samma sak, nämligen arbetslösheten och brukar anklagande hacka på Riksbanken för att den gör för lite för att bekämpa arbetslösheten. Varje gång nödgas Riksbankschefen påtala samma saker, nämligen (1) Riksbanken har ett inflationsmål, inte ett sysselsättningsmål, och (2) penningpolitiken har ingen bestående effekt på arbetslösheten. Likväl är rödluvorna blinda och döva för kunskap och fortsättar kackla om samma sak. Så även idag. Det är komiskt.

Dock var det idag en kristdemokrat som stod för det mest komiska inslaget (och även den mest långsökta kopplingen). Damen från kristdemokraterna undrade nämligen hur FN:s klimatrapport påverkar penningpolitiken i Sverige (sic!). Hon lät det heller inte vara nog med ett svar utan fortsätta älta att ”Jamen, i ett större perspektiv… i ett större perspektiv”.

Stefan Ingves svarade, på sitt sedvanligt långsamma och tålmodiga vis, ”Det är lång väg från klimatrapporten till 25 punkter på räntan”. Minst sagt.

Annica Dahlström och inkvisitionen

2007-02-21T23:59:00.000+01:00

Annica Dahlström är professor i histologi och neurobiologi vid Göteborgs Universitet. Om nu någon, mot all förmodan, råkar ha missat den enorma uppståndelse hon orsakat angående kvinnors och mäns hjärnor och den eventuella betydelse könsmässig skillnad i hjärnans funktion har, rekommenderas att läsa följande. Se exempelvis detta för att få en viss uppfattning om vad uppståndelsen från de rättrogna handlar om.

För några dagar sedan försökte två läkare, en doktorand och en student slå sina kloka (?) huvuden ihop och attackerade ilsket Dahlström. Dahlström svarar på attacken.

Även denna händelse är intressant, talande och skrämmande.
Länsstyrelsen stoppar alltså publiceringen av en intervju med Dahlström. Orsak? Det hon säger bryter mot statens politiska uppfattning (sic!). Lever vi i Nordkorea eller Vitryssland? Har medeltidens inkvisition uppstått i modern tappning?

Att Dahlströms bok skulle väcka mycket upprörda känslor var föga överraskande. Dahlström har nämligen haft fräckheten att svära i kyrkan. Hon har gått emot den politiskt korrekta uppfattningen. Hon skall därför brännas på bål enligt de rättrogna.

Det har i åtskilliga år varit tabu att framföra biologiska skillnader mellan män och kvinnor som orsak och förklaring till män och kvinnors olika roll i samhället. Sådana skillnader i ställning i samhället, yrkesval, etc, beror enligt den politiskt korrekta uppfattningen av diverse strukturer (oklart vad det egentligen är) som gynnar män och förtrycker kvinnor på diverse sätt.

Vi behöver fler som Annica Dahlström. Som vågar svära i kyrkan. Som vågar hävda, med vetenskapen som vapen, gå emot politiskt korrekta och ideologiska uppfattningar.

Bildt och optionerna

2007-01-08T11:51:00.000+01:00

I dagarna har det blivit enorm uppståndelse kring Carl Bildts optioner för sitt uppdrag som styrelseledamot i Vostok Nafta och det har renderat i en anmälan från Miljöpartiet och en inledd förutredning av Kwasten.

Att Bildt tilldelades optioner som en del i ersättningen för hans styrelseuppdrag är inget märkligt, det är godkänt av stämman. Det inträffade dessutom långt innan han tillträdde som utrikesminister. Vad som dock är märkligt med historien är att i det ursprungliga avtalet (som beviljades av stämman) ingår att om en styrelseledamot avgår i förtid på egen begäran skall rätten till optionerna förbrukas, det vill säga styrelseledamoten förlorar optionerna. Se tidigare kommentar här på bloggen angående detta.

När Bildt tillträdde som utrikesminister avgick han från Vostok Naftas styrelse. Därmed torde han, enligt avtalet, förlora rätten till optionerna. Bildt verkade trots det räkna med att kunna lösa in optionerna. Senare visade det sig att styrelsen i Vostok Nafta i efterhand ändrat i villkoren för optionsprogrammet så att Bildt likväl skulle ha rätt till optionerna trots att han avgick i förtid på egen begäran.

Jag är ingen jurist och det är möjligt att det inte finns något juridiskt problem med detta men det ter sig i mina ögon märkligt om styrelsen verkligen kan ändra i förutsättningarna för sin egen ersättning utan stämmans godkännande. Det är principiellt klart olämpligt. För mig är detta den avgörande frågan ty detta indikerar ett fundamentalt problem inom corporate governance, nämligen att styrelse/ledning försöker sko sig på aktieägarnas bekostnad. Det är för övrigt av den anledningen incitamentsprogram (såsom exempelvis optionsprogram) kan motiveras till att börja med men det finns gott om dåliga incitamentsprogram i praktiken. Enligt min uppfattning har Vostok Naftas ersättningsprogram varit mindre bra (bland annat därför att det gäller i sammanhanget mycket kort tid och dessutom belönar ren tur). Det finns väl måhända anledning att påpeka att detta inte är Bildts problem och han knappast kan klandras för det, det problemet ligger i så fall i hur styrelsen har agerat i Bildts fall samt i hur ersättningssystemet till styrelsen är utformat men det är en fråga för stämman.

Boxning, medicinsk forskning och värderingar

2006-12-17T15:19:00.000+01:00

På dagens DN Debatt kan vi läsa en debattartikel av en filur vid namn Martin Ingvar angående boxning. Han skriver debattartikeln i egenskap av hjärnforskare vid Karolinska Institutet.

Det är vanligt beteende från framförallt medicinska forskare att snabbt rusa från forskningsresultat till policyrekommendationer utan att beakta (eller ens vara medvetna?) om det vetenskapsfilosofiskt synnerligen tvivelaktiga i detta. Detta kan exempelvis ta sig uttryck genom att utifrån forskningsresultat som kan påvisa ett samband mellan inmundigande av fet mat och ökad sannolikhet för hjärt- och kärlsjukdomar, förespråka extra skatt på fet mat, eller kanske rent av förbud mot fet mat.

Det är dock inte möjligt att sluta sig till bör utifrån är. Detta brukar benämnas Humes giljotin (alternativt Humes lag). Detta innebär att om empirisk forskning kan visa att någon aktivitet medför kostnader följer inte därav att aktiviteten ifråga därmed skall förbjudas, beskattas, etc.

Vetenskapen kan inte ge svar på vad som bör göras i form av diverse policyåtgärder. Det är rena värderingsfrågor. Däremot kan vetenskapen försöka analysera och klarlägga konsekvenser av diverse policyåtgärder. Sedan är det dock en värderingsfråga vad som bör göras. Exempelvis, ponera att ekonomisk forskning kan påvisa samband mellan lägre A-kasseersättning och lägre arbetslöshet. Ekonomisk forskning kan dock inte säga att därmed skall A-kasseersättningen sänkas. Det är en värderingsfråga om vi önskar ha högre A-kasseersättning och högre arbetslöshet eller lägre A-kasseersättning och lägre arbetslöshet. Detsamma gäller medicinsk forskning. Ponera att medicinsk forskning kan påvisa samband mellan boxning och skador. Av det följer inte att boxning skall vara förbjudet. Även det är en värderingsfråga. Vi kan inte utifrån medicinsk forskning sluta oss till att proffsboxning bör vara förbjudet, vare sig medicinsk forskning tyder på att proffsboxning ökar risken för diverse skador eller inte

Detta gäller alldeles oavsett vad saken handlar om. Om forskare kan uppvisa empiriska eller modellbaserade forskningsresultat som påvisar att fet mat ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, följer inte därav att fet mat skall förbjudas, exempelvis. Detsamma gäller även proffsboxning. Detsamma gäller även invandring. Detsamma gäller rökning/snusning. Detsamma gäller bilkörning. Etc.

Huruvida proffsboxning bör vara tillåtet eller inte är en ideologisk, eller värderingsmässig, fråga och inget annat. Ditt svar på den frågan avgör vilken ringhörna du hör hemma i; röd eller blå. Anser du att individen bör vara fri att välja eller anser du att staten skall välja åt individen?

Sedan är det intressant att notera att Ingvar lyfter fram ett antal svenska proffsboxare för att illustrera att de drabbats av hjärnskador. Uppenbarligen har det svenska förbudet mot proffsboxning föga effekt eftersom det på intet vis hindrar svenska medborgare från att utöva proffsboxning.

Utifrån ovanstående har jag egentligen berört Ingvars så kallade argument 1, 3 och 4. Låt oss ta en närmare titt på argument 2

Här lutar sig Ingvar mot en enda studie som, passande nog tycks ge stöd för Ingvars ideologiska uppfattning. Om dessa resultat, såsom presenterade i debattartikeln, stämmer vore det ett starkt argument mot boxning eftersom det skulle medföra negativa externaliteter. Det vill säga det är en sak om boxaren själv drabbas av skador utifrån sin utövning av sporten, det är individens eget val. Dock, om boxningsträning medför ökat utövande av våld på gator och torg, drabbas andra människor av kostnader till följd av boxningen. Detta är i så fall allvarligt. Men låt oss ta en titt på den studie hjärnnissen hänvisar till.

Studien ifråga är Endresen, I M & Olweus, D, (2005), ”Participation in Power Sports and Antisocial Involvement in Preadolescent and Adolescent boys”, Journal of Child Psychology and Psychiatry, Vol 46, Nr 5, s 468-478

Studien fokuserar vad författarna benämner “kraftsporter”, vilket innebär boxning, brottning, judo, taekwondo, karate och tyngdlyftning. Författarna påpekar (i en parantes) att med ”boxning” rör det sig troligen huvudsakligen om kickboxning eftersom det är den populäraste formen av boxning i det geografiska område studien bedrevs (Bergen i Norge). Det är alltså inte möjligt att utläsa boxning specifikt ur denna studie.

Det förtjänar även att nämnas att denna studie är utförd på barn, i åldrarna 11-15 år. Även av den orsaken är studien inte direkt relevant eftersom dessa resultat inte utan vidare är generaliserbara till vuxna människor.

Sedan är det viktigt att påpeka angående Endresen & Olweus (2005) att det är fråga om enkätundersökning (sic!). Det vill säga undersökningen har bedrivits genom att fråga barnen om deras beteende, inte genom att studera faktiskt beteende; en synnerligen stor svaghet. Alltså, denna studie kan inte säga någonting om faktiskt beteende. Ingvar hävdar i sin debattartikel att ”barn som tränar kampsport uppvisar mer våldsamt beteende och antisocialt beteende utanför sportens lokaler än de som inte tränar”. Den slutsatsen kan alltså inte dras utifrån studien ifråga eftersom den inte behandlar faktiskt beteende.

I ingressen påstår Ingvar att ”Svenska boxningsförbundet saknar all trovärdighet”. Nej, herr Ingvar, det är DU som saknar all trovärdighet när du försöker förklä din ideologiska uppfattning och dina värderingar i vetenskapliga kläder. Frågan huruvida proffsboxning bör vara tillåtet eller ej är inte en fråga vetenskapen kan ge svar på. Det är en ideologisk-/värderingsfråga.

Bör forskaren vara fri?

2006-12-09T21:01:00.000+01:00

Temat i Forskaren är fri av Kjell Höglund har måhända en del gemensamt med temat i en debattartikel på dagens DN Debatt. I den senare kan vi läsa en debattartikel där två labbkladdande forskare ondgör sig över att forskningen inte är fri. Istället måste forskare söka anslag vilket dessa herrar menar i det närmaste omöjliggör forskning av Nobelpriskaraktär. Det vill säga, andemeningen är att de riktigt stora framstegen inom forskningen försvåras eller omöjliggörs av dagens anslagsförfarande.

Visserligen är det viktigt med akademisk frihet och visserligen medför nuvarande anslagsförfarande en del problem. Forskare nödgas ägna tid åt att skriva ansökningar, knyta kontakter, skrubba varandras ryggar, etc, istället för att ägna sig åt produktivt vetenskapligt arbete. Tillkommande problem är att forskningsanslag i mångt och mycket styrs av särintressen. Det kan gälla både från privata och statliga finansiärer. De senare medför även politisk styrning över forskningsanslag och därmed av forskningens inriktning. Det är knappast någon hemlighet att det är lättare att få forskningsanslag till något som anses vara politiskt prioriterat (exempelvis är det troligen lättare att få forskningsanslag för den klimatforskare som ansluter sig till den i media och bland politiker fastslagna ”sanningen” än för den forskare som är kritisk mot densamma).

Dock är det knappast hållbart med en situation där all forskning skall vara fullständigt fri, där alla forskare får alla anslag de önskar och där alla forskare tillåts ägna sig åt precis vad de så önskar. Det är en mycket naiv inställning som vittnar om akademisk inskränkthet och bristande verklighetsförankring hos dessa båda debattartikelförfattare. Till att börja med är resurser alltid knappa. Det gäller även resurser till forskning (och dessutom har antalet forskare fullständigt exploderat de senaste decennierna). Därmed krävs fördelning och prioritering på något vis. Sedan kan det alltid diskuteras hur detta bör ske men det måste likväl ske på något vis.

Sedan krävs även någon form av kontroll och övervakning över vad en forskare ägnar sig åt. Ty i annat fall riskerar det att bli blott och bart slöseri med skattemedel, skattemedel som måhända skulle göra större nytta annorstädes. Den typen av uppfattning är dock inte uppskattad i den akademiska världen. Om det inte sker någon som helst kontroll, övervakning eller uppföljning samtidigt som forskningsanslag är fullständigt fria, är det inte svårt att föreställa sig att åtskilliga forskare enkelt kan skapa sig en för dem mycket angenäm situation. Det är nämligen långt ifrån alla akademiker som har det brinnande intresset för forskning som uttrycks i debattartikel. Åtskilliga är snarare ute efter att skapa sig en lugn och skön tillvaro med så lite arbete som möjligt.

Hur skall då situationen hanteras? Det är givetvis inte bra om forskningsframsteg hämmas av nuvarande ordning. Ett stort problem är ju att ett forskningsprojekt kan ta åtskilliga år och det i början av forskningsprojektet är mycket svårt eller omöjligt att bedöma den framtida nyttan av det eftersom resultaten ännu inte är kända. En situation med fullständigt fri forskning för alla som önskar ägna sig åt någon form av forskning är dock knappast praktiskt möjlig.

Det bör enligt min uppfattning finnas en avsevärt starkare koppling, än vad som är fallet idag, till publiceringar i vetenskapliga tidskrifter. Bo Rothstein kommenterade genus-”forskningen” i Sverige för några veckor sedan på DN Debatt där han påpekade att flera av professorerna inom området inte har en enda publicering (det är för övrigt skrämmande hur det är möjligt överhuvudtaget, vad är det då för kriterier för att bli professor?), men likväl tycks de inte ha några problem att dra in forskningsanslag. Eftersom forskningsmedel är knappa resurser är det heller inte acceptabelt att somliga ”forskare” lägger vantarna på forskningsmedel och sedan blott ägnar sig åt att dra benen efter sig och därmed hindrar andra mer drivna forskare.

När det sedan gäller att det, enligt artikelförfattarna, ägnas alltför lite tid åt att ”pröva sanningen”, för lite tid åt akademisk debatt, delar jag den uppfattningen. Visserligen med reservation mot själva uttrycket ”pröva sanningen”. Det är nämligen sällan detta det är fråga om ty inom vetenskaper kan vi aldrig veta vad som är sant (”sanningen” förändras ständigt) och därmed kan vi heller inte pröva det. Däremot är det utomordentligt viktigt att vetenskapliga resultat utvärderas och debatteras på sedvanligt akademiskt vis. Här finns uppenbara brister idag. Det skall inte vara möjligt att bedriva sin egen forskning i en liten skyddad verkstad utan insyn och kritik. Det är sådant som skapar situationer såsom med fallet Eva Lundberg vid Uppsala universitet. Även detta problem råds det dock bot på om akademiska tjänster och forskningsanslag starkare knyts till publiceringar. Den som inte producerar och publicerar skall klippas av från anslagsströmmen.

Milton Friedman - Free to Choose

2006-12-08T22:49:00.000+01:00

Milton Friedman avled ju som bekant för några veckor sedan. Må han vila i frid.

Vad kan väl vara bättre fredagsnöje än att titta på hans TV-serie
Free to Choose? En rejäl kontrast till sosse-TV; SVT…

Scania-MAN och Pac-Man

2006-11-29T20:54:00.000+01:00

Som väl knappast undgått någon ligger sedan i september ett bud på Scania från tyska företaget MAN. Scanias VD sedan 17 år, Leif Östling (som för övrigt försvarade Scania från övertagsförsöket från Volvo 1999), är övertygad om att Scania klarar sig bättre på egen hand. Även styrelsen i Scania har rekommenderat Scanias aktieägare att säga nej till budet. Det innebär att budet är att betrakta som fientligt. Det innebär även att företagsledningen och styrelsen för målföretaget Scania kan förväntas vidtaga diverse försvarsmekanismer för att försvara sig mot det fientliga övertagsförsöket.

Investor som är en av Scanias huvudägare har klart deklarerat att de inte har för avsikt att sälja (inte heller efter MAN:s höjda bud) och rykten har cirkulerat att Scania och Investor planerar en kraftfull motoffensiv för att försvara Scania.

Tidigt startade rykten om att Scania övervägde ett så kallat Pac-Man försvar. Pac-Man försvar är ett sätt för företagsledningen att försvara företaget när det ligger ett fientligt bud. Det är uppkallat efter det gamla TV-spelet ”Pac-Man”, spelet där Pac-Man käkade prickar medan han jagades av spöken som ville döda honom. I spelet kunde Pac-Man, efter att ha käkat en stjärna (eller vad det nu var), vända på förutsättningarna och istället käka upp spökena.

I finansvärlden är Pac-Man försvar beteckningen på när målföretaget (det företag som är utsatt för ett fientligt bud) lägger ett bud på budgivaren. Detta illustreras av den blå-gula pilen i bilden nedan.

Dessa rykten fick ny fart under onsdagseftermiddagen efter att nyhets-siten breakingviews.com påstår att ett bud från Scania på MAN nu är nära förestående. Enligt breakingviews.com skall Scania finansiera pac man försvaret genom att ta upp nya skulder samt genomföra en nyemission. Investor, som är en av huvudägarna till Scania skall vara med på noterna och skall delta i nyemissionen samt dessutom vara villiga att skjuta till ytterligare kapital om det behövs. Budet skall komma att ligga närmare 30 procent över nuvarande marknadsvärde på MAN.

Det finns en mängd åtgärder företagsledning och styrelse i målföretaget kan vidtaga i syfte att försöka bekämpa det fientliga budet. Pac man försvar är en av dem. Det är dock en i praktiken mycket ovanlig åtgärd. Såvitt jag vet har det aldrig praktiserats i Sverige eller av något svenskt företag (fientliga bud är för övrigt överhuvudtaget ovanliga i Sverige även om de blir allt vanligare). Av den anledningen är detta särskilt intressant. Orsaken till att det är ovanligt är att det är en mycket offensiv åtgärd som kan riskera att bli mycket kostsam, inte minst för aktieägarna. Det är inte alls säkert att det långsiktigt gagnar Scanias aktieägare att Scania verkligen förvärvar MAN. Däremot tyder allt på att Scanias aktieägare vinner på att Scania slår bort det fientliga budet från MAN.

Budet från Scania är ännu så länge blott rykten och overifierade påståenden från bland annat breakingviews.com, men om Scania och Investor verkligen planerar detta, kommer de inte att säga något offentligt förrän det hela är klart att sjösättas och då kommer det ett pressmeddelande.

Vi lever i spännande tider.

Borg, Wicksell, alkohol och folkhälsa

2006-11-07T21:55:00.000+01:00

Idag har vi mottagit nyheten att vår hårfagre finansminister inte motsätter sig höjning av alkoholskatt inom EU. Detta motiverar han med moraliserande och påstådd omtanke om folkhälsan, ”Det är viktigare att folk arbetar än att de super”, skall Anders Borg ha sagt enligt Svenskan.

Knut Wicksell vänder sig i sin grav.

När politiker försöker motivera höjd skatt utifrån någon form av påstådd omtanke om folkhälsan finns all anledning att förhålla sig skeptisk. Detta har Knut Wicksell lärt oss. Tillåt mig återge en liten händelse i slutet av 1800-talets Sverige där staten höjde alkoholskatt ur påstådd omtanke om folkhälsan.

Knut Wicksell avskydde indirekta skatter som han såg som ett sätt att ”hålla folket i okunnighet om skattebördans verkliga storlek och betydelse” (Wicksell, 1987, s 65). Det vill säga den verkliga skattebördan maskeras genom indirekta skatter eftersom dessa är svårare för individen att observera och värdera än direkta skatter. I Wicksell (1898) får vi ett exempel på detta.

Staten önskade höja skatten på brännvin för att på så vis öka skatteinkomsterna. Dock fruktade staten att detta skulle medföra fallande konsumtion av brännvin till förmån för stigande konsumtion av öl då öl är att betrakta som substitut till brännvin. Detta skulle medföra fallande skatteinkomster för staten då öl vid denna tid var obeskattat och stigande konsumtion av öl skulle därmed ej medföra ökade skatteinkomster för staten, dock skulle fallande konsumtion av brännvin medföra fallande skatteinkomster för staten. För att förhindra detta planerade staten att först införa en skatt på öl. Detta skulle medföra högre konsumentpriser på öl och därmed skulle skatten på brännvin kunna höjas utan att konsumenten byter från brännvin till öl i samma utsträckning som om staten först inte hade infört skatten på öl. Staten lyckades till på köpet att maskera det egentliga skälet till detta förfarande genom att säga att en skatt på öl skulle bli nödvändig förr eller senare och för att förhindra att en sådan skatt skulle medföra en ökning av brännvinskonsumtionen vilket inte vore önskvärt ur nykterhetssynpunkt såg sig staten så illa tvungen att höja skatten på brännvin. Helt plötsligt hade staten sålunda förvandlat höjningen av brännvinsskatten som skedde i enda syfte att öka statens skatteinkomster till att bli en nödvändighet för att värna om medborgarna ur nykterhetssynpunkt.

Wicksell menar att denna påstådda omtanke om medborgarnas hälsa genom att värna om nykterhet som skäl för beskattning endast är ett svepskäl. Vad staten är ute efter är att maximera skatteinkomsterna.

Referenser

Wicksell, K., 1898, Den politiska rösträtten och skatterna, Svenska Folkets Öreskrifter nr 30

Wicksell, K, 1987 [1896], Om en ny princip för rättvis beskattning, Ratio, Stockholm

Bildt, Vostok Nafta och optioner

2006-10-27T20:58:00.000+02:00

En huvudnyhet i dagens press är att utrikesminister Carl Bildt säljer sitt aktieinnehav i Vostok Nafta. Detta är ett bra beslut, om inte annat så för att undvika framtida kritik om eventuell jävsituation.

I pressen har under dagen kritiska röster höjts för att Carl Bildt (som det rapporteras) behåller sina aktieoptioner i Vostok Nafta (idag till ett i media angivet teoretiskt värde av ca fem miljoner kr, vad värdet egentligen är kan diskuteras men det är en helt annan fråga). Carl Bildt har i uttalanden under dagen sagt att det inte är möjligt att sälja optionerna.

Såvitt jag kan se vid en snabb (och salongsberusad) koll gäller för Vostok Naftas optionsprogram att optionerna till en styrelseledamot upphör om styrelseledamoten på egen begäran avgår från styrelsen. Carl Bildt har avgått från styrelsen i Vostok Nafta (på grund av att han blev utrikesminister) och därmed skall följaktligen optionerna upphöra innebärande att de blir värdelösa. På något vis tycks Bildt likväl fortfarande räkna med att optionerna kan lösas in. Det vore intressant att se någon journalist ta tag i detta. Antingen är jag felinformerad i fråga om villkoren för optionerna till styrelsen eller så ligger en hund begraven här…

Att ändra spelregler mitt i matchen

2006-10-20T17:03:00.000+02:00

Med blockskifte i regeringen följer nya spelregler gällande politik. Det är fullt naturligt. Det är dock inte utan problem. En individ anpassar sig nämligen utifrån den politik och de spelregler som gäller vid tiden för en beslutssituation och fattar sina beslut därefter. Av den anledningen är det synnerligen tveksamt agerat av en regering att ändra spelregler som påverkar konsekvensen av beslut individen redan har fattat utifrån det spelregler som gällde när beslutet fattades.

Ett sådant agerande från en regering är liktydigt med att ändra reglerna mitt i en pågående hockeymatch. Spelarna agerar utifrån kända regler. Ponera att en back drar ett slagskott strax innanför offensiva blå linje rakt i mål och alla medspelare jublar över målet. Domaren signalerar dock inte för mål utan höjer istället armen för utvisning varpå alla spelare undrar vad det är fråga om ty ingen har upptäckt något regelvidrigt. ”Jo, ser ni”, säger domaren, ”jag har nyss ändrat reglerna så att slagskott inte längre är tillåtet. Det blir utvisning två minuter istället för mål.”

Ett typexempel på en sådan situation var 1990 års skattereform. Den ändrade kraftigt spelreglerna gällande hur fördelaktigt det var att låna. Det inverkade kraftigt på individer som bundit upp sig på höga lån baserat på det skattesystem som gällde när de fattade sina beslut.

En ny sådan situation är nu på väg att inträffa i och med regeringens förslag i budgetpropositionen att beskatta hem-PC (som arbetsgivaren tillhandahåller). Att ändra politiken som påverkar redan fattade beslut av individen och redan ingångna avtal som individen är bunden av är synnerligen tveksamt. Detta agerande av den nya regeringen känns inte speciellt rättssäkert.

Ett litet råd till alla med skattesubventionerad PC via arbetsgivaren: Kolla med arbetsgivaren (och dess leverantör) om det är möjligt att köpa loss datorn i förtid samt kolla vad som gäller för detta. Om ni köper loss datorn före 31/12 i år slipper ni de nya skattereglerna på området (observera dock att det pris ni köper loss datorn för måste vara ett rimligt marknadsvärde ty i annat fall blir det förmånsbeskattning).

Höjd A-kassa: vapen mot fackföreningar?

2006-10-19T16:28:00.000+02:00

Det vankas höjningar av avgifterna till A-kassorna. Utifrån information i media rör det sig om dramatiska höjningar på flera hundra procent.

Kan detta vara ett (medvetet) smart drag för att bekämpa fackför(or)eningar? Avsevärt högre A-kassa medför troligen att alltfler löntagare (framförallt de med relativt låga inkomster) väljer att gå ur facket och endast vara med i A-kassan (och lämnar även A-kassan om den inte görs obligatorisk?). Det leder till vikande medlemsantal för fackföreningar i allmänhet (och för LO i synnerhet?). Minskad fackföreningsmakt blir följden. Dags att lägga champagnen på kylning!

Nästa häxa till bålet: Anders Borg

2006-10-17T09:16:00.000+02:00

Medias agerande kring de så kallade fuskministrarna har sedan länge tagit ett löjets skimmer. I dag på morgonen når fånerierna nya höjder.

Om uppgifterna i morgonens media stämmer skall hushållet Borg ha anlitat barnvakt. Barnflickan ifråga skall ha mottagit 50 kr per dag. Räknat per dag och eftersom arbetet tydligen skall ha bedrivits i 46 veckor under år 1999 ger detta en total lön på 11 500 kr.

Vad media inte förtäljer är hur stort ”skattesmiteri” detta i så fall rör sig om . Givet att information i morgonens media stämmer med en lön på 11 500 skulle det innebära att hushållet Borg har smitit från att betala arbetsgivaravgift på ca 500 kr (sic!).

Och detta anses av den vänstervridna svenska media vara så allvarligt att det utgör huvudnyhet nu på morgonen, till och med viktigare än innehållet i budgetproppen.

Detta är fascinerande.

Beklagligt att Borelius avgår

2006-10-14T14:19:00.000+02:00

Huruvida det rör sig om hennes eget beslut eller statsministerns är föga intressant i sammanhanget. Intressant, och beklagligt, är att en minister tvingas bort från sin post utan att ha haft en möjlighet att driva sin och partiets politik på området. Mediedrevet har inte för en sekund behandlat Borelius lämplighet som minister utifrån sakliga utgångspunkter. Istället har mediedrevet, ivrigt underblåst och påhejat av diverse vänsterpatrask, handlat om diverse saker som för det första är irrelevanta för hennes uppdrag som handelsminister och för det andra inträffat innan hon blev utsedd till minister.

Jag finner inget upprörande i något av det Borelius har gjort, eller påstås ha gjort. Det enda hon har gjort sig ”skyldig” till är att ha fräckheten att avvika från den socialdemokratiska normen. Hon har vägrat gå i takt som en lydig svensk socialdemokratisk myra. Därför nödgas vi bränna upp en häxa till.

Om det är något denna händelse med all önskvärd tydlighet illustrerar så är det den socialdemokratiska maktapparatens järngrepp över Sverige och svenskarna. Det är skrämmande.

Häxprocess: Statsrådens "skandaler"

2006-10-13T16:47:00.000+02:00

Knappast någon medborgare i vårt rike torde ha kunnat undgå de i media så kallade ”skandalerna” angående ett antal statsråd och den klappjakt som journalistråttorna därmed bedrivit och bedriver.

Låt oss ta en kort men nykter titt på det som påståtts vara ”skandal” och allt vad det nu kallats i media och av politiska motståndare. Vad är det egentligen att uppröras över? Någon har dragit på lite Mary-Jane, någon vägrar betala TV-avgift, ytterligare någon önskar minska statens skatteuttag, etc.

Om ovanstående handlingar hade begåtts av sossar (eller någon annan rödgrön tomte) skulle jag vara rosenrasande. Sossarna har själv drivit igenom obligatorisk TV-avgift för sosseriets propagandakanal, förbud mot konsumtion av narkotika, världens högsta skatter, etc. Då skall de för böveln leva som de lär, betala alla skatter, etc. Allt annat är fullständigt oacceptabelt. Som exempelvis moderat är det dock fullt möjligt att vara emot allt detta på ideologisk grund och därmed föga märkligt att exempelvis vägra betala TV-avgift. Att en handling må vara kriminell är en sak men det är inte ett skäl i sig att avstå från handlingen ifråga.

Det är även intressant att notera vilka som är upprörda över de nya statsrådens handlingar? Ja, det tycks ju, föga överraskande, röra sig om diverse vänsterpatrask. Upprördheten bottnar därmed i att någon, ett statsråd dessutom, haft fräckheten att avvika från den sociala norm som socialdemokratin stakat ut och som vi alla, likt goda små myror, skall följa. Fan ta den som avviker. Denne skall ovillkorligen brännas på bål. Det är spanska inkvisitionen i ny tappning. Den lysande Häxprocess av Kjell Höglund passar onekligen väl in här.

Det jag något förvånas över är dock de utpekade statsrådens patetiska försök till bortförklaringar (måhända kan det förklaras av politisk oerfarenhet). Sådant lönar sig sällan i det politiska spelet, bland annat eftersom journalistråttor kan verifiera uppgifterna, gräva fram något gammalt vittne, etc, och därmed blir situationen blott än värre. Avsevärt bättre är i så fall att stå för handlingen ifråga. Om nu någon avstått från att betala TV-avgift eller skatt av ideologiska skäl är det bättre att säga det, ”Jag har inte betalat TV-avgift därför att jag är emot den på ideologiska grunder”. Då är det trovärdigt och fullt förståeligt (självfallet skulle diverse vänsterpatrask gläfsa i alla fall men det är föga att ta på allvar).

Jag hoppas nu att Reinfeldt visar lite ”cojones”, att han inte viker ned sig och sparkar ut någon/några av de statsråd som hamnat i medias skottglugg. Ty att sparka något av statsråden nu vore att dansa efter socialdemokratins pipa (dessutom vore det synd och skam om Maria Borelius, som torde vara det hottaste statsrådet på länge, försvinner).

När de envisades med sin fråga, såg han upp och sade: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne”. / Joh 8:7

Kulturvänstern ägnar sig åt rent seeking

2006-10-12T22:37:00.000+02:00

Idag kan vi på DN Debatt skåda ett förvisso oerhört roande men likväl ohyggligt patetiskt inlägg från diverse ”kulturarbetare”, vilket åtminstone i Sverige tycks vara liktydigt med vänsterkufar (se bara vilka som undertecknat debattartikeln, Sven Wollter och Jan Myrdal exempelvis).

Bland annat skriver dessa ”kulturarbetare” följande;

”Vi förutsätter också att vår nya kulturminister i likhet med sin föregångare ser till att de konstnärer, musiker och författare som uppbär stipendier och inkomstgarantier för sina livslånga konstnärliga insatser får behålla dessa samt att ett heltäckande trygghetssystem för det stora konstnärskollektivet snarast kommer till stånd.”

Här ser uppenbarligen ett skyddat särintresse sina privilegier hotade. Tydligen är de formidabelt rädda för att behöva få sin utkomst genom att nödgas utföra diverse konstnärligt arbete som faktiskt efterfrågas av befolkningen. Istället vänder de sig till regeringen och kräver stöd.

Att söka genomdriva fördelar för ett särintresse är en sak, det ägnar sig åtskilliga särintressen åt (exempelvis har skollärarna numera till och med fått två statsråd att föra och skydda deras särintresse, till och med strået vassare än exempelvis oljeindustrin i USA). Att göra det på detta öppna och föga maskerade sätt är dock för det första ovanligt och för det andra tämligen patetiskt. Varför skulle det vara en självklarhet med ”inkomstgarantier” och ”heltäckande trygghetssystem” för en viss yrkeskår? Varför skall inte samma förutsättningar gälla för denna kulturelit såsom för alla andra individer i samhället? Anser sig dessa kommunister med anhang vara höjd över den vanlige medborgaren och därmed förtjänt av särskilda privilegier?

Dagens boktips: The War Against Boys

2006-09-09T22:14:00.000+02:00

Ni na ni na ni nana BOING! Dagens boktips!

”The War Against Boys – How Misguided Feminism Is Harming Our Young Men” av Christina Hoff Sommers. Denna bok är icke ny (utgiven år 2000) men den behandlar en synnerligen aktuell fråga. Den som ännu inte läst den rekommenderas därför å det bestämdaste att göra det. Stundtals kan den bli något långrandig för den som ej är bekant med amerikansk samhällsdebatt och skolpolitik. Likväl är den dock i allra högsta grad läsvärd och Sommers briljerar i sin slagkraftighet.

Boken behandlar situationen i USA:s skolpolitik där Sommers menar att missriktad feminism med en mansfientlig politik har medfört att alltför stort fokus har hamnat på att hjälpa, stötta, etc flickor vilket har gått ut över pojkarna som inte får samma hjälpande. Resultatet är att pojkarna halkar efter flickorna i skolan.

Sommers behandlar situationen i USA men den är i allra högsta grad relevant även för svenskt vidkommande ty detta problem finns även här. Ett utspel i dagarna av sÅsseriet med Herr Baja (eller vad nu ansvarigt statsråd än må heta) i spetsen vill avsätta 40 miljoner till att bland annat utreda varför pojkar enligt diverse tester underpresterar relativt flickorna, numera till och med i matematik (detta ämne som sedan tidernas begynnelse varit männens paradgren).

Jag kan tala om för Herr Baja var han kan börja leta efter orsakerna till problemen. Orsaken finner han på sin egen bakgård ty orsaken är nämligen den förda socialdemokratiska politiken med (1) den allmänt mansfientliga politik som genomsyrar det mesta av sosseriet numera och så även skolpolitiken, samt (2) den fullständigt ludermässiga lärarutbildningen med genuspedagoger och andra liknande dumheter.

Barbarians at the Gates of Volvo?

2006-09-09T16:10:00.000+02:00

Den som har följt nyhetsrapporteringarna under den gångna veckan kan knappast ha undgått rapporteringen om ”attacken” mot Volvo från Christer Gardell och hans fond Cevian Capital.

Kort bakgrund: Det har under några månader varit uppenbart att någon köpt mängder med Volvoaktier. Tills för några dagar sedan var det okänt vem eller vilka men nu vet vi. Cevian Capital har köpt stora mängder Volvoaktier och är nu näst största ägare i Volvo. Genast drar spekulationerna i media igång om vad som är syftet med detta. Spekulationerna gäller allt från att Gardell önskar lägga vantarna på Volvos stora kassa till att han är ute efter att stycka Volvo.

Under den gångna veckan har även politikerna blandat sig i denna fråga på sedvanligt populistiskt vis. Sossesvinen Göran Persson, Thomas Östros och Sven-Erik Österberg uttalade sig om att det inte är bra att dylika kortsiktiga investerare kommer in och de uttalade till och med att staten kan komma att lägga sig i för att stoppa Cevian Capital (en betydande andel av Cevians kapital kommer nämligen från de statligt förvaltade AP-fonderna). Att osakliga och populistiska sossar agerar på detta vis är föga att överraskas över. Mer överraskande är då att vår nya sosse, Fredrik Reinfeldt, stämmer in i den socialistiska kören.

Låt oss bortse från politikers och medias populistiska uttalanden och se något nyktrare och sakligare på denna fråga. Är det verkligen skadligt med investerare såsom Cevian Capital och i så fall skadligt för vem?

Företag drivs ytterst i aktieägarnas intresse. Aktieägarna äger företaget och är således den viktigaste intressenten. I större företag är det dock vanligt med separation av ägande och ledning av företaget. Det vill säga aktieägarna leder inte företaget själva, de anlitar företagsledare för att sköta den uppgiften. Dessa företagsledare är som alla andra människor och agerar ur egenintresse. Företagsledarnas intresse är inte nödvändigtvis i linje med aktieägarnas intresse. Det medför en risk att om inte aktieägarna utformar ordentliga övervaknings- och kontrollmekanismer samt etablerar bra incitamentsprogram, kommer företagsledningarna inte att agera i aktieägarnas bästa intresse och kommer inte att göra sitt yttersta för att maximera aktieägarnas värde.

Nå, i ljuset av detta kan vi nu belysa Volvocaset och Cevians agerande. Bakgrunden här är att Volvo har varit starkt vinstgenererande och kassaflödesgenererande under en tid. Det har föranlett att Volvo idag sitter med en mycket stor kassa. Alltför stor kassa kan medföra problem för aktieägarna. Det kan nämligen medföra att företagsledningen slappar av och inte anstränger sig till det yttersta. Det kan även medföra att företagsledningen genomför olönsamma investeringar och dåliga företagsförvärv. Kort sagt blir följden att förräntningen på kapitalet blir för låg. I ett sådant fall är det, ur aktieägarnas perspektiv, avsevärt lämpligare att dela ut (antingen via ökad utdelning eller via återköp av egna aktier) överdriven kassa till aktieägarna så att dessa kan investera i något annat istället. Det medför två saker som är positiva ur aktieägarnas perspektiv. För det första minskar den överdrivet stora kassan vilket minskar sannolikheten för dåliga investeringar och gör företagsledningen mer benägen att anstränga sig. För det andra ökar även skuldsättningsgraden vilket medför bättre avkastning för aktieägarna.

Av den anledningen är det inte något ont att investerare såsom Cevian kommer in och kräver att den onödigt stora kassan delas ut. Tvärtom kan det medföra att Volvos värde ökar. I Sverige är denna typ av investerare tämligen ovanliga även om de blir allt vanligare. I Storbritannien och USA är de däremot vanliga och fyller en mycket viktig roll som piska på företagsledningar samt ser till att rensa ut underpresterande företagsledningar.

Obehöriga lärare

2006-08-26T12:10:00.000+02:00

På DN Debatt 050916 kunde vi läsa en idé från Folkpartiet förmedlad av Jan Björklund att det skall lagstiftas mot det han kallar ”obehöriga lärare”, det vill säga lärare som saknar officiell lärarutbildning. Detta har i dagarna åter aktualiserats i och med att Folkpartiet officiellt lyfter fram detta som en för dem viktig fråga. Intressant att notera är att Folkpartiet (eller socialdemokratiska folkpartiet som en mer träffande benämning vore) i denna fråga är ivrigt påhejade av Lärarförbundet. Mot bakgrund av detta postar jag en delvis modifierad text jag postade 050916 på Exilen angående detta.

Björklund påstår i debattartikeln att det finns två skäl för att förbjuda tills vidare anställning av det han kallar obehöriga lärare. För det första påstår han (liksom andra folkpartister) att obehöriga lärare skulle ge sämre skolresultat. Detta skulle, hävdar Björklund, styrkas av forskning. Jag är skeptisk till detta. Den argumentering Björklund använder är heller inte övertygande. Björklund kunde inte då och Folkpartiet har fortfarande inte kunnat visa någon forskning som skulle styrka detta påstående. För det andra menar Björklund att ”Smitvägen med obehöriga utnyttjas av arbetsgivarna för att hålla nere lärarlönerna”. Här avslöjar han sig för vad folkpartiets förslag verkligen är, nämligen att söka skydda en yrkeskår från konkurrens i syfte att driva upp lönenivån för de med lärarlicens. Folkpartiet agerar i det närmaste som en fackförening för grundskole- och gymnasielärare i detta avseende. Det hela blir extra tydligt i och med att Folkpartiet och Lärarförbundet numera vandrar hand i hand i denna fråga. Det är inte annorlunda än när byggfacket argumenterar mot utländsk arbetskraft eller när bönder argumenterar för statligt skydd. Detta är rent seeking, ett särintresse söker uppnå egna fördelar på det allmännas bekostnad. Givetvis sker detta utspel från Folkpartiet i syfte att locka röster från landets grundskole- och gymnasielärare.

Det finns all anledning att vara skeptisk mot alla former av yrkeslicenser av liknande slag som lärarnas. Syftet med dessa är att begränsa utbudet i strävan efter att pressa upp lönenivån. Dessutom kan påpekas att det inte nödvändigtvis förhåller sig så att en lärarexamen skapar bättre lärare. Detta av två skäl. För det första skulle jag påstå att det handlar mycket om personliga egenskaper för att bli en bra lärare. Det är tveksamt om det är något det är möjligt att läsa sig till. För det andra finns stark anledning att kritisera lärarutbildningarna som visat sig hålla usel nivå (till och med Högskoleverket har kritiserat lärarhögskolan). Dessutom är ämnena pedagogik och didaktik idag ohyggligt vanställda av diverse genustrams varför jag skulle drista mig till att säga att en obehörig lärare med stort intresse och engagemang för yrket är att föredra framför en genusutbildad lärare från en ludermässig lärarhögskola.

Uppdrag granskning: högskoleutbildning

2006-08-23T20:44:00.000+02:00

Jag såg nyligen ”Uppdrag Granskning” som sändes igår på statstelevisionen. Det behandlade högskoleutbildning (den som missade det kan se det här HIT ME ). Jag instämmer måhända inte fullständigt med den bild som ges men jag ämnar här inte vidareutveckla allt. Blott ämnar jag fälla några kommentarer.

Pagrotsky intervjuas i programmet. Han säger att högskolor och universitet har ett ansvar att informera studenterna och informera korrekt. Han säger att han finner det självklart utifrån programinslagen att vissa lärosäten klart brustit i informationen. Etc. Vad saken dock gäller, som han givetvis inte vill kännas vid, är att utbildningsdepartementet har skapat denna situation genom det finansieringssystem vi har för högskolor och universitet (det är han personligen inte skyldig till ty det fanns innan han blev utbildningsminister men det faller likväl på regeringens bord). Det är regeringen och ingen annan som har skapat det nuvarande systemet och de incitament det ger lärosätena. Skall någon klandras i sammanhanget är det således regeringen och icke enskilda lärosäten som blott har att finna sig i systemet.

Det är faktiskt ett tämligen snillrikt system sÅsseriet har skapat. Högskoleutbildning har i vår tid i mångt och mycket blivit en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Genom att bygga ut antalet högskoleplatser kan den öppna arbetslösheten (som bekant den som socialdemokratin explicit alltid fokuserar på) enkelt minskas (det är ingen slump att det har getts en hel del extra utbildningsplatser till högskolorna i år, det är ju som bekant valår…). Därmed kan fet-Göran banka sig för bröstet och säga att arbetslösheten minskar. I själva verket har den inte alls minskat till följd av detta, den har blott antagit andra former. Samtidigt har regeringen skapat ett finansieringssystem som ger mycket starka incitament till lärosätena att göra sitt yttersta för att verkligen locka studenter till sina utbildningsplatser. Regeringen har alltså skapat ett finansieringssystem för högskolor som ligger helt i linje med regeringens intresse att minimera den ÖPPNA arbetslösheten.

Det kan för övrigt även tilläggas att högskoleledningar och högskolestyrelser idag kraftigt domineras av filurer trogna regeringspartiet…

Lösningen på problemet är enligt min uppfattning att ändra finansieringssystemet för högskolor och universitet. Det är troligen första gången jag finner anledning att instämma i något Högskoleverkets boss Sigbritt Franke säger. Vårt nuvarande finansieringssystem har fungerat OK under den makalösa expansion som högskoleutbildningen genomfört i Sverige. Nu råder dock en annan tid. Nu kan inte längre högskolorna totalt sett expandera (såvida vi inte tar in utländska studenter, vilket är ett kapitel för sig). Marknaden är så att säga mättad. Antalet potentiella studenter ökar inte. Därmed tilltar kampen mellan lärosäten om de befintliga potentiella studenterna. I det läget är det klart olämpligt med ett finansieringssystem som ger lärosätena betalt efter hur många de registrerar på kurser (och även efter hur många de examinerar). Ett nytt finansieringssystem får anses vara behövligt. Det är enkelt att konstatera. Avsevärt svårare är dock att utveckla ett sådant system. På något sätt behöver ett finansieringssystem till högskolorna vara volymberoende ty i annat fall blir det absurt. Det är lätt att skjuta nuvarande system i sank men inte helt lätt att uppkomma med ett alternativ. Jag har inget svar på det (men tar tacksamt emot förslag och idéer).

Ulvar i fårakläder på DN Debatt

2006-08-21T23:48:00.000+02:00

Idag på DN Debatt kan vi läsa en debattartikel av ett kamratskap bestående av lätta samhällsvetare.

Ur debattartikeln;

Vi är ett antal svenska och utländska forskare som vill peka på de allvarliga negativa konsekvenserna av vårdnadsbidrag, och samtidigt lägga fram ett förslag som både minskar barnfamiljers tidspress och ökar jämställdheten. I Finland och Norge, där vårdnadsbidrag finns, är över 95 procent av dem som utnyttjar bidraget kvinnor. Därmed återgår man till gamla tiders könsroller där kvinnor ansvarar för barn och hem och män tjänar pengar. Detta får långsiktigt negativa konsekvenser både ekonomiskt och yrkesmässigt för kvinnorna, men även för samhället i stort. I Finland är de som tar ut vårdnadsbidraget, under mer än några få månader, ofta unga kvinnor som dessutom ofta är lågutbildade och utan fast jobb. Efter tiden med vårdnadsbidrag riskerar de att få ännu svårare att finna ett jobb som de är nöjda med. Risken för att de ska hamna i ett långvarigt bidragsberoende ökar.

Återigen (jag har tidigare påpekat detta gällande Jerzy ”Snytnäski” Sarnecki) har vi att göra med ”forskare” som klart ger uttryck för sina ideologiska ställningstaganden och sina åsikter men försöker förkläda detta i en vetenskaplig skepnad. Sådant beteende gör mig irriterad. Tyvärr är det tämligen vanligt bland forskare och det är även, märkligt nog, vanligt att forskarna själva inte ens inser det problematiska i detta.

Sedan förtjänar det även att påpekas att åsikterna som lanseras i debattartikeln har tydlig socialistisk slagsida. Detta står klart för varje normalbegåvad medborgare som läser texten. Debattartikeln genomsyras tydligt av uppfattningen att om hushållen lämnas att fatta egna beslut, kommer de att fatta felaktiga beslut. Hushållen/medborgarna inser inte sitt eget bästa och därmed måste överförmyndaren staten gripa in och bestämma.

Uppfattningen om hushållens oförmåga att inse sitt eget bästa och oförmåga att fatta lämpliga beslut samt behovet av statligt förmynderi framgår tydligt i debattartikeln. Om hushållen tillåts fatta egna beslut blir det i överväldigande majoritet kvinnan i hushållet som stannar hemma med barnen. Detta leder till ökad ojämställdhet där kvinnor halkar efter i löneutvecklingen. Samtidigt minskar den tid mannen i hushållet tillbringar med barnen. Så kan vi inte ha det. Skäms på hushållen som inte kan fatta bra beslut och som inte inser sitt eget bästa. Här måste onekligen överpappa staten gripa in för att rätta till hushållens fräckhet att avvika från vad somliga socialister önskar sig.

Det är givetvis helt i sin ordning att ett kamratskap socialister ger uttryck för en åsikt i en specifik samhällspolitisk fråga. Vad som irriterar är dock att de försöker ikläda detta ett vetenskapligt sken. Det spelar ingen som helst roll om de är ”forskare” inom de lätta samhällsvetenskaperna eller om de skulle vara busschaufförer. Deras åsikter förblir blott och bart just åsikter.

Makten framförallt

2006-08-15T00:03:00.000+02:00

Det förtjänas att göra eventuella läsare uppmärksamma på en debattartikel i DN Debatt av statsvetaren Tommy Möller. Det är inte ofta jag har några fagra ord att fälla rörande statsvetare men ibland hittar även blinda hönor ett korn och denna debattartikel är bra.

Det problem Möller pekar på är onekligen viktigt att uppmärksamma och förebygga. Möller skriver, ”Den dagen kan ju komma då någon riktigt makthungrig person beträder statsministerposten”. Problemet för oss, arma svenskar, är att Möller är för sent ute. Tåget har gått. Skutan har lagt ut. Snapsen är svept.

Vi har redan hamnat i en situation där ”någon riktigt makthungrig person” beträtt statsministerposten. Det är så läget ser ut i Sverige idag. Om statsråden känner sig nedtryckta av statsministern kan jag leva med. Avsevärt mer alarmerande är utnämningsprocessen vid tillsättning av tjänster inom statsförvaltningen.

Frågan är vad vi skall göra åt saken när vi nu har en ”riktigt makthungrig person” på posten. Som bekant skyr denna makthungriga person inga som helst medel i sin strävan att behålla makten. Makten framförallt, har blivit socialdemokratins devis. Frågan är om vi KAN göra något åt det. Det tycks alltmer luta åt att Sverige är kört. Det är bortom all räddning.

Skäms på dig, Snytnäski!

2006-08-09T00:03:00.000+02:00

Jerzy ”Snytnäski” Sarnecki ger sig idag (tisdag) in i valdebatten och det är klart vilken sida han står på. Han står på den rödgröna rörans dalterisida enligt vilken det som bekant är mer synd om brottslingar än om brottsoffer.

Snytnäski kommenterar idag i en debattartikel på Svenskans Brännpunkt huruvida ”tuffare tag” mot brottslingar medför minskad brottslighet. Han hävdar att så inte är fallet. Han hävdar att längre fängelsestraff inte leder till minskad brottslighet. Han hänvisar till att ”många forskare” hävdar att ”hårdare kriminalpolitik inte leder till minskad brottslighet”. Han hänvisar även till en amerikansk kriminolog som hävdar samma sak. ”Många forskare” är inte speciellt klar källhänvisning.

Snytnäski undertecknar debattartikeln med sin akademiska tjänstetitel ”professor”. Faktum är dock att hans debattartikel har avsevärt mer av ideologi än av forskning i sig.

Det är just den bristande hänvisningen till forskning på området som är Snytnäskis problem, eller skall vi måhända snarare säga den ensidiga hänvisningen. Han tar nämligen endast upp den del av forskning som stöder hans egen uppfattning. Han nämner inte att det faktiskt finns en hel del forskning som även ger stöd för att ”tuffare tag” mot brottslingar faktiskt leder till minskad brottslighet. Ty det finns det nämligen. Som vanligt är det ekonomer som står för forskningen av hög kvalitet inom samhällsvetenskapen. Det är dock inte endast ekonomer som visat stöd för att ”tuffare tag” i kriminalpolitiken medför minskad brottslighet. Även en del amerikanska kriminologer har visat stöd för detta (amerikanska kriminologer är något helt annat än svenska kriminologer av ”kramabrottslingtyp” såsom Snytnäski).

Det finns en hel del forskning (bland annat av författaren till ”Freakonomics” som jag nämnt i ett annat inlägg här på bloggen) som visar att längre straff faktiskt leder till minskad brottslighet.

Kort kan sägas att längre fängelsestraff verkar på två sätt för att minska brottsligheten. För det första kan brottslingen uppenbarligen inte återfalla i brott så länge denne sitter bakom lås och bom. Detta har en minskande effekt på brottsligheten. För det andra medför längre fängelsestraff att kostnaden av att begå brott ökar. Detta påverkar incitamenten och har en hämmande effekt på den individ som överväger att begå brott.

Det har även visats att fler poliser medför minskad brottslighet. Orsaken torde vara uppenbar. Med fler poliser ute på gator och torg samt fler poliser som arbetar med att försöka klara upp brott, ökar sannolikheten för att upptäckas om man begår brott. Det kan sägas verka på samma sätt som längre straff (kostnaden av att begå brott är sannolikheten för upptäckt och att fällas multiplicerat med konsekvensen, det vill säga påföljdens hårdhet).

Sedan gör Snytnäski den metodmässigt vedervärdiga jämförelsen att rakt av jämföra Sverige med USA och peka på att USA har ”tuffare tag” mot brottslingar men USA har även högre brottslighet och därmed påskina att det skulle vara någon form av bevis för att ”tuffare tag” inte funkar för att minska brottsligheten. Det är, givetvis, inte vetenskapligt hållbart att göra en sådan jämförelse eftersom det kan finnas många andra faktorer som inverkar.

Det är alltid illa, och retar upp mig till vansinne, när en forskare ger sig in i samhällsdebatten och ger uttryck för sina åsikter och sin ideologiska uppfattning men försöker dölja detta bakom en vetenskaplig täckmantel.

Skäms på dig, Snytnäski!

Som referenser kan anges (till skillnad från Snytnäskis undermåliga källhänvisning ”många forskare” hävdar…) exempelvis följande (kan även funka som lästips för den som finner frågan intressant.

DiIulio Jr, J J, (1995), ”Arresting Ideas: Tougher Law Enforcement Is Driving Down Urban Crime”, Policy Review, No 74

Kuziemko, I & Levitt, S D, (2004), An Empirical Analysis of Imprisoning Drug Offenders”, Journal of Public Economics, Vol 88, Nr 9-10, s 2043-2066

Levitt, S D (1997), “Using Electoral cycles in Police Hiring to Estimate the Effect of Police on Crime”, American Economic Review, Vol 87, Nr 3, s 270-290

Levitt, S D, (1998), “Why Do Increased Arrest Rates Appear to Reduce Crime: Deterrence, Incapacitation, or Measurement Error?”, Economic Inquiry, Vol 36, Nr 3, s 353-372

Levitt, S D, (2004), ”Understanding Why Crime Fell in the 1990’s: Four Factors That Explain the Decline and Six That Do Not”, Journal of Economic Perspectives, Vol 18, Nr 1, s 163-190

Rysk nationalekonomi, av Luttrad och klarsynt

2006-08-05T02:36:00.000+02:00

Följande är ett svar på en fråga från mig angående kvalititeten på utbildning inom nationalekonomi i Ryssland. Följande text är skriven av signaturen Luttrad och klarsynt.

Jag är skyldig dig ett mycket sent svar angående en tidigare ställd fråga på eXilen om hur det ”ryska” systemet fungerar vad beträffar vårt ämne, NEK. Är en rysk utbildning i NEK verkligen likvärdig med våra egna utbildningar? Här kommer det nu ett svar, ifall du vill publicera det på bloggen eller blott vill stilla din egen vetgirighet.

I större delen av f.d. Sovjetunionen har man fortfarande kvar ett utbildningssystem med timmar istället för poäng som hos oss. Tidigare svenskkolonier som Estland övertog faktiskt det svenska poängsystemet, andra EU-länder har andra typer av poängsystem. Det gemensamma europeiska systemet, som enligt Bolognaprocessen skall vara helt i bruk om några år, heter som du säkert känner till ECTS. De länder i f.d. Sovjetunionen som anslutit sig till Lissabonfördraget och/eller till Bolognaprocessen har redan börjat reformera sina utbildningssystem enligt ECTS. Den stora eftersläparen i sammanhanget är Georgien men också där har man numera sjösatt projektet. Än så länge lever dock systemet med timmar kvar.

Men om vi håller oss till det svenska systemet, hur många ryska timmar motsvarar då en svensk högskolepoäng? Problemet är att detta varierar från universitet till universitet. Göteborgs universitet anser t.ex. att 25 timmar motsvarar en svensk högskolepoäng (d.v.s. man brukar räkna med detta antal när man antar utbytesstudenter från Ryssland) och så gör mig veterligen även Umeås NEK-institution, som f.ö. brukar vara partneruniversitet för de flesta lärosäten i f.d. Sovjetunionen. Hur mycket man anser att det motsvarar på Tokholms NEK-institution vet jag inte och det vore faktiskt oerhört värdefullt om du kunde ta reda på detta av någon snubbe på institutionen. Jag får nämligen en hel del förfrågningar från kollegor och arbetskamrater vid mitt eget universitet i f.d. Sovjetunionen där jag är verksam om just Stockholms universitet. Det finns flera ekonometriker och andra skickliga personer inom v årt gebit som det råder brist på i Sverige som gärna skulle vilja forska eller jobba just i Tokholm. Därför vore det som sagt var intressant om du kunde höra med någon, så att jag vet vad jag skall hälsa mina kollegor....

Hur ser då ämnesinnehållet, det mest viktiga, ut vad gäller NEK i f.d. Sovjetunionen? Tja, det verkligt spektakulära är att ämnet nationalekonomi (economics) överehuvudtaget inte existerar i den form som vi är vana vid i väst. Istället kan man generellt sett säga att det som hos oss tenderar att vara enskilda kurser, t.ex. Internationell ekonomi, ofta är hela ämnen i dessa länder, d.v.s. specialiseringsgraden är relativt omfattande. Internationell ekonomi med allt vad det innebär av handelsteori m.m. motsvaras t.ex. av ämnet ’mirovaja ekonomika’ (världsekonomi). I detta ämne ingår också en hel del av vad vi skulle kalla för statsvetenskap.

Det allra mest spektakulära, någonting som jag fortfarande knappt blir klok på själv trots all den tid jag tillbragt vid universiteten därnere i egenskap av forskare, är emellertid den huvuduppdelning av ekonomiämnet som är gemensam för länderna i f.d. Sovjetunionen. Detta system uppkom under Sovjettiden och ärvdes från det socialistiska systemet. Huvuduppdelningen består nämligen i att man antingen väljer en filosofisk tradition av ekonomiämnet eller en matematisk (’analititjeskaja’ eller analytisk). Detta är för oss i väst någonting mycket underligt eftersom ju vi är vana vid att matematik och text-/faktakunskaper är någonting som integreras i ämnet redan från första dagen på A-nivån. Så dock icke i f.d. Sovjetunionen. Den filosofiska kan sägas motsvaras av ’ekonomitjeskaja teorija’ (ekonomisk teori), som mest liknar ekonomisk historia hos oss (även om ämnet ekonomisk historia förvisso också existerar vid en del universitet därnere) och den matematiska läser man vid antingen fakulteten för matematisk modellering (’matematitjeskoe modelirovanie’), om det finns en sådan fakultet, eller vid fakulteten för cybernetik.

Idioterna på Högskoleverket har inte riktigt hajat den här uppdelningen och validerar därför praktiskt taget alla ekonomiutbildningar från f.d. Sovjetunionen. En anledning är att man menar att det faktum att magisternivån i f.d. Sovjetunionen tar 5 år istället för 4 som här i Sverige skulle kompensera de senare bristerna i forskarutbildningen. I realiteten är det dock så, beroende på just denna uppdelning av ämnet och enligt mina egna personliga åsikter och stora erfarenheter, att ekonomiutbildningar är antingen ”heaven or hell” i f.d. Sovjetunionen. De kan vara dasspapper (t.ex. i fallet med mirovaja ekonomika eller ekonomitjeskaja teorija) där du kan ha en kandidat ekonomitjeskich nauk (motsvarande vår doktorsgrad) eller t.o.m. en doktor ekonomitjeskich nauk (motsvarande post doc) och ändå knappt veta vad 2+2 är. Jag känner t.ex. riktiga professorer i makroekonomi som bara kan grundläggande b öcker i ämnet som Samuelson (!)

MEN! Å andra sidan, om du har gått den analystiska inriktningen och då enbart ägnat dig åt formler och knappast ingen teoriläsning (vilket iofs också kan vara fel), då finns det knappt någon svensk ’aspirant’ (d.v.s. forskarstudent) som slår dig...om du klarar dig igenom utbildningen vill säga. På min fakultet finns det en skräcklärare som är verkligt ökänd och som alla fasar för att få, professor M. Han har ett ”binärt rättningssystem” och ger därför enbart 0 eller 1 poäng på alla tentauppgifter. Hos oss, som du vet, kan man ju på en tiopoängsuppgift ge studenten åtminstone ett par poäng rätt om han eller hon har löst kanske halva uppgiften eller iallafall har tänkt rätt. Så gör dock aldrig professor M, utan en uppgift skall vara perfekt löst och i sin helhet, annars är det bara att hälsa hem... Detta har fått till följd att kanske 1-2 stycken av hans elever klarar sig varje termin. De elevern a kan emellertid det där med matematik ”ganska” så bra efter det... ;-)

Själv hade jag turen att få professor M:s betydligt snällare och hjälpsammare kollega när jag skulle göra dessa examina. Likväl blev det svårare litteratur som inte används här i Sverige, t.ex. Intriligator samt helvetesexcercis med samtliga Allens band i matematisk optimering. Vad sägs om det, tokholmar’n? ;-)

Sammanfattningsvis alltså, vad gäller det som kallas för ekonomi i f.d. Sovjetunionen: Saker som mirovaja ekonomika eller ekonomitjeskaja teorija = dasspapper. Inriktning mot matematitjeskoe modelirovanie eller kibernetika = överlägset våra utbildningar.

För att svara på din ursprungliga fråga om huruvida deras utbildningar verkligen motsvarar våra så kan man alltså säga: Det beror helt på inriktningen. Dessutom är det vad gäller omfånget som sagt var beroende på hur det enskilda svenska universitetet ställer sig till översättningen från timmar till poäng. SU torde här kunna bli vägledande eftersom den institutionen är den bästa i landet.

Gemensamt för forskarutbildningarna i länderna i f.d. Sovjetunionen är också att man måste ta ett antal obligatoriska tentor (4), ofta sådana tentor som inte har så mycket med ämnet att göra. Vissa länder, t.ex. Ukraina, har fortfarande kvar idiotin att man skall ta en filosofitenta istället för som hos oss t.ex. obligatoriska kurser i makro-, mikro- och ekonometri. Andra länder har ett mera logiskt system, d.v.s. ett som har mer med ekonomi att göra. I Moldavien skall man t.ex. ta en informatiktenta, i vilken ingår åtminstone ett programmeringsspråk, ofta Prolog. Detta kan faktiskt vara bra eftersom man då lär sig att behärska det grundläggande logiska tänkande som behövs för att klara en forskarnivå i NEK.

Alla länder har vidare en tenta i ’spetsialnost’, alltså det ämne som man har valt, i det här fallet ekonomi, samt en tenta i främmande språk. Det senare är iofs ingenting märkvärdigt eftersom t.o.m. ett land som Tyskland substituerar bort ekonomitentor mot latin på forskarnivå!

Vetenskapliga artiklar som skrivs vid universiteten i dessa länder är kortare än våra till omfånget och är generellt sett av sämre kvalitet. Å andra sidan måste man i de flesta länder, till skillnad från hos oss, parallellt med artiklarna även författa minst ett ’referat’ per termin. Detta motsvarar ungefär en kandidat- eller magisteruppsats, så det kompenserar delvis.

Icke att förglömma är också korruptionen. Det går att köpa precis vad som helst i dessa länder och den mest korrupta sektorn av alla i transition economies är normalt sett utbildningsväsendet. Bättre betyg, någon ”spökskrivare” till avhandlingen eller t.o.m. hela diplom är inga som helst problem att fixa om du har rika föräldrar. Därför är det naturligtvis extra lustigt att dårarnas paradis Sverige, som enligt mig veterligen det enda landet, inte ens har något apostillekrav vad gäller uppvisande av handlingar vid antagning till svenska universitet!

Hoppas detta klarnade bilden lite. Ställ gärna fler frågor om det är något du undrar över.

Uppdrag förvanskning: Bonussystem

2006-08-03T15:38:00.000+02:00

Uppdrag granskning (eller uppdrag förvanskning som det snarare lämpligen bör benämnas) har under sommaren sänt program som de kallar uppföljning av under året genomförda ”granskningar”. Igår var det så dags för sammanfattning och uppföljning av de program som sändes i våras angående bonussystem till VD och styrelse.

I programserien ställde sig journalistråttorna frågan ”Vad säger vetenskapen?” angående bonussystem. För att få svar på den frågan intervjuades en enda person; Sven-Erik Sjöstrand, professor på Handels i Stockholm. Han hävdade att bonussystem inte medför några positiva effekter, att de är onödiga, att det inte finns någon forskning som påvisar behovet och nödvändigheten av bonussystem, etc. Blott på grundval av påståenden från Sjöstrand drogs i programmen slutsatsen att det inte finns några vetenskapliga belägg för att bonussystem är bra i något avseende.

De påståenden Sjöstrand lanserar och de slutsatser som dras i programmet stämmer helt enkelt inte. De är grovt felaktiga. Det finns en hel del finansforskning som pekar på behovet av bonussystem för att skapa rätt incitament för ledning och styrelse och som visar att bonussystem är av godo för aktieägarna.

För sina uttalanden har Sjöstrand senare blivit kraftigt kritiserad av en annan professor från Handels; Clas Bergström (professor och ansvarig för finansenheten på Handels). Sjöstrand har sedan backat från sina uttalanden, hävdat att han är felciterad, att det är klippt ur sitt sammanhang, att han alls inte menade att det skulle saknas belägg i forskningen för bonussystemens positiva sidor, etc.

Till att börja med kan påpekas att Sjöstrand som sagt är professor inom organisationsområdet (den del inom företagsekonomi som är allra mest flummig kan tilläggas) och därmed har han knappast någon koll på och följer inte forskningen inom finance. Därmed är det besynnerligt att han uttalar sig tvärsäkert om saker han troligen inte har någon aning om. Det är väl dock måhända inte att förundras över eftersom han som sagt är verksam inom just organisation. Erfarenheten säger mig att dessa kufar inte brukar ta så allvarligt på att det skall finnas vetenskapligt hållbara belägg för vad de påstår.

Dels kan och bör Sjöstrand kritiseras för att han uttalar sig tvärsäkert om saker han troligen inte har någon kunskap om och dessutom för att hans påståenden är grovt felaktiga. Dels kan och bör även Uppdrag granskning kritiseras för att de ger en ensidig bild av ersättningssystem till ledning och styrelse. De baserar dessutom hela sitt svar på frågan ”Vad säger vetenskapen?” på vad en enda filur påstår (en filur som dessutom inte har någon större kunskap på området och som är en flummare). Om de önskar framhäva sig själv som ett granskande program, bör de ägna sig åt granskning istället för propaganda. Att Sjöstrand efter programmen sänts i SVT har backat och inte säger sig stå för de uttalanden Uppdrag granskning påstår att han står för, är heller inget som Uppdrag förvanskning har uppmärksammat (eller åtminstone inte tagit upp). Det vore väl rimligen en viktig sak att ta upp i en så kallad uppföljning som det nu var fråga om?

Ansvarig journalistråtta på SVT säger att han inte har någon möjlighet att själv följa forskningen på området och att han därför litat till Sjöstrand. Det är visserligen fullt förståeligt att en journalist inte kan sätta sig in i och förstå forskningen. Dock bör han rimligen ha intervjuat någon mer forskare för att få en något mer nyanserad och korrekt bild, såsom exempelvis Clas Bergström.

Tilläggas kan att jag inte köper Sjöstrands bortförklaringar om att han är felciterad, att det är klippt ur sitt sammanhang, etc. Hela intervjun med Sjöstrand finns på SVTs hemsida i (såvitt jag förstår) oklippt version. Sjöstrand har helt enkelt gjort bort sig. Än värre är dock att hans bortgjorda uttalanden får stå som enda bild av forskningen på området. Det är illa.

Dagens boktips: Freakonomics

2006-07-20T15:09:00.000+02:00

Ni na ni na ni na na… BOING! Dagens boktips! (Så lät SVT:s ”Boktips” när TIH var barn)

Dagens boktips: ”Freakonomics” av Steven D. Levitt och Stephen J. Dubner.

Detta är en fullständigt briljant och oerhört underhållande bok. Helt klart det mest underhållande jag har läst på länge. Jag har härmed fått en ny favoritekonom att lägga till min samling husgudar; Steven D. Levitt.

Boken ger bland annat svar på följande frågor;
- Varför bor knarklangare hemma hos sin mamma?
- Vilket är farligast, en pistol eller en swimming pool?
- Varför tjänar prostituerade mer än arkitekter?
- Hur kan legalisering av abort medföra kraftig minskning av mord 20 år senare?
- Varför väljer någon att sälja crack i ett gathörn för blott $3.30 i timmen och en sannolikhet på 25 procent att dödas?
- Vilka egenskaper skapar en perfekt förälder?
- Vad har en sumobrottare och en skollärare gemensamt?
- Vad betyder det egentligen när en fastighetsmäklare talar om ett hus som "välskött"?

Om detta, och liknande, är frågor du går och grubblar över är Freakonomics boken för dig. Den tillämpar ekonomisk teori på diverse vardagssituationer och gör så på ett mycket underhållande vis. Den rekommenderas både till ekonomer och icke ekonomer. Ekonomer får onekligen en roande och annorlunda läsning. För den som inte redan är bevandrad i den ekonomiska teorins underbara värld och som inte ser världen genom en ekonoms ögon är detta en utmärkt start. Icke-ekonomer kan här få en bild av vad den nationalekonomiska verktygslådan kan användas till och därmed måhända se vardagliga saker i ett annat ljus samt även lära sig förstå en del om samhället och varför individer agerar som de gör. Boken är enkelt skriven och lättläst (inga förkunskaper i ekonomisk teori krävs).

Läs mer om boken här

Och köp den här

Omklassning av högskolekurser

2006-07-19T15:08:00.000+02:00

Åtskilliga universitet och högskolor dras idag med allvarliga ekonomiska problem. Det gäller även institutioner inom ett universitet eller högskola.

Dels beror det av problem med alltför höga lokalkostnader (se tidigare postat inlägg om Akademiska Hus). Dels beror det av att expanderingen för de flesta har avstannat. Universitet och högskolor blir därmed alltmer desperata i sina försök att öka intäkter för att slippa skära ned. Ett sätt att åstadkomma det är med hjälp av kreativ bokföring och klassa om kurser från samhällsvetenskap/humaniora till naturvetenskap/teknik.

Enkelt uttryckt kan ett lärosätes institutions intäkter komma från tre källor; (1) undervisning/grundutbildning, (2) forskning, och (3) uppdragsutbildning.

Kort kan sägas att finansieringssystemet för (1) undervisning/grundutbildning (det vill säga för studenterna) går till så att lärosätet och institutionerna får betalt per student (dock endast upp till ett tak, tas fler studenterna in utgår ej betalning för dessa). Varje student genererar en betalning två gånger; en gång vid registrering på en kurs och en gång när studenten godkänts på kursen.

Betalningen är dubbelt så hög för en naturvetenskaplig/teknisk student som för en samhällsvetenskaplig/humanistisk student. Detta skapar möjlighet till kreativ bokföring hos institutioner vid landets lärosäten. Ett enkelt sätt att öka intäkterna och förbättra institutionens ekonomi är nämligen att klassa om kurser från samhällsvetenskap/humaniora till naturvetenskap/teknik. Klassificeringen av kurser i exempelvis teknik eller samhällsvetenskap beror nämligen inte av vid vilken institution den ges. Klassificeringen beror av innehåll i kursen. Det är alltså fullt möjligt för exempelvis en företagsekonomisk institution att få kurser klassade som teknik och därigenom dubbla intäkterna för kursen.

Låt oss ta ett exempel. Antag en kurs i fastighetsrätt (juridik). Om KTH ger en sådan kurs blir den i det närmaste per automatik teknikklassad. Om Uppsala universitet ger motsvarande kurs med samma innehåll blir den inte teknikklassad utan vidare. Resultatet är att KTH får dubbelt betalt per student jämfört med Uppsala. I ett sådant läge kan Uppsala förväntas försöka driva igenom att deras kurs skall teknikklassas.

I ett sådant exempel såsom ovan beskrivet är det rimligt att motsvarande kurs med motsvarande innehåll har samma klassificering och därmed ger lika intäkt per student till respektive institution.

I andra lägen kan dock absurda konsekvenser uppstå. Det kan medföra att institutioner försöker teknikklassa kurser som normalt inte är teknikkurser. Det kan inte ske utan vidare men det kan vara tillräckligt med något mindre inslag av teknik för att det skall vara möjligt att få igenom det. Exempelvis kan en kurs i allmän finansteori inte teknikklassas utan vidare. Men om vi stoppar in ett moment i kursen där finansteori tillämpas på fastighetsbolag blir det en annan sak och kursen kan (eventuellt) teknikklassas. Det enda som behövs är att ändra lite i kursplanen. Därmed genererar kursen dubbelt så höga intäkter per student som före omklassningen. Dessa högre intäkter kommer givetvis inte de studenter som läser kursen till gagn. Institutionen lägger vantarna på överskottet och använder det till att täcka annat.

Denna form av kreativ bokföring med omklassning av kurser till teknik för att därigenom öka intäkterna blir alltmer vanligt som en följd av institutioners problematiska ekonomiska situation. Det medför resursslöseri i form av att det betalas för mycket för kurser som till sitt huvudsakliga innehåll inte är teknikkurser.

Detta är för övrigt ett praktiskt exempel på vikten av att beakta incitament i styrsystem och vilka suboptimeringar som kan bli resultatet om detta inte beaktas. Det är inte ovanligt att ett system eller en åtgärd införd av politiker får andra effekter än vad som var avsett. Ett för nationalekonomer välkänt fenomen.

Joe Labero jobbar inte på UD

2006-07-19T00:50:00.000+02:00

Jag är nu mäkta trött på gnället från diverse ”svenskar” som befinner sig i Libanon (besynnerligt ställe att semestra på för övrigt) och som gnäller över att de inte evakuerats snabbare.

Till att börja med kan vi med fog göra oss frågan varför svenska skattebetalare skall betala hemresan för filurer som bisarrt nog valt att semestra i Libanon av alla ställen. Helst skall det väl flygas första klass på skattebetalarnas bekostnad. Saknas drink på planet till Arlanda, gnälls det på UD. Jag tror minsann att jag skall testa den där idén som delfinansiering till en semesterresa. Jag bokar endast enkel resa och reser till något makalöst farligt ställe såsom exempelvis till foten av en aktiv och pyrande vulkan. När situationen sedan eskalerar (vulkanen får ett utbrott) sätter jag mig ned, vrålar efter svenska UD, kräver att bli hämtad omedelbart och kräver att svenska skattebetalare pröjsar min hemresa.

Vad som irriterar är gnället från dessa ”svenskar” som knappt kan svenska, att döma av de filurer som framträtt i TV, till att börja med men som tydligen likväl lärt sig att svenska skattebetalare minsann är frikostiga. Snabbt skall det dessutom gå. Uppenbarligen svävar dessa filurer i villfarelsen att Joe Labero jobbar på UD. Tydligen tror dessa ”svenskar” att det bara är för UD att knäppa med fingrarna och SIMSALABIM dyker det upp mängder med bussar, fartyg, etc, som kan transportera ut ”svenskar” ur Libanon och föra dem ”hem” till Sverige. Jovisst ja, vi behöver kanske fixa det där med säkerheten också så att vi inte blir bombade på vägen ut. Nå, låtom oss knäppa med fingrarna en gång till och SIMSALABIM varpå bussar, fartyg, etc med ”svenskar” ombord är omgivna av ett slags magiskt superskydd som vare sig terrorarabernas raketer eller Israels flygbombningar kan slå igenom. Eller varför kan inte UD öppna någon form av teleporter och stråla dessa ”svenskar” till Sverige? Det funkar ju i Star Trek så varför kan inte svenska UD fixa detta? Inkompetenta UD! Beam me to Sweden, Scottie!

Akademiska Hus dränerar lärosäten

2006-07-17T16:33:00.000+02:00

Akademiska Hus AB (AH) är ett statligt fastighetsbolag med uppgift att äga och förvalta fastigheter som framförallt hyrs av landets universitet och högskolor. Därigenom dräneras universitet och högskolor på medel som är anslagna för undervisning eftersom AH sätter för hög hyra. Detta är en viktig orsak till att åtskilliga lärosäten dras med ekonomiska problem i dagsläget.

I en TV-intervju för några månader sedan fick Pagrotsky frågan om inte AH hade för högt avkastningskrav. Pagrotsky menade att AH inte alls har högt avkastningskrav; tvärtom. Pagrotsky påstod att Akademiska Hus har mycket lågt avkastningskrav från ägaren (staten). Pagrotsky uppgav ”2-3 procent”. Det är direkt fel (antingen en sedvanlig sosselögn eller så är Pagrotsky felinformerad, oavsett vilket är det illa). Avkastningskravet är explicit angivet till lika med femårig statsobligationsränta plus fyra procent enheter (se AH Årsredovisning). Det innebär i dagsläget ungefär 7 procent. Avsevärt högre än ”2-3 procent” såsom Pagrotsky påstod alltså.

Avkastningskravet är relevant i sammanhanget eftersom det påverkar den hyra AH sätter. AH säger att de tar ut ”marknadshyra” och att denna sätts utifrån kapitalkostnader (= avkastningskrav). Det innebär att ju högre avkastningskravet är, desto högre blir hyran. Saken är dock den att det inte existerar någon marknad i egentlig mening. Vi har endast en köpare (lärosätet på orten ifråga) och en säljare (AH). Ingen av dessa har egentligen något alternativ. Likväl sitter de och leker marknad och ”förhandlar” med varandra.

För ett tag sedan deltog jag på ett fastighetsekonomiseminarium. Där deltog även VD för AH, Joakim Ollén. Frågan om AH:s hyresnivå dök upp varpå han svarade, ”Vår uppgift är att leverera största möjliga vinst till ägarna”. Med ”ägarna” avses här alltså staten. Att AH är framgångsrika i denna uppgift illustreras av att AH är ett relativt lönsamt fastighetsbolag. Om vi jämför avkastning på eget kapital (vanligt lönsamhetsmått) är genomsnittet för börsens fastighetsbolag i Sverige 26% för år 2005. AH låg på 34%. AH har alltså avsevärt högre lönsamhet än genomsnittet för börsen. Samtidigt delar AH ut drygt 660 miljoner till statskassan detta år. En del av anslagen till lärosätena tas alltså tillbaka av regeringen i form av att AH sätter för hög hyra. Denna rundgång med skattemedel illustreras av figuren nedan.

En del av de medel regeringen påstår att de använder till att satsa på undervisning och forskning dras alltså i själva verket tillbaka till statskassan och används till annat.

Enligt grundläggande finansteori fastställs avkastningskrav utifrån ett alternativkostnadsresonemang. I yttersta korthet: Investerare kräver avkastning på sina investeringar. De jämför avkastning med alternativ som har samma risknivå. Om två alternativ har samma risknivå men olika förväntad avkastning, kommer investerarna att välja det alternativ med högre förväntad avkastning. Av detta följer att relevant för att fastställa avkastningskravet är vad investerarna (ägarna) skulle kunna få på alternativ till motsvarande risk. Även om det officiellt står lärosäten fritt att flytta till andra lokaler, är detta knappast praktiskt möjligt. Därmed existerar egentligen inget alternativ för den typen av fastigheter. Därmed är alternativkostnaden noll och därmed är avkastningskravet noll. Hyran skall för den typen av fastigheter (samma sak som för operationssalar på sjukhus, etc) sättas efter marginalkostnaden av att nyttja lokalerna.

Resultatet av allt detta blir att AH tar ut för hög hyra (utöver vad som är sakligt och samhällsekonomiskt motiverat) och därmed tar tillbaka en del av de anslag lärosätena får för att bedriva undervisning och forskning. Detta orsakar ekonomiska problem för lärosätena. Hyran hamnar inte bara högt. Den hamnar över vad som skulle vara motsvarande marknadshyra. Detta leder till absurda konsekvenser.

Som ett exempel på den absurda hyresnivån kan nämnas företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet. Den är belägen i Kräftriket. Institutionen har beräknat att om hela institutionen skulle säga upp lokalerna och flytta till Biblioteksgatan (som troligen har stans högsta hyra) och där hyra motsvarande yta, skulle de likväl få lägre lokalkostnader. Det säger något om den absurda hyresnivån lärosätena tvingas betala.

Speciellt problematiskt blir det för lärosäten i storstäderna där marknadsvärden på kommersiella fastigheter är relativt högre. Låt oss jämföra KTH (Stockholm) och Luleå Tekniska Universitet. Prislappen per student är lika för båda lärosätena. Dock är marknadsvärde och marknadshyra på kommersiella fastigheter avsevärt högre i Stockholm än i Luleå. Det innebär att det blir mindre resurser kvar per student efter lokalkostnader för KTH än för Luleå att bedriva undervisning för.

Avslutningsvis kan sägas att det inte endast är universitet och högskolor som har problem med sina statliga fastighetsägare. För några år sedan var Operan så upprörd att de helt enkelt vägrade betala. Det är statens fastighetsverk som är hyresvärd till Operan. Operan deponerade medlen motsvarande hyran på ett spärrat konto hos Länsstyrelsen (också statlig). Den fundamentalistiska statliga fastighetsägaren försökte då stämma Operan men det gick inte (tydligen finns, tack och lov, en juridisk spärr som säger att det inte är möjligt att stämma sig själv).

Diverse sjukhus och vårdinrättningar har också motsvarande problem. Det finns exempel på sjukhus som fått nya operationssalar vars hyra varit så hög att de inte används. Istället används de gamla operationssalarna och de nya står tomma (och drar kostnader i onödan).

Sådan blir konsekvensen när staten skall leka marknad och äga kommersiella fastigheter. Från statens håll påstås det officiellt vara för att tillvarata de statliga hyresgästernas bästa intresse. Verkligheten är dock en helt annan.

Lindsay Lohans Bröstfunktion

2006-07-16T17:43:00.000+02:00

Ibland hittar man riktiga godbitar på Nätet. Production Possibilities of Lindsay Lohan’s Breasts är onekligen en sådan.

Figuren visar Lindsay Lohans utgångsläge vid punkt B, det vill säga smal och tight kropp i kombination med små bröst. För att öka bröstens storlek, med konstant teknik, kan Lindsay endast röra sig längs den blå linjen. Ökning av bröstens storlek kan endast ske genom att bli fetare men det innebär dock även att hon blir fetarslad.

Med hjälp av ny teknik (bröstförstorande operation) skiftar funktionen åt höger och Lindsay kan röra sig till punkt B’, alltså större bröst utan att bli fetarslad.

Invandring och liberalism

2006-07-16T14:38:00.000+02:00

”Liberaler” (vilket i Sverige för det mesta innebär mer av socialdemokrat än riktig liberal för övrigt) brukar ofta förespråka fri invandring, alternativt åtminstone bjäbba om avsevärt ökad invandring. Jag har stundtals hört/sett dessa trallgökar försöka motivera detta med något i stil med att, ”Det är en rättighet att bosätta sig varsomhelst, det skall inte staten bestämma eller hindra”, etc.

Nå, det kan ju låta bra och vackert. Självfallet bör det vara tillåtet för individen att bosätta sig varhelst denne önskar. Dock endast om det inte medför att individens val av boplats påför kostnader på någon annan individ. Invandring medför konsekvenser för den befintliga befolkningen. För en riktig liberal torde detta vara en minst lika viktig fråga att beakta. Det vill säga om invandring medför kostnader för befintliga medborgare finns ett starkt skäl för reglerad invandring, ur ett liberalt perspektiv.

Sedan anför somliga ”liberaler” att det är politiken det är fel på, inte invandrarna. Exempelvis, med en mer flexibel och välfungerande arbetsmarknad skulle sysselsättningsgraden vara avsevärt högre för invandrare. Därmed blir situationen en helt annan och invandring kan bli välgörande för mottagarlandet. Det är korrekt i och för sig (undertecknad har själv hävdat detta). Problemet är dock att (1) vi i Sverige har en fullständigt sönderreglerad arbetsmarknad som medför att lågproduktiva grupper får svårt att komma i arbete, och (2) det faktum att vi ur ett internationellt perspektiv har väldigt generösa socialförsäkringssystem (som även omfattar invandrare).

I dagens Sverige ter det sig tyvärr politiskt omöjligt att göra något åt vare sig arbetsmarknaden eller socialförsäkringssystemen. Minsta antydan till att minska de generösa socialförsäkringssystemen möts omedelbart av kraftigt politiskt motstånd (för att inte tala om den arme sate som skulle våga ställa sig upp och hävda att invandrare inte skall ha tillgång till socialförsäkringssystemen fullt ut, vederbörande kommer omedelbart att brännas på bål). Lika omöjligt ter det sig att försöka förbättra arbetsmarknaden och få den att fungera bättre (då mobiliserar omedelbart sossemaffian sina styrkor).

Det ter sig ekonomiskt motiverat men politiskt omöjligt att vare sig skära ned i socialförsäkringssystemen eller förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Därmed skulle fri invandring riskera att medföra höga kostnader för mottagarlandet Sverige och dess befolkning. Märkligt nog tycks förespråkare för generösare invandring inte inse detta fundamentala. Vad som är lika besynnerligt är att det i Sverige tycks råda någon form av förbud att överhuvudtaget yppa dessa frågor i samhällsdebatten. Det rödgröna åsiktsförtrycket gör sig påmint. Rabiata och naiva invandrarkramare ylar om rasism, främlingsfientlighet, rädsla, och Gud vet vad.

Alternativt kan vi leka med tanken att vi först släpper på fri invandring. Det kommer troligen medföra att våra socialförsäkringssystem och den så kallade välfärdsstaten kraschar och därmed framtvingas nödvändiga reformer. Det är måhända enda sättet att åstadkomma politiska förändringar i socialförsäkringssystemen och på arbetsmarknaden. Kostnaderna för en sådan approach kan dock bli ohyggligt höga på kort sikt.

Stackars Pär Nuder

2006-07-14T01:18:00.000+02:00

Det har nyligen varit Ekofin-möte (möte för EU-ländernas finansministrar). Sedan starten av EMU har dock euroländernas finansministrar bildat en egen liten klubb som har möte före Ekofinmötet och i denna lilla exklusiva klubb släpps inte Nuder in eftersom Sverige står utanför EMU. Över detta kunde vi under gårdagen (torsdag) höra Pär Nuder gråta.

”Som finansminister är jag den i regeringen som tydligast märkt det politiska priset. Jag är utesluten från Eurogruppens möten.”

Stackars Pär Nuder. Han får inte vara med och käka gåslever och dricka champagne med de tuffa eurokillarna och det anser han vara ett högt politiskt pris att betala för att Sverige står utanför EMU. Om detta är det politiska pris vi betalar för att stå utanför, kan jag gladeligen leva med det med tanke på de ekonomiska nackdelarna av att vara med (och då talar jag inte blott om kostnader för gåslever och champagne åt Nuder).

Israel på offensiven, låtom oss fröjdas

2006-07-13T15:47:00.000+02:00

Vad kan väl vara bättre underhållning en varm svensk sommardag än döda och lemlästade araber/muslimer? Det är hög tid att någon tar i med hårdhandskarna gentemot det islamiska problemet. Israel visar vägen.

Under den israeliska offensiven laddar vi nu lämpligen upp med Jaffa-apelsiner och inte minst lite rött israeliskt vin. Jag kan rekommendera det utsökta Yarden Mount Hermon Red 2000, nummer 2518 på systembolaget (pris 103 SEK), har trampats av idoga, jordnära och aromatiska bondfötter. Smaken har inslag av vanilj och bär med en lång, aningen bränd, eftersmak. Alternativt starkvinet Old Treasure Chateau Richon, nummer 8425 (pris 91 SEK)

Men! Inget arabdödande är komplett njutning utan The Cure ”Killing an Arab” dånande i högtalarna.

Så gott folk. Låtom oss bänkas och avnjuta denna underbara stund när världen befrias från några araber. Låt oss fröjdas i Jaffaapelsiner, israeliskt vin, The Cure och dödande av araber. Jag är säker på att Richard Lionheart avnjuter detta från sin plats i himlen vid Guds högra sida (även om han troligen håller sig till ale istället för vin).

The Cure – Killing an Arab

Standing on the beach
With a gun in my hand
Staring at the sea
Staring at the sand
Staring down the barrel
At the arab on the ground
I can see his open mouth
But I hear no sound

I'm alive
I'm dead
I'm the stranger
Killing an arab

I can turn
And walk away
Or I can fire the gun
Staring at the sky
Staring at the sun
Whichever I chose
It amounts to the same
Absolutely nothing

I'm alive
I'm dead
I'm the stranger
Killing an arab

I feel the steel butt jump
Smooth in my hand
Staring at the sea
Staring at the sand
Staring at myself
Reflected in the eyes
Of the dead man on the beach
The dead man on the beach

I'm alive
I'm dead
I'm the stranger
Killing an arab

Rörlig eller bunden ränta på bolån?

2006-07-13T15:16:00.000+02:00

Ekonominyheter, tidningar, råd från diverse banktjänstemän, etc, är ständigt inriktade på att boräntor är på väg upp och därför rekommenderas hushåll med bolån att binda räntan. Nästan varje dag figurerar detta i media. Nå, angående detta ämnar jag säga några ord.

För det första kan sägas att ingen med någon säkerhet kan prognostisera framtida ränteutveckling flera år framåt i tiden. För det andra, när det gäller de flesta som uttalar sig med ”råd” gäller att de antingen saknar sakkunskap på området (en genomsnittlig banktjänsteman har ringa kunskap om räntebildning och därtill hörande områden) eller företräder ett särintresse (bolåneinstitut tjänar för det mesta på att hushåll binder sina lån, varför de gärna ger ”råd” åt det hållet).

Vad kan vi då säga utifrån forskning på området? Till att börja med kan sägas att vi aldrig kan prognostisera ränteutvecklingen under flera år framåt med någon säkerhet och således ej kan veta hur läget kommer att se ut i framtiden. Vad vi kan göra är att studera hur läget har varit historiskt och måhända förvänta oss att framtiden inte avviker fundamentalt och radikalt från de historiska sambanden i detta avseende. Det finns ingen undersökning på detta för Sverige men däremot några från andra jämförbara länder.

Kort kan vi säga att ett klart resultat av forskning på området är att sett över lång tidsperiod lönar det sig med rörlig ränta. Orsaken är enkel, den rörliga räntan ligger vanligtvis under den räntenivå det varit möjligt att binda till under motsvarande period. Sett över ett bolåns hela löptid är det alltså vanligen lönsammast för låntagaren med rörlig ränta (samtidigt kan påpekas att det därmed är det omvända för bolåneinstitut vilket måhända är en förklaring till varför banker ofta rekommenderar låntagare att binda räntan).

Däremot fluktuerar den rörliga räntan och kan, under kortare tidsperioder, hamna över den bundna räntan. För ett hushåll som har en ansträngd ekonomi, inte kan tåla kortsiktigt högre ränta (under några år) och behöver veta sina räntekostnader under de kommande åren för att planera hushållsekonomin kan det vara motiverat att binda räntan. Framförallt gäller detta om de flesta indikatorer pekar på att rörliga räntor är på väg upp kraftigt. För ett hushåll som har en ekonomi tillräcklig att tåla kortsiktigt högre ränta är det dock alltså mer lönsamt på lång sikt att alltid hålla rörlig ränta.

TIH reser sig ur askan

2006-07-13T00:54:00.000+02:00

Tjenixen och välkommen till The Invisible Hands hängmatta. TIH är före detta debattör på Exilen. Medan vi väntar på återuppståndelsen och återkomsten tänkte jag mig prova på bloggeriet. Jag är ingen finnig, datorporrunkande IT-nörd med kropp som ett sugrör så blott att fixa denna förbaskade blogg tog en bra stund.

Undrar om det är något fel på livet när man faktiskt saknar ett sådant ställe som Exilen. Det har faktiskt varit ett kul tidsfördriv. Var skall nu Aake tillbringa sin tid när han inte skuttar runt bland gärdsgårdarna iklädd kvinnokläder? Vad skall SkÄUning ägna sig åt under sina nattliga vardagssuperier? Var skall Viktor P:s mentala härdsmälta delges världen? Etc. ;-)

För att tala allvar en stund är det dock av yttersta vikt att Exilen inte går i graven för gott. Förhoppningsvis kommer någon/några att axla det fria ordets mantel och se till så att Exilen lever vidare i någon form. Exilen är ett av få, måhända det enda, diskussionsforumet på svenska med fullständig yttrandefrihet. Det är något oerhört ovanligt i dagens Sverige där åsiktspoliser döljer sig överallt, redo att bränna kättare på bål. Ett debattforum där det är tillåtet att tänka fritt istället för att endast tänka ”rätt” är en klar bristvara i vårt land idag. Det är faktiskt skrämmande att så stor andel av befolkningen tycks vara så indoktrinerade av den socialdemokratiska åsiktspolisen att det fria ordet inte längre är en självklarhet i ett land som skall föreställa demokrati.

Återstår att se om jag orkar posta några texter här. Om så sker blir det, givetvis, rörande aktuella politiska och ekonomiska frågor.